Mänsklighetens misslyckande

Jag tillbringade helgen i litterärt sällskap med Romeo Dallaire, den Kanadensiske general som ledde den underdimensionerade FN-styrkan under folkmordet i Rwanda 1994. Hans redogörelse för sina fruktansvärda erfarenheter, ”Shaking hands with the Devil: the Failure of humanity in Rwanda”, är en läsning som får en att ifrågasätta nationalismens blinda klantänkande, men också FN-systemets tröga byråkrati. Dallaire försöker förtvivlat få saker att hända, men går hela tiden in i en mur av ovilja, samtidigt som han bevittnar slakten som pågår kring honom. Det är en anklagelseakt som riktar udden i första hand mot Huturegimens folkmördare men också mot Belgien, Frankrike och USA. Jag ville inte lägga ifrån mig boken när jag var klar. Den är bara för stark.

Det är därför med blandade känslor jag läser att FN nu står berett att ta över från de underfinansierade fredsbevarande styrkorna från Afrikanska Unionen i Sudan enligt ett förslag som väckts nu i februari. Afrikanska Unionen har haft 7000 man på plats men ändå inte kunnat skydda civilbefolkningen från övergrepp. Att sätta in en FN styrka med betydligt större resurser är naturligtvis önskvärt, även om Sudans regering kraftigt motsätter sig det. Frågan är om de har något val. Alternativet torde vara att ge tillräckligt med resurser till AU-initiaivet, men FN lär knappast ösa pengar över AU trupperna. Att något måste göras är helt klart. NYT och Human Rights Watch rapporterar att den fruktade janjaweed-milisen nu attackerar också de omfattande flyktinglägren i angränsande Tchad. Redan beräknas över 300.000 människor, kanske det dubbla, ha dött i konflikten.

Frågan hänger ändå i luften: vad skall vi göra med de nationer i väst som negligerar folkmorden och inte erbjuder tillräckligt med resurser till FN? Ibland når frågan bisarra proportioner som när en amerikansk tjänsteman berättar för Dallaire att det skulle krävas 85.000 döda Rwandier för att USA skulle acceptera en enda död soldat. Afrikas sak är uppenbarligen inte vår.

Skulle Iran verkligen kärnvapenbomba Israel?

Det finns uppenbarligen en föreställning bland många om att Iran, om man fick kärnvapen, skulle kunna sända kärnvapenbestyckade missiler mot Israel, ett argument som blir absurdare ju mer man tänker på det. Nu är jag ingen kärnvapenexpert, och jag antar att de taktiska kärnvapen som numera utvecklas kan användas för användning i begränsad skala, men om man tittar på Israels storlek och dess grannar så förefaller en kärnvapenattack från Iran riktad mot Israel vara ett omöjligt alternativ. Israel är cirka två tredjedelar i storlek jämfört med Småland (20700 km2 resp 29400 km2). En kärnvapenattack skulle därmed vara en oerhörd risk för i princip alla Irans allierade i området, framför allt den Iranstödda Hezbollah-milisen i södra Libanon. Ett radioaktivt moln skulle kunna slå mot i princip vilken som helst av Israels arabiska grannar beroende på vindförhållanden, troligen Syrien eller Jordanien. Möjligtvis skulle en taktisk kärnvapenattack kunna genomföras av Hezbollah från Libanon, men risken för den palestinska befolkningen skulle likväl vara mycket stor. Jag har svårt att tro att Iran skulle vara villiga att riskera deras liv. Precis som de flesta krig de senaste 15 åren visar så är det mycket troligare att en Iransk attack mot Israel skulle ske genom Hezbollah, Hamas och andra grupper, med konventionell gerillakrigföring, för att nöta ned ett eventuellt motstånd och skapa en ny intifada, eller möjligtvis med konventionella missilier.

