Med ett extra öga på Cecilia Stegö Chilos bittra frukter

Det finns dom som glädjer sig åt att Timbro-tänket nu kommer in i regeringen i from av Cecilia Stegö Chilo som kulturminister och att kultureliten nu får ”darra” som Bloggen Bent så sarkastiskt uttrycker det i en postning nyligen.

”Då är det riktigt, riktigt roligt att den nya regeringen har utsett Stegö Chilo till att ansvara för det verksamhetsfält inom ekonomin som har kommit att bli hemvist för vänstereliten – nämligen kulturen.”

Äntligen får högerns ilskna debattörer en möjlighet att sätta dit de ”rödvinsintellektuella” och ”flumvänstern” vars blotta existens provocerar så till den milda grad. Samtidigt är det uppenbart att varken de, eller kulturministern själv, har en aning om vad de pratar om när det gäller kulturproducenters villkor och drivkrafter. Fru Stegö ställde till exempel bidragstagande mot kreativitet i sitt första uttalande och klampade därmed direkt in i det minfält där hon kommer att befinna sig under den närmsta mandatperioden.

Man kan välja att se kulturskapare som permanenta bidragstagare – eller som självständiga, starka individer. Jag väljer det senare. Jag har en enorm respekt för kulturskapare, för deras möda, och jag vet att de vill ha större frihet.

Det låter ju bra för den oinitierade men bevisar bara hur fundamentalt okunnig kvinnan är om sitt område. Nyckelordet här är just bidragstagare, ett ordval som egentligen visar på ett förakt för kulturproduktion. Skulle man till exempel säga att forskare på karolinska institutet var bidragsberoende därför att de får anslag för sin forskning? Knappast. Skulle man påstå att medicinsk forskning skulle bli kvalitativt bättre om man drog in anslagen för forskarna? Knappast. Stegö sätter självständighet mot bidrag, vilket är ett fundamentalt misstag.

Kanske hänger det samman med att hon tycks tro att kulturlivet är ”politiserat”och att staten sätter gränser för vad som kan uttryckas, vilket återigen är helt knas och uppåt väggarna. Vi lever numera på 2000-talet och inte på sjuttiotalet då kulturlivet verkligen var genompolitiserat.

Timbroismen lyser dessutom igenom i påståendet att det inte är statens uppgift att finansiera kulturproduktion vilket är ytterligare en befängd tanke i den nyliberala självgodhetens tecken. Tvärtom står statens finansiering för en diversifiering av kulturlivet som dels möjliggör forskning inom kulturområdet och dels risktagande experiment. Allt detta på en avancerad nivå som näringslivet varken vill eller kan klara. Det enda man åstadkommer med att slopa stipendier är att försämra levnadsstandarden och produktionsmöjligheterna för utövarna. Makten (staten, kyrkan, hovet) har alltid varit de stora beställarna av kultur. Utan den typen av sponsring hade det inte funnits någon Mozart, Michelangelo eller Da Vinci att beundra.

Stegö har serverat en bitter frukt till kulturvärlden och hon kommer långsamt att få äta upp den under de närmasta fyra åren. För en minister som öppet föraktar de personer hon skall tänkas arbeta för kommer inte att få det lätt. Snarare kan man tänka sig att kulturvärlden radikaliseras betydligt under hennes mandatperiod. Det skall bli spännande att se det hända.

Mer på DN om kulturministern här, här och här . Och här på SvD

Andra bloggar om: , , , ,

30 reaktioner till “Med ett extra öga på Cecilia Stegö Chilos bittra frukter”

  1. Vi får inte glömma bort att ”det svenska musikundret” av alla anses bero på den kommunala musikskolan. Vilket betytt rätt stora exportinkomster för Sverige. Musik är kultur det också!

  2. Du har rätt. Musiken glöms ofta bort, så tack för exemplet som verkligen är utmärkt, Lasse. Själv lärde jag mig spela det fantastiska, men rätt udda instrumentet, Oboe i kommunala musikskolan. Gitarrkurserna var överbokade 😉

  3. Mr Brown skriver:
    Vi lever numera på 2000-talet och inte på sjuttiotalet då kulturlivet verkligen var genompolitiserat.

    Och jag protesterar. Vet inte om du var med då och minns själv eller om du bara har läst om saken, men faktum är att kulturlivet var betydligt mer mångfacetterat då än det är idag och att många fler röster kunde komma fram då än idag.
    Se bara på vad privatiseringen av Pressbyrån betydde ex, med inskränkningen till saluförandet av ”lönsamma skrifter” där monopolet Pressbyrån var skyldigt att saluföra alla periodiska tidsrkifter.

