Kolonialism och ideologi, del 5

De senaste dagarnas debatt här och på andra ställen i blogosfären fick min besöksstatisk att skjuta i höjden, vilket jag tolkar som att debatten är välkommen (eller ovälkommen hur man nu ser på saken). Det kanske är på plats med några kommentarer innan jag går vidare med min lilla undersökningen om kolonialismen och dess betydelse för 1900-talets kataklysmer.

På grund av Wirtens artikel i Expressen kom debatten att handla om ”liberalers skuld”. Möjligen visste han precis vad han gjorde när han använde den formuleringen, men i mitt tycke är det rätt poänglöst att enkom peka ut liberaler. Viktigare är att försöka få grepp om den rasistiska idevärld som influerat alla politiska riktningar inklusive socialismen och hur de påverkar dagens politik. Det australiensiska exemplet visar bara allt för tydligt hur kolonialismens och darwinismens vanföreställningar påverkar människor än i dag.

För de som ändå förnekar att liberaler medverkat till att skapa och uprätthålla det rasistiska klimat som dödat så många människor under kolonialismen och senare, så ber jag att få infoga följande citat från boken ”Utrota alla jävlar” av Sven Lindqvist som jag fick på posten i dag (tack för boktipset Alexander).

”De krafter som arbetar på den fullständiga lyckans stora projekt tar ingen hänsyn till lidanden av underordnad betydelse, utan utrotar sådana sektorer av mänskligheten som står i dess väg…mänsklig varelse eller djur – hindret måste bort.”


Var det Mao, Stalin eller Hitler som skrev detta? Var det kanske Pol Pot eller Idi Amin? Inte alls. Citatet är hämtat ur den store liberale filsosofen (Lindqvists formulering) Herbert Spencers bok Social Statics från 1850, samma filosof som enligt Wikipedia ”… was a supporter of the “law of equal liberty”, a basic tenet of libertarianism that says that each individual should be allowed to do as he or she wills as long as it doesn’t infringe on the rights of another person”.

När det gäller frågan om vänsterns versus högerns utrotningskampanjer så hänvisar jag till vidare läsning och debatt hos Khaki på Vänsterkrok: post 1 och post 2

Not: ”Djur” i Spencer-citatet ovan är en översättning av ”Brute” och skall läsas som ”vildar” eller ”byket”.

Uppdatering: Det finns ett viktigt påpekande att göra slog det mig efter att ha läst Lennart Regebros välformulerade postning om den här debatten, även om det kan verka självklart. För mig handlar den här debatten lika mycket om framtiden och samtiden som det förflutna och en eventuell skuld för det som hände då. Det är bara 60 år sedan Hitler utrotade judar och atombomberna mosade Hiroshima och Nagasaki, det är 40 år sedan som Stalin utrotade kulaker och det är 12 år sedan 800 000 personer dödades på mindre än ett år i Rwanda. Hur lång tid kommer det att ta innan det händer igen och vad har vi för mekanismer för att försöka stoppa det denna gång? Kan vi ens i grunden stoppa det om vi inte känner till att våra förfäder bidrog till det klimat som medgav utrotningar under kolonialismen?

Korrigering: Vetenskap och socialism gjorde mig uppmärksam på ett fel i uppdateringen ovan. Det skall naturligtvis vara 50 år sedan ”den stora utrensningen” i Sovjetunionen var över efter Stalins död 1953. Och som VoS så riktigt påpekar så skedde kulakkollektiviseringen redan på 1930-talet.

Kolonialism och ideologi, del 4

Jaha, jag visste väl att det skulle bli diskussion om det här med liberalismens förflutna. Lennart Regebro har under hela söndagseftermiddagen försökt att avtvinga mig en lista över liberalismens hemskheter när jag precis försökt att föklara att paradoxen, och liberalismens många ansikten, gör att det blir ytterst problematiskt att göra en sådan lista.

Men, för att gå Lennart till mötes så skall jag i alla fall ta det mest flagranta exemplet (och kanske det enda) på hur liberala partier vid makten, i samverkan med andra politiska partier (som t.ex. labour) och med hjälp av statsapparaten och fria företag, bidragit till folkmord inom sin egen nations gränser. Landet är Australien, offren ursprungsbefolkningen (vanligtvis kallade aboriginer). Folkmordet i fråga drevs av en aningslös, intill korkad, rasistisk biopolitik (för att tala Focault) med civilisering som mål. Antalet offer är okänt men man uppskattar att antalet ursprungsinnevånare i Australien innan europeernas ankomst 1788 var mellan 300 000 och 1 miljon. Vid 1921 års folkräkning hade den krympt till 71 000 själar.