Det är Irans maktanspråk i regionen som är det största problemet för USA och Israel (och kanske också Saudierna) och dess möjlighet att knyta till sig partners i regionen, inte minst bland Shiiterna i Irak. Om Shiiternas starke man i Irak, Al-Sistani (som har starka band med Iran), gör allvar med sitt hot om att starta en egen milis så innebär det troligen att Iran får ett än större inflytande i Irak. Irans stöd till Hamas är redan det kontroversiellt för västvärlden, men fullt logiskt i Iranska ögon. Vilken partner kan vara bättre för Iran i dagsläget? Irans hegemonianspråk i regionen är förstås en nagel i ögat på USA som helt klart kommer att intensifiera sina ansträngningar att försöka störta regimen. Frågan är om man har militär och politisk kraft att göra det just nu.

Iran går med på Rysk kompromiss?

BBC World Service rapporterade precis att Iran i princip gått med på den kompromiss som föreslagits av Ryssland angående Irans urananrikningsprogram, som innebär att Iran flyttar sin anrikning till Ryssland tills vidare och avbryter liknande aktiviteter på egen mark. Om detta stämmer är det naturligtvis ett stort genombrott i förhandlingarna mellan EU3, IAEA och Irans ledarskap. BBCs reporter i Teheran Francis Gaarrison menar att anledningen till denna omsvängning är att IAEA hotat att dra Iran inför FNs säkerhetsråd vid nästa möte den 6 mars, vilket skulle trappa upp konflikten ytterligare. Det skall noteras att förslaget skall gås igenom i detalj i Moskva under de kommande dagarna och att Iran inte har skrivit under någonting ännu, men det är ändå en hoppfull signal om att den farliga situation som uppstått kan få en åtminstone temporär lösning. Det torde också innebära att Irans ledarskap är allvarligt oroat av de konsekvenser som en fortsatt anrikning skulle innebära och att man ser ett hot om attack som överhängande.

IAEA News Centre

Konsekvenserna av ett krig mot Iran

I går dök ett mail från den brittiska tankesmedjan Oxford Research Group ned i inlådan med en länk till deras senaste säkerhetsrapport från Professor Paul Rogers. ORG har blivit kända för sitt analysarbete under Irakkriget och räknas som en av Storbritanniens mest inflytelserika tanesmedjor. Prof. Rogers rapport heter ”Iran: Consequences of a War” och är en intressant 16-sidig skrift som kortfattat listar vilka konsekvenser en attack från USA och/eller Israel mot Iran skulle kunna få och vilka alternativ som dessa stater har till sitt förfogande. Det scenario som Rogers håller för mest troligt är att USA genomför en överraskningsattack under 4-5 dagar med flygvapen och flottan för att slå sönder Irans kärnteknologiska kapacitet, med målet att fördröja eventuell kärnvapenproduktion med cirka 5 år eller längre. Attacken skulle slå till mot reaktorer, utvecklingsanläggningar, nationalgardet och mot kärnenergiprogrammets nyckelpersoner. Alternativt skulle en mindre attack kunna genomföras av Israel som i dag har kapacitet att med lufttankning nå Iran med attackflyg.

Irans svar på en sådan attack skulle enligt Rogers dels riktas mot oljetrafiken i Hormuzsundet för att framkalla en oljekris, men Iranierna skulle säkerligen dra in den Iranunderstödda Hezbollah-milisen i södra Libanon med avsikt att genomföra attacker in i Israel. Iran skulle också med största sannolikhet inleda en snabb kärnvapenutveckling för att så småningom överge icke-spridningsavtalet.

En sådan kortsiktig insats skulle troligen kasta in regionen i ytterligare en utdragen konflikt som skulle dra in Israel, Libanon USA och Irak. Rysslands reaktion skulle säkert bli bister och den muslimska världen skulle troligen reagera med ytterligare uppror och terrorattacker. Framför allt skulle en attack ena Iran bakom den oberäknelige presidenten Ahmadinejad, och tysta oppositionsgrupper i landet, ett faktum som också Andras Malm tar upp i en artikel i DN kultur den 20 februari.

