Jag försöker få mitt huvud kring den senaste debatten om lyxkonsumtion där en 50-tusenkronorsväska (eller om det nu var 30 eller 70 tkr) från Hérmes står i fokus. Jag är faktiskt en smula förvånad över den uppsjö av debattartiklar som Sisela Lindbloms ännu ej utkomna roman ”De skamlösa” genererat. Jag är däremot inte så förvånad över vilka det är som går i svaromål. Det är knappast de snuskigt rika, de brukar inte sänka sig ned till den här typen av debatter utan bara rycka på axlarna åt kritiken. Det är snarare den urbana medelklass som brinner för att skaffa sig svindyra modeprylar som känner sig hotade samtidigt som de svävar på målet när de försöker besvara kritiken. De har uppenbarligen fortfarande en moralisk tagg sittande i sidan och även om deras åtrå är stark så lämnar den moraliska aspekten dem inte utan vidare (och låt oss för all del göra klart att det verkligen inte bara handlar om kvinnors lyxkonsumtion. Männens dito är minst lika snuskig och det är synd att debatten har fått ett könsperspektiv).
Det pratas mycket i debatten om åtrå till tingen, om en ren och skär fetischsim med andra ord. Jag är i grunden och botten freudian, med vilket jag menar att jag tror att människan är mer styrd av sina drifter än hon i sin påstådda rationalitet vill medge. Jag vill verkligen instämma i den kritik som både Sisela Lindblom och Nina Björk riktar mot lyxkonsumtionen, men jag menar också att man måste fråga sig varför människor inte är lika styrda av en filantropisk drift. De som åker på uppdrag för t.ex. läkare utan gränser är inte på något sätt mindre driftstyrda än andra, med skillnaden att deras fetischer genererar värden för människor som är ljusår från de gyllene väskornas universum. Om majoritetens driftsliv var mer inriktat på humanitärt arbete skulle världen helt klart se annorlunda ut.
Mitt enda svar på frågan varför fler väljer Hermesväskorna, är att vi som människor är programmerade att i första hand försöka erövra mer makt, inte att hjälpa andra att erövra makt, och femtiotusenkronorsväskan är just en symbol för makt mer än något annat. Det paradoxala är att fetischen bara blir just det, en symbol. Den skänker ingen reell makt att tala om för den som inte redan är maktfull. Människan är i sanning en överpatetisk varelse.
Ett urval av DN-artklar om ämnet:
Shopping och Religion
Väskdebatt ett tecken i tiden
Nina Björks söndagskolumn
Lamentation eller Vad f-n gör männen hela dagarna?
Andra bloggar om: poltik, lyxkonsumtion, ekonomi, psykologi, hermes, väska, Sisela Lindblom, De skamlösa, nina björk
Äntligen är du tillbaka! Jag har saknat er, herr Brun!
Nietzche och du – hur känner ni varandra?
Efter lite funderande: ja, människan är överpatetisk där är vi helt eniga. Men hur är det med ”viljan till makt”? Är det detta som styr här? Är det vad som är grundläggande? Status & bekräftande behöver inte vara förknippat med makt. Frågan är om inte begäret efter dessa (skitfula, tycker jag) små skinnbitar handlar om begär efter bekräftelse, att få ett värde. Om värdelöshet, egentligen alltså. Och då blir det på sätt & vis enklare att handskas med?
Ps. Jag gissar att herr Nietzche kan ha kommit in tillsammans med Bourdieu?
Jag gillar dina hustomtar Mr, fast just det nietzcheanska draget hos Bourdieu har jag lite svårt för. Personally. OT, kanske.
Herr Nietzche och jag känner varandra tämligen dåligt måste jag säga och jag vet inte hur det kommer sig eftersom vi alltid stöter på varandra.
Och…hrrm…det nietzcheanska draget hos Bourdieu? Vill du utveckla, C?
Begär efter bekräftelse eller begär efter makt? Jag håller med om att det förra begäret är på en mer modest nivå, eller kanske bara mer personligt, men samtidigt tycker jag (med risk att bli alltför abstrakt och med risk att motsäga mig själv) att begär efter bekräftelse också är begär efter makt. Att bli sedd är att ha makt. Att få möjlighet att uttrycka sina åsikter är att ha makt.
Kanske är det bara så att jag anser att makten att bli sedd är en ”phyrrus-makt”, att den är mindre värd, men jag har troligen helt fel.
..och med det sista menar jag att vårt samhälle är så inpyrt med en makt baserad på narcissism som jag har väldigt svårt för, men som det är svårt att förbigå eftersom den påverkar så många människor.
Bourdieu var väldigt influerad av Nietzsche & det lyser igenom i hans syn på hur de olika kulturella fälten präglas av aktörernas strategier att ständigt öka sin makt & sitt inflytande. Det är ju en kamp som oavlåtet utkämpas.
Jag ser det som svagheten hos Bourdieu att han ibland låter kamp-perspektivet bli så dominerande att det får en slags självändamålsstatus och blir alltför heltäckande.
Hm, begär efter bekräftelse som en strävan efter makt? Ja, att bli sedd är kanske den maktlöses begär. Men är det makt eller sken-makt? Den som har reell makt vet sin plats och behöver inte bli sedd ”utåt” för att få ett värde bekräftat.
Är strävan efter att delta i en dokusåpa eller Idol en strävan efter makt? Ja, på sätt & vis har du förstås rätt: den som är sedd har en plattform, den som inte är sedd måste ha reell makt för att göra sig gällande. Men finns det inte en reell existensiell dimension i detta också? ”Syns du inte finns du inte”. Frånvaro av möjligheter att göra sig gällande, tillförskansa sig ett värde på andra (kanske mer fruktbara?) sätt gör att visuella attribut som bekräftelsemöjlighet blir desto viktigare (och så har det så ofta varit för kvinnor)?
Vem kan undgå Nietzsche?
Ursäkta att den här tråden blivit hängande. Jag kan inte annat än att hålla med dig, charlotte. För att veta om det är en sken-makt att bli sedd så måste man veta vad som konstituerar den reella makten och vilka segrar som ett inköp av en 70 000 kronorsväska kan ge inom en viss krets av människor.
Sedan tolkar jag dig nästan så att om man lägger stor vikt vid visuella attribut (eller större vikt än ens omgivning kanske man skall säga) så innebär det att man anser sig vara i underläge i gruppen eller att man måste försvara sin postition, eller alternativt att man önskar lämna sitt sammanhang? (well, där tittade väl det nietszcheanska dragetupp som du pratar om fram)
sorry, vilken galen mening: ”well, där tittade väl det nietszcheanska draget upp som du pratar om fram” skall förstås vara ”där tittade väl det nietszcheanska draget fram”
Touché. (Det går kanske verkligen inte att komma ifrån Nietszche, som Jimpan säger?)