    Dessutom kanske det inte är någon slump att det är svårt att få publik med teaterpjäser där den ekonomiska eliten glorifieras. Sagor, som teatera kan anses vara en form av, har alltid handlat om de svmå människorna kamp mot förtryckare, hur skulle det kunna vara annorlunda?

  4. Jag var inte själv ”med” 1971, så du har rätt i att det är saker jag läst om och fått berättat för mig. Däremot pratar jag egentligen inte om mångfacettering eller diversifiering av kulturen utan om utrymmet för en politiserad kultur som tendens. Och jag kan inte se annat än att det fanns ett utrymme för detta efter 1968-revolutionerna, ett utrymme som mer eller mindre försvann på 80-talet och 90-talet för att återuppstå igen vid millenieskiftet. Det gäller inte för alla former av uttryck, men som tendens menar jag. titta på musiken till exempel som ju verkligen blev tydligt politisk på 60-talet, vilket förstärktes av punken 1977 och sen mer eller mindre gick in i en romantisk dimma till cirka 1995 då den politiska svarta rappen fick genomslag.

  5. Jag vill nog påstå att möjligheterna till politiserad kultur också var större på 70-talet än idag 🙂

    Trots allt har det alltid varit kapitalet som haft den verkliga och största makten, även om det balanserades en aning av socialdemokraterna och LO under många år och kultur handlar väl nästan alltid om protester mot makten. I samma ögonblick som kulturen börjar lovsjunga makten är den död – och det vet nog den verkliga makten. Och just nu har vi fått total hegemoni för den ekonomiska makten, vilket vi inte haft sedan 1800-talet, så det är ju inte alls konstigt om denna makthegemoni kommer att försöka döda kulturen.

  6. ”så det är ju inte alls konstigt om denna makthegemoni kommer att försöka döda kulturen”

    nej, det ligger ju i dess natur att avskaffa det som inte är lönsamt.

    å andra sidan är kulturen starkare än kulturpolitiken, som någon uttalade sig i DN häromdagen

    det kommer att bli en intressant strid eftersom de ideologiska frågorna kommer att hamna i förgrunden. tillsättningen av Stegö kan bli totalt kontraproduktiv.

  7. Tack för länkningen! (Av någon anledning visas inte sånadär backlinks på min blogg längre trots att jag inte ändrat någon inställning.)
    Vi får se hur långvarig hon blir nu, den goda fru Stegö. Bra att de visar sina blottor redan. Jag hoppas på fler skandaler, kaos & nyval!
    (Fast då kanske Sverigedemokraterna går fram ännu mer förresten…)

  8. Jag tänker på Kerstins skandalkalender. Den förra hann knappast svalna innan alla nya skandaler brakade lös. Nej, precis som du tror jag snart att Stegös position blir ohållbar.

  9. Jag är också orolig för vad den nya kulturministern kan hitta på.

    Men jag anser inte att staten och kommunen skall ge pengar till enskilda kulturarbetare. Däremot är det rätt att ge pengar till kulturprojekt.

    Riktiga kulturarbetare lever på det som publiken ger, alla andra är amatörer.

    Precis som jag är när jag skriver bloggar på min fritid. Det hade ju varit kul om jag fått betalt, men helt befängt om skattebetalarna skulle betala mitt bloggande.

    Och det är ointressant för oss som inte bor i Stockholm när skattepengar går till stora kulturprojekt i Stockholm. Sådana projekt kan Stockholmarna betala själva.

    Så tycker jag.

  10. jag tycker du verkar ha en ganska märklig syn på vad en ”riktig” kulturarbetare är för något. Hur många kulturarbetare har någonsin kunnat överleva på vad ”publiken” ger? Möjligtvis stora rockband och enstaka storförfattare och skådisar. Kulturekonomin ser ju ut på ett helt annat sätt. Makten har alltid stöttat kulturutövare (kyrkan, monarkier, stater, handelshus ja t.o.m hedenhös kan man väl anta). Varför skall inte dagens stat kunna göra det?

    Vi kan ju ha det som i USA där staten ger väldigt lite stöd till utövare och där det inte finns samma typ av studiebidrag som i sverige. De som har råd att vara kulturproducenter är i princip bara personer som har en rik familj att stödja sig på. Och då skall de ändå klara sig igenom en stenhård sållning för att kunna klara sig i framtiden. Är det rätt sätt att bedriva kulturpolitik på? Inte om man vill ha en bred kultur i alla fall. Och Sverige går inte att jämföra med USA där man har stora privata sponsorer, samlare och mecenater.

    Och så denna stockholmsvisa som jag är bra led på. är det det som det här motståndet kokar ner till? Att kulturen är ett stockholmsfenomen. Vad hände med filmstödet, public-service tv, stöd till lokala biografer, teatrar, konstnärer och musiker, rikskonserter, riksutställningar, riksteatern, etc. etc.? Tror du allt detta betalas med kommunalskatten?