Malm (som också tar upp ORG-Rapporten) skriver om en rad transportstrejker i Iran och förarnas kamp för att organisera sig och menar att vad västvärlden borde göra är att stötta de inhemska krafter som verkar för demokratiska lösningar inom landet i stället för att ge Mullorna en anledning att införa undantagslagar och ena ett land under attack.

”En iransk arbetarrörelse som strider på liv och död mot prästväldet får inte plats i den förhärskande diskurs där en enhetlig islamisk värld med onda uppsåt står mot en frihetsivrande, upplyst civilisation. Men denna rörelse har en unik potential. Om arbetarrörelsen skulle kombineras med bloggosfären, med andra rester av intellektuell och kulturell opposition, med kvinnorörelsen och de radikaliserade etniska minoriteterna – utanför världsmediernas radie fortsätter också ”intifadan” bland araberna i oljeprovinsen Khuzestan – skulle miljonärsmullorna stå inför en kritisk massa. Tecken på en sådan utveckling syns redan.

Det är allt detta som kommer att dödas den dag USA:s flockar av bombplan sänds in över landet. Hur snart det kan ske avslöjades i Daily Telegraph 12/2. Pentagon har långt framskridna planer på ett plötsligt förkrossande blitzkrieg, avlossat i ett slag från de dussintals militärbaser som etablerats i alla väderstreck runt Iran, från hangarerna hemma i USA och i Storbritannien, från stridsfartyg och u-båtar.”

En attack som den Rogers beskriver kan naturligtvis på ytan verka enkel, men både USA och Israel torde vara medvetna om riskerna med en totalt destabiliserad region. Genomför man den här typen av attack så torde det vara destabilitet man eftersträvar, med en katastrof för befolkningen i Iran på kortare sikt som knappast lär få en demokrati på det sättet.

Efter USA:s hegemoni

Det Progressiva USA har mycket bra postning om Francis Fukuyamas artikel i New York Times som jag skrev om härmodagen. Lennart sätter fingret på en viktig punkt och det är hur världen kommer att fungera utan USA som hegemon:

Fukuyama är inte ute efter att försvara Bush eller ens USA. Den fråga som han tar upp är att om det inte är möjligt för USA att sprida demokrati i världen som man tidigare trodde, och om USA drar sig tillbaks från världen, vad händer då? Vilka kommer att fylla det vacuum som kan komma att upstå?
Och här måste vi vara realister. För en värld utan USA blir inte nödvändigtvis en bättre värld. Vi måste alltid vara försiktiga med vad vi önskar oss. Och det är en debatt om detta som jag saknar i svenska medier. Enkelt uttryckt: Om det amerikanska försöket att sprida demokrati har misslyckats, vilka andra alternativ har vi?

Det är naturligtvis högintressant. Vad händer när USA:s hegemoni bryts ned och Europas roll i världen sakta minskar i betydelse? Finns det tecken på att den processen pågår redan i dag? Jag skulle här vilja påstå att västs krav på demokrati i resten av världen är ett av de tydligaste tecknen. Världen håller på att krypa inpå oss och kan vi få omvärlden att efterlikna våra samhällen så blir också vår övergång till en ny världsordning, som vi inte dominerar, mycket lindrigare. Visst har kravet en legitim grund, det finns allt för många brutala diktatorer ute i världen, men väst brydde sig inte särdeles om att skapa demokrati i dessa länder när de fanns på behörigt avstånd.

