Krig och diplomati

Återigen har det varit en sådan vecka som inte tillåtit mycket bloggande och nyhetsinhämtande och det kommer nog att bli lite mindre tätt mellan inläggen fram till efter midsommar. Jag noterar annars i förbifarten med viss tillfredsställelse att Bush & co och EU förstått att plocka fram morötterna ur kylen i sina förhandlingar med Iran och att Condi aviserat möjligheterna för direkta samtal med Teheran, en gest som inte bör underskattas eftersom relationerna mellan länderna varit djupfrysta sedan 1979. Läs mer i New York Times om kursändringen här och här.

En kort kommentar om Haditha-massakern är också på sin plats. Västvärlden tycks lida av ett märkligt förnekelse-syndrom när det gäller krig, som skulle kunna beskrivas som en variant på den gamla termen ”the noble art of self defence”. Tron på det hjältemodiga och rena kriget tycks alltid förmedlas av de som förespråkar det, och fallet tycks alltid lika förvånande när den djuriska människans drifter blottläggs. Att motståndet i Irak dödar civila verkar inte förvåna någon, snarare verkar det vara förväntat. När ”våra grabbar” dödar civila urskillningslöst beskrivs det snarare som ett verk av ”a few rotten apples”. Jag skulle i stället vilja säga att krig alltid handlar om att tillfoga en motståndare skada. Krig kräver viljan och uppoffringen att dehumanisera och döda andra människor. Ja, för att kriga frivilligt, som militär eller officerare, så måste man någonstans acceptera, och kanske till och med gilla, tanken på att döda andra människor. Dödandet måste ses som något naturligt. Så länge som vi har krig kommer vi också att ha ”civila” mördare och våldtäktsmän.

Till sist rekommenderas ett besök hos Yabosid för de som vill följa pirathistorien på nära håll.

Bild: CIA från Wikipedia

Andra bloggar om: , , , , , , ,

4 reaktioner till “Krig och diplomati”

  1. Bra inlägg Mr Brown:
    Krig grundar sig i inhumanism och totalt förakt för människor och det producerar alltid mer av samma vara. Båda sidorna demoraliseras alltid i krig, angriparna mer än de angripna dock, eftersom det för de krigförande är lättare att (psykiskt) bära att man varit aktiv i ett försvar av det egna landet, de egna områdena, den egna framtida försörjningsmöjligheten.

    Det finns, som du betonar, inget gloriöst över krig. Normala människor vill inte kriga för krigandets egen skull och framför allt vill de inte angripa och döda andra för att försvara sina makthavares ekonomiska intressen. När de väl befinner sig mitt i kriget handlar det hela mest om ständig rädsla och om att försöka överleva själv. Rädda människor, såväl som rädda djur, blir ofta farliga, men det är omständigheterna, som de oftast påtvingats av andra, eller lurats in i under falska förespeglingar, som gör dem sådana, inte en speciell och bestialisk mänsklig natur.

    USA får idag hem gravt psykiskt (inte bara fysiskt) skadade soldater, varav många aldrig kommer att kunna återanpassas till ett normalt liv igen. Somliga kommer att knarka ner sig, andra kommer att framleva resten av sina liv som psykiska vrak, andra åter blir kriminella. (Hells Angels har exempelvis sitt ursprung i sådana omständigheter, hur många vet det idag?)

  2. Normala människor vill inte kriga för krigandets egen skull och framför allt vill de inte angripa och döda andra för att försvara sina makthavares ekonomiska intressen.

    Du har nog rätt. Jackie Arklövarna här i världen är nog egentligen ganska få och många blir soldater under dödshot, som i centrala och västra afrika. Samtidigt kan USA värva 150.000 frivilliga soldater till Irak med hjälp av nationalistiska brösttoner och uppblåsta hotbilder. Hur många av dessa 150.000 anmälde sig i illusionen om att de aldrig skulle skickas till Irak, eller sättas in i strid?

  3. Mr Brown:
    Normala människor alltså!
    Sedan finns det ju de som är fullkomligt vansinniga, och som tycks trivas med dödandet, men de är definitivt undantag.
    I USA har man ju rekryterat soldater med löfte om utbildning, alltså den enda möjligheten till sådan som fattiga människor har (däför det är bra med arbetslöshet i länder som inte har värnpliktsarméer, något vi just håller på att avskaffa, och ersätta med legosoldater, samtidigt som vi höjt arbetslösheten – en händelse som ser ut som en tanke – eller?). De amerikaner som enrollerade sig på dessa grunder hade nog aldrig tänkt sig att hamna i Irak och i ett riktigt krig.
    Sedan har vi ju de där privatarméerna i Irak, de som man sällan talar om, som består av folk som anställts av privata vinstdrivande bolag, och jag gissar att det är där man hittar de flesta av de galningar som gillar krigandet i sig, även om också dessa rekryterar sin personal bland folk som inte har så många valmöjligheter vad gäller möjligheterna att försörja sig.

  4. Flera intressanta aspekter där.
    Såg du agenda i söndags? En av veteranerna som intervjuades berättade att han sökt sig till armen för att bekosta sin utbilding men ångrade det nu bittert. Andra berättade om att man i princip fick skjuta på ”allt” i början av kriget. Normala killar som dehumaniserades.

    Globalisering och privatisering har definitivt nått den militära världen. Säkerhetsföretagen du pratar om rekryterar billiga fotsoldater i latinamerika t.ex.

    Och visst är militären ett instrument i arbetsmarknadspolitiken. se bara på de omtalade nedläggningarna av förband förra året. EU-försvar etc.

    man kan också fråga sig vad som kommer att hända med usas arme i framtiden efter irak-kriget. i förlängningen innebär det en konflikt i utbytet mellan individ och stat som fungerade i fredstid.

Kommentarer inaktiverade.