Mänsklighetens misslyckande

Jag tillbringade helgen i litterärt sällskap med Romeo Dallaire, den Kanadensiske general som ledde den underdimensionerade FN-styrkan under folkmordet i Rwanda 1994. Hans redogörelse för sina fruktansvärda erfarenheter, ”Shaking hands with the Devil: the Failure of humanity in Rwanda”, är en läsning som får en att ifrågasätta nationalismens blinda klantänkande, men också FN-systemets tröga byråkrati. Dallaire försöker förtvivlat få saker att hända, men går hela tiden in i en mur av ovilja, samtidigt som han bevittnar slakten som pågår kring honom. Det är en anklagelseakt som riktar udden i första hand mot Huturegimens folkmördare men också mot Belgien, Frankrike och USA. Jag ville inte lägga ifrån mig boken när jag var klar. Den är bara för stark.

Det är därför med blandade känslor jag läser att FN nu står berett att ta över från de underfinansierade fredsbevarande styrkorna från Afrikanska Unionen i Sudan enligt ett förslag som väckts nu i februari. Afrikanska Unionen har haft 7000 man på plats men ändå inte kunnat skydda civilbefolkningen från övergrepp. Att sätta in en FN styrka med betydligt större resurser är naturligtvis önskvärt, även om Sudans regering kraftigt motsätter sig det. Frågan är om de har något val. Alternativet torde vara att ge tillräckligt med resurser till AU-initiaivet, men FN lär knappast ösa pengar över AU trupperna. Att något måste göras är helt klart. NYT och Human Rights Watch rapporterar att den fruktade janjaweed-milisen nu attackerar också de omfattande flyktinglägren i angränsande Tchad. Redan beräknas över 300.000 människor, kanske det dubbla, ha dött i konflikten.

Frågan hänger ändå i luften: vad skall vi göra med de nationer i väst som negligerar folkmorden och inte erbjuder tillräckligt med resurser till FN? Ibland når frågan bisarra proportioner som när en amerikansk tjänsteman berättar för Dallaire att det skulle krävas 85.000 döda Rwandier för att USA skulle acceptera en enda död soldat. Afrikas sak är uppenbarligen inte vår.