Det finns förstås mer uppenbara tecken: oljeländerna i mellanöstern har ambitionen att låta sina petrodollars bli eurodollars. Sydländerna börjar ställa allt mer högljudda krav inom de internationella organisationerna, som WTO och FN. Västs på pappret överlägsna armeer har stora problem med lokala och nätverksbaserade motståndare. Europas demografiska utveckling kommer förmodligen innebära att nya allianser och handelssfärer skapas, där de nya aktörerna kommer från mellanöstern och afrika, och det är inte säkert att de är intresserade av att vända blicken västerut.
Konflikterna ser vi redan. Alla dessa små skärmytslingar i mellanöstern och det ständiga ordkriget är ett tecken på förändringen, men den sker redan nu även under mindre spektakulära former. På femtio till sjuttiotalen handlade det om länderna i sydostasien. Då tvingades Europa och USA tillbaka militärt och nu tar dessa länder för varje år ett större utrymme inom världsekonomin.

Det är med andra ord inte bara vi som försöker sprida vår syn på demokrati till resten av världen utan resten av världen som sprider sin syn på demokrati till oss. Jag har svårt att se hur man skall kunna stoppa den utvecklingen och jag vet inte om det ens är önskvärt att stoppa den.

Som jag ser det så är varje utveckling som sker med ett minimum av våld, och som bidrar till bra levnadsvillkor för många, en framgång. Ytterligre ett globalt blodbad är ett fruktansvärt alternativ och isolering leder oundvikligen till marginalisering. I stället för att vända världen ryggen borde vi gå rakt in i den.

Leninism i nykonservativ skepnad: Fukuyama slår till bromsen.

”In the formulation of the scholar Ken Jowitt, the neoconservative position articulated by people like Kristol and Kagan was, by contrast, Leninist; they believed that history can be pushed along with the right application of power and will. Leninism was a tragedy in its Bolshevik version, and it has returned as farce when practiced by the United States. Neoconservatism, as both a political symbol and a body of thought, has evolved into something I can no longer support.”

Om inte Francis Fukuyamas artikel ”After Neoconservatism” i gårdagens New York Times skakar om det nykonservativa (och nyliberala) etablissemanget så är nog hoppet ute om att något kommer att kunna göra det. Artikeln är en svidande kritik av den politik som förts under GWs andra presidentperiod och vore kanske inte speciellt anmärkningsvärd om den inte var skriven av en intellektuell som stått de neokonservativa mycket nära, ja som till och med haft en framskjuten position i formulerandet av det neokonservativa paradigmet. Nu slår Francis till bromsen, och kallar i det ovanstående citatet till och med neokonnarna för leninister!

Den katastrofala Irakpolitiken är i fokus för artikeln, vilken Fukuyama ser som ett stort bakslag för Bushdoktrinen, inte minst på grund av den ökande antiamerikanism som han ser som ett stort hot, men kanske framför allt på grund av en hotande inomamerikansk vilja till isolationism, som han anser är ett bakslag för amerikansk utrikespolitik. På så sätt är hans argument nyliberala men med en annan ton än den messianska vi varit vana vid.

”The problem with neoconservatism’s agenda lies not in its ends, which are as American as apple pie, but rather in the overmilitarized means by which it has sought to accomplish them. What American foreign policy needs is not a return to a narrow and cynical realism, but rather the formulation of a ’realistic Wilsonianism’ that better matches means to ends.”

Det är också uppmuntrande att någon från Fukuyamas position äntligen beskriver överdrifterna när det gäller hotet från islamistisk terror.

”The most basic misjudgment was an overestimation of the threat facing the United States from radical Islamism. Although the new and ominous possibility of undeterrable terrorists armed with weapons of mass destruction did indeed present itself, advocates of the war wrongly conflated this with the threat presented by Iraq and with the rogue state/proliferation problem more generally…Overestimation of this threat was then used to justify the elevation of preventive war to the centerpiece of a new security strategy, as well as a whole series of measures that infringed on civil liberties, from detention policy to domestic eavesdropping.”