Jag hämtat följande info från wikipedia som handlar om liberalism i Australien. Det tecknar stamträdet för dagens ”Liberal Party of Australia”, som beskrivs som tämligen konservativt och pragmatiskt. Med andra ord: just du kanske inte tycker att dessa partier fört någon liberal politik, men dagens parti kallar sig i alla fall liberalt, vilket det gjorde för 100 år sedan med. Häng dom i så fall och inte mig. punkt.

1880s: The Protectionist Party is formed (vid makten i sydvästra australien t.o.m 1908, förutom 1904)
1908: The Protectionists merge with the Free Trade Party into the Commonwealth Liberal Party (vid makten 1913-1914 efter federationen)
1917: The party merges with the National Labor Party of Billy Hughes into the conservative Nationalist Party of Australia.(vid makten till 1932)
1932: The Nationalist party absorbs dissidents of the Australian Labor Party and is renamed the United Australia Party. (Vid makten i olika koalitioner till 1945)
1945: The party is reorganized into the Liberal Party of Australia. Vid makten 1949-72, 75-83, 98-06

Utrotningsförsöket av aboriginerna skedde i flera vågor och först efter 1920-talets assimilieringsvåg börjar befolkningstalet stiga igen. Utrotningen kan sägas ha skett systematiskt. I första skedet mördades helt enkelt aborignials urskillningslöst, ett mördande som delvis upphörde efter 1928, men som fortsatt in i dag p.g.a ett brutalt polisvåld mot aboriginer. Man beslagtog undan för undan deras land, med resultat att de vita bosättarnas kritter i princip åt upp aboriginernas föda vilket ledde till massvält. Senare föste man ihop aboriginals i reservat, stiftade lagar för vad de inte kunde göra, samtidigt som de inte hade några rättigheter, och inte fick automatiskt medborgarskap (den första aboriginer som fick medborgarskap, fick det så sent som 1957). Svält och sjukdomar grasserade. Den som försökte lämna reservaten kunde skjutas som en hund. Avsikten var klar: aboriginerna skulle civiliseras, dvs lära sig bruka jorden, eller dö ut. När inte det fungerade försökte man på 1920-talet systematiskt assimilera aboriginals genom att separera familjerna, flytta dem in i städerna, och framför allt ta barnen för att omplacera dem i foster- eller barnhem.

Först i början av sjuttiotalet så började aboriginerna, inspirerade av USAs svarta medborgarrättsrörelse, och nu som medborgare, att kräva upprättelse. En försoningsprocess inleddes också men när det liberala partiet kom till makten 1998 så klippte man av den processen. Sydney Morning Herald skrev t.ex 2000: ”att medge att vår demokrati har allvarliga brister är alltför omskakande”. Fast många australiensiska politiker medgav att ett folkmord hade begåtts, fann man det omöjligt att gottgöra aboriginerna eftersom det hotade den nationella självbilden.

Källor: Kapitalismens svarta bok, red: Marc Ferro
Wikipedia
Annan läsning: A Secret Country av John Pilger, Vintage 1989

Liberalismens paradoxala självförstöringsmekanism, KoI: del 3

Jag lärde mig en hel del om liberalism i går efter att ha debatterat med Louise, som liksom jag tagit upp Johan Norbergs/Per Wirtens debatt i Expressen, och efter att noga ha läst Kerstins utmärkta postning på motvallsbloggen. Jag har alltid tyckt att liberalismen varit flyktig och kanske haft mina förutfattade meningar, men i går insåg jag plötsligt att det är betydligt mer komplicerat än vad jag först trodde.

Det saken handlar om är huruvida övergrepp av typen massmord och andra hemskheter har begåtts i liberalismens namn i historien, ett påstående som fick Louise att gå i taket och kräva exempel. Kerstin å sin sida försökte utan något vidare resultat få reda på om det finns några statsbildningar i världen som kan sägas vara liberala eller om liberalismen är av rent utopisk natur. Jag undrade ungefär samma sak. Varför var det viktigt? Helt enkelt för att få något grepp om huruvida det ens har funnits någon liberal stat som kan ha begått något övergrepp. Svaret, som levererades av Louise, var ungefär: USA, Kanada, Norden med flera länder.

Sedan infann sig paradoxen. Problemet verkar nämligen vara att liberalismen inte per definition kan begå övergrepp mot någon individ, varken som ideologi eller praktik. Den upphör då nämligen som i ett slag att vara liberalism! Detta är verkligen ett magnifikt, ja rent av briljant trolleritrick, som det tog mig ett tag att smälta.