  11. Oj oj
    Riktigt så oense är vi nog inte.
    Jag skrev ju att kulturprojekt är ok! Men att ge stöd till enstaka kulturarbetare är i princip felaktigt!
    Vilken storebror skall avgöra vem som sysslar med ”riktig” kultur?
    I så fall vill jag också ha kulturlön!

  12. Ursäkta min ton, men jag är påverkad av de senaste dagarnas intensiva debatterande.

    De ”fria konsterna” är ju en del av ett klassiskt system som man kan gilla eller ogilla. Vi utbildar en massa folk i dessa konster, vilket kostar staten pengar, så det är klart att det finns en politisk vilja att stötta de personernas verksamhet. Det är ren marknadsekonomi i botten.

    Sedan samverkar detta med näringslivets krafter. eftersom näringlivet vill ha kompetent folk så vänder de sig till de som är utbildade. Precis som i resten av samhället. och så går det på. kalla det storebror om du vill. det är mer komplext än så.

    i grund och botten är kulturvärlden mer demokratisk än resten av samhället eftersom den tillåter uppstickare utan utbildning och korsbefruktning mellan discipliner. jämför till exempel läkaryrket. du skulle aldrig få bli läkare om du ens hade övat läkaryrket på din fru i tjugo år. det sätter licensen stopp för.

    alla yrken kräver erfarenhet för professionellt utövande och konsterna är inget undantag.

    men för att bli kulturknutte krävs det bara uthållighet, envishet, uppoffringsvilja och trovärdighet.

  13. ”men för att bli kulturknutte krävs det bara uthållighet, envishet, uppoffringsvilja och trovärdighet.”
    Ja, det är sant. Men några pengar blir det inte att leva på om inte kulturknutten lyckas sälja sina alster. Antingen direkt till sina beundrare eller så tar kulturknutten emot bidrag från stat, kommun eller näringsliv. Jag har onekligen mest respekt för dom som lyckas nå ut till en publik, en publik som är villig att betala för det dom konsumerar. Men å andra sidan har jag minst lika mycket respekt för kulturknuttarna eller spättorna som är amatörer. Egentligen så har jag nog mer respekt för amatörer eftersom dom oftast lever mer i vardagens verklighet.
    Men, jag börjar inse att det finns många men i den här debatten, allt går att sälja med smart reklam och då är jag inte lika imponerad.

    Något av det viktigaste är att den nya kulturministern inte skär sönder biblioteken. Biblioteken borde det storsatsas på. Men jag fruktar det värsta av vår nya kulturminister.

  14. …men då är det ju viktigt att biblioteken förses med viktigt innehåll också. Och en av de inrättningar som hjälper till med detta, Eric, är den statliga konstnärslönen som tillåter vissa författare att kunna jobba med sitt författarskap på heltid.
    Jag tycker också du bör betänka att en del konsturövande inte blivit så uppskattade under sin verksamma tid men kommit att nå en större publik i efterhand.

  15. Statlig konstnärslön är det dummaste jag hört.En författare som får statlig konstnärslön är en statens lakej och ingen riktig författare. Så tycker jag.

  16. jag antar att du kan tycka det om du är är nyliberal eller anarkist och vill avskaffa staten. om du tycker att staten är nödvändig är det svårt att förstå varför staten inte skulle sponsra vissa erfarna och erkända författare eller konstnärer? men, som sagt du gillar kanske amatörerna bättre än proffsen som princip, vilket ju är helt ok. men, låter du amatörer ta hand om dina bankärenden också?

  17. Jag vill ha en lagom stark stat.
    Det som vårat samhälle är bäst på är den yttrandefrihet som vi trots allt har. Och den gynnas inte av statlig konstnärslön.Jag kan förstå om en och annan nationalskald får stöd av staten. Men den vanliga konstnären bör inte få statlig lön om han/hon vill bli tagen på allvar.

    Men om man anser att staten är helig och att staten skall stå över allt. Och om man anser statsmonokapitalism är det enda rätta så kan jag förstå att man vill ha statliga konstnärslöner.

    Däremot tycker jag att staten kan finansiera kulturprojekt som i sin tur kan avlöna konstnärer.

    Men visst. Det är bekvämt för staten att betala konstnärer för att de skall bli fogliga och lydiga. Men det är inte bra för yttrandefriheten.

    Min ståndpunkt i det här kapitalistiska samhället är att vi måste ständigt kämpa för den yttrandefrihet vi vill ha.