Fukuyamas förslag till lösning på världens säkerhetsproblem är vad han kallar multi-multialteralism, vilket inte skall förstås som ett överstatligt FN, men som ett nätverk av institutioner som i samverkan kan garantera stabilitet. Jag håller inte med Fukuyama på alla punkter men det är heller inte det viktigaste. Många utanför USA, och i amerikanska progressiva kretsar, har under de senaste tio åren varit ytterst beklämda över supermaktens agerande och de nykonservativas synnerligen auktoritära synsätt på utrikespolitiken. Att en reaktion och kritik nu kommer inifrån de nykonservativas egna led tycker jag personligen var på tiden. Jag har verkligen frågat mig var den nyliberala/nykonservativa internkritiken finns. Att sedan debattörer som Johan Norberg vidhåller att världen skall demokratiseras vad det än må kosta är kanske inte så förvånande.

Marxism, yttrandefrihet och ärlighet

En snabb liten postning mitt i stöket. Både Olydig och Danne Norling har postningar om Åsa Lindeborgs artikel om Ordfrontsstriden i Flamman som är intressanta, även om de förstås har olika perspektiv på saken. Danne ställer den smått absurda frågan om marxister kan vara ärliga och förespråka yttrandefrihet:

Som radikal liberal känner man igen en del av Linderborgs svårigheter att bli publicerad. Därför skulle man kunna tro att hon uppriktigt och äkta är för yttrandefrihet i största allmänhet. Men är det så? De som anlägger ett vänsterperspektiv på samhällsförändringar och i synnerhet de som intar en marxistisk hållning kan alltid misstänkas för att enbart delta i den redan determinerade klasskampen. Allt vad de säger har därmed bara ett syfte: att bidra till proletariatets seger i den oförsonliga kamp som pågått under sekler.

Olydig å sin sida skjuter in sig på Åsas kritik av Ordfronts ”liberala” falang och hur den lyckades lägga locket på.

Artikeln handlar främst om turerna kring Ordfrontfejden, där ”det liberala etablissemanget krossade yttrandefriheten”, men har även stor relevans i dagens situation där ”liberaler” påstår sig kämpa för yttrandefrihet i fallet med teckningarna på Muhammed.

Folkmord och katolicism

Flera i blogistan har uppmärksammat intervjun med Roméo Dallaire i DN härmodagen (se tidigare post) och via Claes Nordmarks blog hittade jag en del bra länkar, bland annat till en recension av Dallaires bok ”Shaking Hand with the Devil: The Failure of Humanity in Rwanda” och en sammanfattning av ett föredrag han hållit om boken.

Angående Peter och Maria Rinaldos film ”I Guds namn” skall det noteras att det pågår en diskussion om i vilken omfattning den katolska kyrkan i Rwanda var direkt involverade i massmorden, och om den Kristdemokratiska internationalen finansierade det, bland annat på Svenska Wikipedia. Enligt en BBC-artikel finns det många historier om hur flyktingar som sökt skydd i kyrkor massakrerades i kyrkbänkarna och hur de angavs av präster. I Rwanda var vid tiden för folkmordet 60% katoliker. Efteråt har fler och fler börjat konvertera till Islam, av flera olika skäl. Dels verkar muslimerna i landet ha varit mindre involverade i folkmordet och därmed anses det både som säkrare och mer moraliskt godtagbart att vara muslim.Men evangelistiska samfund har också strömmat in i Rwanda.

Apropå kristendom och islam så har Internationella Röda Korset och Röda Halvmånen äntligen kunnat enas om en neutral symbol som skall kunna fungera som ett komplement till de övriga symbolerna: den röda kristallen. Beslutet skall definitivt klubbas igenom under 2006. Så här ser symbolen ut:

Bilden är djuplänkad från röda korsets hemsida

Uppdatering: Romeo Dallaires bok ”Shake Hand with the Devil” har ISBN: 0099478935 och kan köpas hos adlibris