Nå, jag raljerar lite, men det är faktiskt den slutsats jag var tvungen att dra efter diskussionen. Det är nämligen tydligen inte liberalismen i sig som torterat svarta i Kenya på femtiotalet, låtit hundratusentals aboriginals dö av svält och sjukdomar, avrättat meningsmotståndare i Chile eller mördat nunnor och präster i Guatemala. Det är alltid någon annan: till exempel imperialismen. Köpte jag den? Nej, inte riktigt.
Vad de flesta liberaler som diskuterade hos Louise verkade vara ense om var nämligen att liberalism inte kan existera utan kapitalism (även om kapitalism kan existera utan liberalism). Jag tolkar det som om kapitalismen därmed är en konsekvens av liberalismen. Imperialism kan i sin klassiska form i sin tur svårligen existera utan kapitalism. Enligt den analys, som min enkla hjärna lyckas leverera, är med andra ord de övergrepp som begåtts av imperialister världen över, och de är inte få, en konsekvens av liberalismens (och konservatismens) obegränsade stöd till kapitalismen.

Ytterligare en paradox följer. Om ett övergrepp sker av imperialister så har inte liberalismen något verktyg för att stoppa det, eftersom det också begränsar friheten. Om man försöker stoppa övergreppet inträffar nämligen trolleritricket igen! Liberalismen upphör att vara liberalism.

Den enda slutsats jag kan dra är att antingen har liberalismen, genom liberala stater eller deras ombud, medverkat till att miljoner människor dödats eller så har det aldrig funnits några liberala statsbildningar (och definitivt inga rena ”liberalistiska”, om man kan uttrycka sig så). Möjligtvis har det funnits stater med liberala ideal, men aldrig med en liberal praktik. Den rena liberalismen fungerar därmed enbart som en utopisk ideologi, vilket jag i och för sig har varit inne på tidigare. Paradoxen är bara ytterligare ett bevis på detta.

Men, det är inte slut med detta. För vad jag ständigt får höra är följande: liberalism handlar om individens obegränsade frihet. Är detta inte då något gott? Jo, jag har faktiskt stor sympati för vissa liberala riktningars humanism, och för dess frihetsideal, men för mig framstår liberal realpolitik i paradoxens ljus som ytterst bedräglig, eftersom den aldrig kommer att kunna leverera den friheten, om inte världen blir en betydligt mycket mer fredlig plats att leva på, eller om inte liberalismen överger en av sina käpphästar: självägandet som oförhandlingsbar princip. Det verkar som om liberalismens självförstöringsmekanism effektivt förhindrar att den omsätts i praktiken.

Ja tack, jag emottager gärna liberala synpunkter på den här artikeln!

Kolonialism och ideologi, del 2

Jag upptäckte via XIOMARA att Johan Norberg precis publicerat ett inlägg i Expressen i polemik mot en tidigare debattartikel av Per Wirten som handlar om just kolonialism och ideologi. Norberg försvarar liberalismen genom att hävda att till exempel den brittiska liberalismen snarare bidrog till att mildra våldsutövningen i Indien. Båda har naturligtvis fel, i alla fall enligt mitt sätt att se det. Genom att knyta en viss form av ideologi till våldsutövning så missar man det enkla faktum att härskande med hjälp av våld är knutet till maktutövningen i sig och därmed reflekteras i kulturen. Jag håller inte ofta med Johan Norberg men han har definitivt en poäng när han skriver följande:

Människor och makthavare kommer i alla epoker och oberoende av ideologi att göra fel och begå förbrytelser. Därför måste institutioner utformas så att vi begränsar människors makt över andra.
Där konservatismen och socialismen förklarar hur makt ska utövas är liberalismen idén om att makt ska begränsas. Där de bråkar om hur individen ska styras, vill liberalismen att individen ska frigöras från detta styre.

Samtidigt visar Norbergs resonemang på det vanliga dilemmat om makt kontra frihet: de bråkar om hur individen ska styras”, inte vi. Däremot måste ”institutioner utformas så att vi begränsar människors makt”, med andra ord en institution med makt att begränsa andras makt!

Liberalismen har naturligtvis också sin skuld till kolonialismen och Per Wirten har helt rätt i att också liberaler bör erkänna det. Den brittiska liberalismen må, som Norberg påstår ha bidragit till ett mildrande av dess effekter i till exempel Indien men den var likväl en kugge i det våldsmaskineri som närdes av Europas obegränsade hunger efter rikedomar.