  18. Jag förstår inte hur du tänker, Eric. Konstnärer avlönas inte från staten för att de ska uttrycka sig på ett visst sätt, utan för att de i lugn och ro ska kunna ägna sig åt sin yrkesutövning. I praktiken funkar det inte heller så att de som får det är ”fogliga och lydiga”. Tänk på satirtecknaren Hillersberg t ex. Det där med att författare inte skulle ta emot pengar från staten ”om de vill bli tagna på allvar” är en minst sagt egendomlig attityd mot de författare som söker pengar för att på heltid och utan ständig ekonomisk ängslan kunna ägna sig åt sin sysselsättning. När du sedan säger att staten ska kunna ge pengar till kulturprojekt som i sin tur ska kunna avlöna konstnärer blir det ännu konstigare tycker jag. För där kan vi verkligen tala om risk för stark styrning. Projekt görs ju i allmänhet i visst syfte och de konstnärer som knyts till projektet får då pengar för att hjälpa till att uppnå det här syftet. Medan en konstnär som får individuell lön från staten själv bestämmer hur hon/han ska utforma sitt arbete. Jag menar förstås inte att staten inte alls ska ge pengar till kulturprojekt. Vad jag menar är att du Eric inte verkar ha så genomtänkt syn på det hela som jag ser det.

  19. Den som tar emot pengar är inte fri. Frågan är om man skall vara trogen staten eller sin publik. Statliga kulturprojekt skall ha ett klart mål från staten. Sprida kultur i förorten tillexempel.

    Om en konstnär skall ha pengar så skall alla ha det och då kan vi lika gärna införa någon sorts medborgarlön för vilken hobby som helst.

    Förövrigt så hoppas jag att våran tokfia till kulturminister avgår snarast.

  20. och det lär väl inte dröja innan ”tokfian” avgår. Nu har hon fårr en polisanmälning till på halsen!

    ”Om en konstnär skall ha pengar så skall alla ha det och då kan vi lika gärna införa någon sorts medborgarlön för vilken hobby som helst.”

    rätt symptomatiskt att prata om hobbyism när det gäller kultur måste jag säga. det är inte alla hobbyister som utbildar sig i 5-10 år varav 3-5 på högskolenivå för att få utöva sin hobby. kallar du forskare på karolinska institutet med statsanslag för sin forskning för hobbyister? tror inte det

  21. Forskare på Karolinska jobbar i projekt som får pengar från olika håll. Så det argumentet föll platt.
    Det finns väl ingen forskare som får pengar för att gå hemma och forska på egen hand utan att vara ansluten till något universitet eller högskola.

    Ärligt talat så tycker jag att det är snobbism att dra en gräns mellan kultur och hobby.

  22. har jag dragit en gräns mellan kultur och hobby? det är ju du som likställer kulturutövande med hobby. du drar gränsen mellan ”riktiga” kulturutövare som tjänar ”egna” pengar och hobbyister som tar bidrag från staten som jag uppfattade dig. sorry, men gränsen går inte att dra på det sättet. en musiker som får bidrag från staten för sin erkända insats inom området (för att han är bra i någon allmän mening) skall alltså betraktas som hobbyist, medan nisse polare som spelar på den lokala krogen en gång i månaden och drar in en hundring eller två är professionell. hoppsansa!

  23. Skrev en lång kommentar igårkväll men var nog för trött för att fixa alla de där bokstavskombinationsgrindvakterna.
    Även om det verkar tveksamt om det går att komma vidare i denna diskussionen vill jag också å det starkaste protestera mot detta att kalla kultur- och konstutövande för ”hobby”. Det är inte egalitärt, det är bara föraktfullt. Du är mån om att få ut kultur till förorterna Eric, men det ska tydligen bara vara amatörkultur de ska få ta del av? Nej, det är inget fel på amatörkultur men det finns också en professionell kultur, och skillnaden kan du märka t ex genom att jämföra en föreställning på din lokala amatörteater med en föreställning på Dramaten. Och den skillnaden beror inte minst på att människorna på Dramaten har möjlighet att ägna sig fullt ut åt sin konst. Det handlar om hantverk, inte bara om ”talang” o sånt. Ett Sverige med bara amatörkultur skulle inte ha några fungerande symfoniorkestrar, ingen opera, inga spelfilmer värda att sättas upp på biorepertoiren förutom enstaka avantgardistiska lyckträffar kanske, osv osv osv.

  24. Jag vill inte bara ha amatörkultur, det har jag aldrig sagt. Och jag har inget emot teatrar i alla dess former. Jag tycker bara inte att författare skall vara avlönade av staten om de vill kunna kalla sig oberoende (men de får gärna sälja sina alster till teatrar och svt och annat). Kan vi inte vara överens om att vi är oense om detta och gå vidare.
    Jag avslutar mina kommentarer på den här posten nu iaf. Tack för att ni svarade. Ni får gärna sista ordet.

Kommentarer är stängda.