Kristen extremism och folkmord

Historien om Roméo Dallaire är historien om en man som förtvivlat försöker göra det omöjliga. Han var den kandensiske general som ledde den minimala fredsbevarande FN-styrkan i Rwanda under massakrerna 1994. I dag går han på piller för att överhuvudtaget kunna fungera normalt. När jag läste intervjun med honom i DN i går så blev jag påmind om vilken petitess historien om muhammedkarikatyrerna och yttrandefrihetsdebatten är i jämförelse med det ofattbara folkmordet på tutsier och moderata hutuer 1994, då nästan en miljon människor hackades eller sköts till döds av militär, milis och sina grannar. Jag drog mig till minnes att Roméo Dallaire har stått som förebild till en av huvudkaraktärerna, General Olivier (spelad av Nick Nolte), i Terry Georges film ”Hotel Rwanda” som gick upp på biograferna förra året. Jag hastade ned till min lokala videobutik för att hyra filmen och se om den. Huvudrollen innehas av Don Cheadle, som spelar hotellchefen Paul Rusesabagina som motvilligt blir hjälte när det lyxhotell han förestår gradvis förvandlas till en bräcklig fristad för flyktingar. Det är en jäkligt bra film som är minst sagt gastkramande. Don Cheadle är helt enkelt lysande.

Folkmordet i Rwanda sägs vara det mest ”effektiva” folkmord som skett sedan andra världskriget och förtjänar som sådant mycket uppmärksamhet. Man brukar säga att folkmordet är pinsamt för FN, men det är snarare Frankrike och Belgien som bör bära hundhuvudet eftersom deras regeringar och företag sålde vapen till, och tränade, alla sidor i konflikten för att sedan evakuera sina landsmän och trupper när det började hetta till. De lämnade helt enkelt afrikanerna i sticket. Clinton-administrationen, Bryssel och Paris visste mycket väl vad som hände men vågade inte låta FN agera, inte minst på grund av debaklet i Somalia. Så kunde slakten pågå obehindrat i tio månader. Dallaire hade som mest 2500 man på plats som inte ens fick avfyra sina vapen, än mindre ingripa aktivt. Belgien har bett om ursäkt för att man drog tillbaka sina trupper men både Paris och Washington har bara mumlat i skägget.

Den Europeiska inblandningen stannar emellertid inte där. De svenska filmarna Peter och Maria Rinaldo har gjort en internationellt uppmärksammad dokumentär kallad ”I guds namn”, som handlar om Jesu Armé, som består av resterna av den fruktade hutumilisen Interhamwe som flydde in i Kongos djungler när tutsiarmén återerövrade Kigali i slutet av 1994. Jag har tyvärr inte sett deras film, men det som jag har förstått är det kontroversiella med den är att den visar hur belgiska och franska kristdemokrater bidrog till folkmordet genom sitt stöd till Huturegimen. ”Huturegimen bekände sig till den kristdemokratiska ideologin med starka band till den katolska kyrkan och den kristdemokratiska internationalen. Den senare gav mördarregimen sitt stöd både som politisk rådgivare och som ekonomisk lobbyist,” sägs det på SvTs hemsida. Precis som den bisarra ugandiska rebellgruppen Herrens Befrielsearmé verkar Jesu Armé bekänna sig till en militant och apokalyptisk kristen lära. Som sagt, jag behöver se filmen innan jag kan uttala mig närmre om detta, men det är ett intressant spår makarna Rinaldo fått upp.

Jag kommer på mig själv med att fråga mig vad jag själv gjorde för att stoppa folkmordet. Svaret är: ingenting, nada, nichts, nothing, rien. DN frågar i slutet på intervjun med Roméo Dallaire hur världen lärt sig hantera situationer som den i Rwanda 1994. ”- Inte alls tillräckligt bra. Se bara på vad som händer i Darfur, svarar han och nu går det att läsa smärtan i blicken”.