UPPDATERING: Jag noterar att Norbergs och Wirtens artiklar väckt en del debatt i blogosfären. Motvallsbloggen har en superb postning om varför det är så svårt att hävda att liberalerna inte orsakat något lidande whatsoever. De har nämligen aldrig suttit vid makten? Eller…? Stor förvirring som blir större när man läser postningar från liberaler själva. Geossettval undersöker kopplingen mellan nazism och socialism.

Kolonialism och ideologi, del 1

Nu är det dags att ta tag i bloggen igen, vilket den här gången innebär ett livtag om ett stort och komplicerat fält, nämligen vad kolonialismen betytt för vår tids stora ideologier och inte minst de övergrepp i form av folkmord och andra otrevligheter som tog död på miljontals människor under nittonhundratalet. Vid min sida finns den minst sagt feta antologin Kolonialismens Svarta Bok som är redigerad av den franske historikern Marc Ferró och utgiven på svenska i år av Leopard förlag (bravo leo!), en bastant lunta på 1000 sidor som det lär ta sin lilla tid att ta sig igenom. Det är inte bara en bok: det är i sanning ett projekt, och jag har bara börjat på det.

Det var när boken recenserades i SvD i augusti som den väckte mitt intresse, parat med kravallerna i Frankrike, och det var framför allt följande avsnitt som fick min hjärnbark att börja skrynkla ihop sig. Recensenten Magnus Eriksson skrev att:

Ett par beröringspunkter med 1900-talets stora totalitära ideologier är givna. Liksom dessa byggde kolonialismen på åtskillnad av människor, främst en rasdifferentiering som kan jämföras med nazismen, men också en härskandets egen klassåtskillnad som kan jämföras med kommunismens praktik, även om det är mindre tydligt. Problemet med jämförelsen är dock att kolonialismen inte bildade en sammanhängande ideologi. Det var en ekonomisk, politisk, social och geografisk praktik. Det fanns också koloniala projekt (missionen, fördrivna religiösa grupper som försökte skapa en ny och värdigare tillvaro) som inte byggde på förtryck och rasistiska överlägsenhetsidéer. Vi kan däremot inte tänka oss en nazism utan rasism eller en praktiserad kommunism utan massmord.

Eriksson har uppenbarligen ett problem med att kolonialismen beskrivs som en ideologi, vilket han tycker Ferro gör, utan vill se den som en rad praktiker. Han har visserligen en poäng, men det är en poäng utan något större värde. Det är nämligen inte ideologin i sig själv som dödar, utan just praktiken. Ideologin är bara, eller kan bara, vara ett sätt att legitimera praktiken. Fascismen, nazismen och i viss mån stalinismen kan därför ses som en logisk följd, ja till och med kulmen, av denna praktik om än med en något avvikande ideologi.

Jag skulle till och med vilja gå så långt som att påstå att till exempel nazismens industrialiserade rasutrotningsförsök skulle varit omöjligt utan kolonialismens massmord och rasförakt.

Kolonialismens föreställningar om den vite mannens överlägsenhet verkar i alla fall passa utmärkt in i historien, som nazismens förelöpare. Dess praktik likaså. De brittiska kolonialherrarna i Australien, för att ta ett exempel, verkade vara mycket väl medvetna om att urinnevånarna, aboriginals, var tvungna att assimileras till ett europeiskt sätt att leva, eller ”dö ut”. Utrotningen skedde inte med gas men den var inte mindre effektiv för det. Aboriginals dog som flugor under de första hundrafemtio åren av ockupation på grund av den vite mannens tvångsåtgärder.

Min teori är att kolonialmakterna inte behövde göra en tydlig ideologi av sin våldsamma praktik av en enkel anledning, dess våld utövades långt ifrån hemmaopinionens insyn, och hotade därmed inte den politiska makten i hemlandet.

Det verkar som om många debattörer verkar haka upp sig på de tydliga, stora ideologiernas förgörelsekraft samtidigt som man verkar ha svårt att ta till sig de förgörelsekrafter som verkar inom den kultursfär man själv lever i. Så tolkar jag också Magnus Erikssons svårighet att se kolonialismen som ideologi. En kollektiv förgörelsekraft ligger som jag ser det inte på något sätt inom ideologins domäner, utan i samhällets maktstruktur och det våld som den genererar. För att förstå våldets mekanismer räcker det inte att stirra sig blind på nazismen och kommunismen utan också att våga se sig själv i spegeln.

Låt Palast der Republik stå kvar!


Vänstra Stranden gjorde mig i går uppmärksam på att en rivning av Berlins ”Palast der Republik” är nära förestående, vilket utlöste ett utbrott av frenetisk surfaktivitet hos mig för att ta reda på hur nära, för trots att man har fattat beslut om att riva Berlins mest omdebatterade byggnadsverk för många år sedan är dess framtid ännu inte given. De Gröna och PDS, Socialistpartiet försöker nu en sista gång att stoppa rivningen och på lördag kommer en manifestation mot rivningsplanerna att äga rum utanför det forna Östtysklands parlamentsbyggnad. Den 13 debatterar Förbundsdagen rivningen.

Så, varför skär det i hjärtat på mig när jag tänker på att Honeckers ”lampaffär” kanske är på väg att se sina sista dagar? Även om jag bodde i östra Berlin under några år så är jag inte emotionellt bunden till byggnaden som så många gamla östtyskar, som ser rivningen som ytterligare ett bevis på att deras liv och arbete inte var någonting värt i det nya Tyskland. Nej, jag får nog räkna mig till den grupp som New York Times kallar för ”architectural activists, mainly in their late 30’s and early 40’s, who refuse to see the Palace in purely ideological terms. Less dogmatic than their elders, they have cited elements of the building’s beauty that many Germans – conditioned by decades of cold war oratory – find difficult to to see.” I mina ögon är PdR en brutalarkitektonisk pärla som förtjänar att återställas till sitt ursprungliga skick med kristallkronor, bowlinghall, kopparfärgad fasad och allt.

Om man river Palast der Rebublik så river man förvisso en viktig symbol, men inte nödvändigtvis en symbol för socialismen. Nej, nej, nej. Det handlar snarare om det problematiska i att sopa det förflutna under mattan och att rädas det komplexa och kontroversiella, men också om att visa åtminstone en smula respekt för de tidigare östtyskarna.

Ta Berlinmuren till exempel. Detta förhatliga byggnadsverk revs i rekordfart efter sammanslutningen och alla utom just tyskarna verkade förstå dess historiska värde. Tillslut insåg väl någon beslutsfattare att historien var på väg att helt sopas bort och enligt ryktet så köpte Berlins stad tillbaka en bit av muren från en av de nya berlinmurägarna i Australien!

Nej, låt Palast der Republik stå kvar! Gör om det till ett kulturcenter eller nåt, men låt det för hundan stå kvar.

Jag tog fotot den 8 maj 2005 (60-årsdagen av krigsslutet) under en demonstration då tusentals människor gick ut för att protestera mot en nynazistisk demo. De senare kunde aldrig genomföra sin marsch eftersom polisen ansåg att risken för sammanstötningar var för stor. Vid Palast der Republik gick en av ”fronterna”. Bokstäverna på byggnadens tak betyder ”tvivel” och är ett tillfällig konstverk av norrmannen Lars Ramberg.

Deutsche Welle
Rettet den Palast!

Absurt om Sovjetunionen

Jahapp, nu har det nya året brakat igång och det mesta i den här stan verkar handla om trängselskatten. Jag noterar bara i förbifarten att Johan Norberg gjorde reklam för skatten i en av de feta annonsbilagor som irriterande nog alltid gömmer Svenskans kulturdel. Ur ett marknadsliberalt perspektiv förstås. Sen har vi V:s partikongress som egentligen inte bjudit på så många överraskningar. Jag kanske i och för sig trodde att förnyarna var fler än 10%. Det som däremot överraskar mig i bland är hur märklig historieskrivningen över sovjetunionen kan bli. Följande klipp är hämtat från en artikel i Söndagens SvD som handlar om en pågående tillbyggnad till den anrika Mariinskijteatern:

”Själv konstaterar Lichatjeva att det är första gången som någon bygger modern arkitektur i S:t Petersburg sedan 1800-talet (om man inte räknar med sovjetarkitekturen).”

Skall man tolka det som om sovjetarkitekturen inte var modern? Visst var den ibland en bisarr blandning mellan klassicism och modernism men speciellt det tidiga sovjetunionen var definitivt i mitten av den modernistiska rörelsen. Modern arkitektur i en konsthistorisk benämning fanns förmodligen inte i Ryssland innan 1917. Skall man tolka det som om de sovjetiska byggnadsprojekten egentligen inte alls var några giltiga byggnadsprojekt just eftersom de var skapade av sovjetstaten? Jag kan förstå att man i dagens Ryssland helst vill slippa tänka på att SU existerade men det blir ganska absurt när man kapar bort 72 år ur ett lands historia.