Extraordinär yttrandefrihet

Så det blev till slut en fråga om yttrandefrihet i alla fall när SÄPO fick SD’s ISP att stänga ner deras sajt, något som inte varit sent att utnyttjas av yttrandefrihetsivrarna som nu planerar att trycka upp t-shirts med Muhammedbilderna och uppmanar andra på att sprida dem vidare. Allt för att trappa upp konfrontationen. Deras försvar för yttrandefriheten kan tyckas legitima på ett ytligt plan, men har det egentligen med yttrandefrihet att göra? Marcus har ett intressant resonemang i frågan på sin blogg Ge oss ett val. Han hävdar, om jag har förstått honom rätt, att om man lyfter upp försvaret av yttrandefriheten som princip, och med hjälp av en symbol, så motverkar det yttrandefriheten. Låter det komplicerat? Det är det. Jag citerar Marcus:

”Att reproducera ett yttrande som man egentligen inte ställer sig bakom, bara för att det har upphöjts till princip, är själva motsatsen till yttrandefrihet. Detta helt enkelt eftersom om man upphöjer bilderna (Muhammedkarikatyrerna, min anm.) till en symbol för yttrandefriheten i sig själv höjer man det ursprungliga budskapet över all kritik – och yttrandefriheten har i samma ögonblick blivit kringskuren”.

KG Hammar har en liknande utgångspunkt när han i gårdagens artikel i DN skriver att ”Vi kan aldrig kräva respekt från en annan människa utan att ge andra respekt och värde. Det är ett majoritetsbeslut att vi vill ha vårt samhälle med frihet. Men det är ett individuellt beslut att respektera och stå upp för andras rättigheter.”

Enligt KG måste en rättighet ges, den kan inte krävas. Enligt Marcus kan yttrandefriheten inte försvaras, utan bara utövas. Yttrandefriheten blir inte större för att att man republicerar censurerade bilder, snarare tvärtom. Jag tolkar detta som om yttrandefriheten skadas när försvaret för den blir propaganda. Dessa argument lär dock inte hejda högern som med sin retorik verkar mena att den ”politiska korrekthet” som genomsyrar dagens samhälle i sig är ett hot mot yttrandefriheten, en dogm som sätter munkavle på dissidenter. Det är intressant konstatera att högern använder gammal vänsterretorik när den vill försvara denna rättighet (vilket borde få oss på vänsterkanten att också ifrågasätta vänsterns sätt att bedriva propaganda).

Jag kan bara se det som så att de indignerade på yttersta högerkanten kräver ”extraordinär yttrandefrihet”, eller ”dubbel yttrandefrihet” för att få möjlighet att överrösta denna politiska korrekthet som man anser är falsk och som man anser försvagar försvaret mot de som hotar det demokratiska samhället (läs: islamisterna).

Frågan som dröjer sig kvar är: vem kan kritisera bristen på yttrandefrihet och vad är ett ligitimt skäl för en sådan kritik? Om motivet bakom kritiken i grund och botten handlar om att få möjlighet att undertrycka andras rättigheter (läs: muslimerna som grupp eller de politiskt korrekta) kan den knappast vara legitim. Annars skulle jag svara att yttrandefrihet är en del av ett större paket som kallas för mänskliga rättigheter, och att den inte kan ryckas ut som en dogm ur detta paket, samt att mänskliga rättigheter handlar om att skapa en maktbalans mellan individens rätt och samhällets maktutövning som med nödvändighet måste inbegripa ett ansvarstagande, inte en befrielse från ansvar. Att detta resonemang tyvärr inte spelar de högerextrema i händerna är inte så mycket att göra något åt.

För övrig bör det noteras att västvärldens stater alltmer verka glida in i vad Giorgio Agamben skulle kalla för ett tillstånd av ”permanent undantagstillstånd”, där rätten ersätts av en avsaknad av rätt(1). Det är naturligtvis inte en speciellt önskvärd utveckling och därför borde en diskussion om yttrandefriheten vara välkommen.

1)Läsning: Giorgio Agamben, Undantagstillståndet, Site editions #1, Propexus 2005, ISBN: 91-87952-39-4

Uppdatering: DN har en artikel i dag av Göran Rosenberg angående yttrandefrihetsfrågan som är mycket läsvärd.