Militära myter i förändring

Det verkar som om de starka myterna om andra världskriget håller på att överträda nationsbarriärerna och att nya bilder av ”den andres” krig bryter in i de strikt nationellt anknutna kultursfärerna. Filmerna ”Letters from Iwo Jima” (producerad av Clint Eastwood) och den franska filmen ”Indigènes” är två bra exempel på en sådan uppmjukning inom kulturproduktionen. Frågan är om de skulle ha kunnat göras (och nått en stor publik) för bara tio år sedan. Gunnar Fredriksson tar bland annat upp ”The Hollywood Interpretation of History” tillsammans med en rad andra mytbildande faktorer i en utmärkt essä som publicerades i DN den 25 april. Bland annat visar han på hur Sovjetunionens insatser och offer för att vinna kriget systematiskt förringats i den västliga historieskrivningen.

”En kommentator skriver under rubriken ”myternas dårskap” att slaget vid el-Alamein var som ett ”kroggräl” jämfört med vad som pågick på östfronten. I varje fall kan det kvantitativt liknas vid kampen om vilken by eller småstad som helst i Sovjetunionen, Vitryssland, Ukraina eller Polen./…/ Invasionen i Normandie 1944 krävde 120.000 liv, mycket nog kan man tycka; men då hade över fem miljoner soldater stupat eller dött av köld på östfronten, vartill kommer 20 miljoner civila offer.”

Argumentet att USA befriade Europa från Hitlers tyrrani (och att Europa därför borde stötta USA i Kriget mot Terrorismen) har jag själv mött så många gånger på amerikanska (och svenska) bloggar att jag inte kan räkna dom. Jag är själv uppfödd på denna amerikaniserade version av historien som jag antar kommer från hem, skola, kultur och media. Jag kan inte åminna mig att någon någon gång under mina första tjugo levnadsår sagt till mig att Sovjet vann kriget med hjälp av britter och amerikaner. Samtidigt är det i den kontexten man måste se ryssarnas upprördhet över flyttandet av ett monument i Tallin. I Ryssland kallas den 8 maj, den dag då den tyska krigsmakten kapitulerade inför röda armén, talande nog för segerdagen. När jag var i Berlin i maj 2005 för att ta del av sextioårsfirandet av krigsslutet konstaterade jag något förvånad att jag trots aktivt letande inte kunde hitta en enda renodlat amerikansk ceremoni. Ryssarna firade å andra sidan kungligt med både kransnedläggningar och andra festligheter. Var amerikanerna befann sig vet jag inte. Kanske i Normandie?

Andra bloggar om: , , , , , , ,

25 reaktioner till “Militära myter i förändring”

  1. Jag har absolut inga motargument beträffande Sovjets roll i slaget mot Hitlers Tyskland. Men blanda inte ihop detta med konflikterna i Estland. När Tallinn invaderades av Sovjet 1944 och så att säga”befriades”, så fanns det ingen tyska soldater kvar här. Esterna hade just hunnit återupprättat en egen provisorisk Estnisk regering. Det idag omtalade monumentet kallades för befriaren . Estland blev inte befriat -utan ockuperat av en regim som har mer blod på sina händer än Hitlers Tyskland, eftersom den fick forsätta med sin terror i ytterligare 50 år. I Estland deporterades tusentals människor till slavläger i Sibirien så sent som 1949. Väst blev befriat och kan tacka bland andra Sovjet för det. Vad har ester att tacka för – en grym regim byttes ut med annan lika grym. De baltiska staterna offrades för resten av västvärlden. Tyvärr tror många ryssar i Estland än idag att Sovjet befriade Tallinn – vilket helt enkelt inte är sant. Ester har svårt att tolerera att ryssar än idag säger att vi blev befriade av dem. Därav är konflkterna oundvikliga. Hade det omdiskterade monumentet inte flyttats, så hade det med stor sannolikhet blivit en mycket blodigare konflikt – man mot man den 9. mai.

  2. Tro mig, jag har full förståelse för esternas situation och är fullt medveten om det komplicerade förhållande man har till den stora björnen i öster. Det kanske verkar som om jag blandar ihop esternas historia med ryssarnas, men det var inte min intention.

    Esterna har sannerligen haft ett grymt öde på många sätt, ett öde som jag har stiftat bekantskap med på nära håll. Jag är inte förvånad över att locket är på väg att blåsa av tryckkokaren. Det kändes som en tidsfråga innan det skulle hända.

    En fråga bara: är inte risken fortfarande stor att 9 maj blir blodigt?

  3. Nu hade jag för mig att Estlands historia vad gäller WW2 inte var så helt snygg som man gärna framställer den idag och att det ingalunda var så att esterna befriade sig själva men jag var tvungen att slå upp lite om saken. I boken Tredje riket från uppgång till fall. En uppslagsbok, som kom ut på tyska 2002 och på svenska 2007, läser jag således (något kortat)
    Jag citerar:

    Med de baltiska staterna hade Tyskland av tradition särskilda band; den nordligaste av dem (Estland, min kommentar) uppstod 1918 tack vare att den ockuperades av tyskar efter Rysslands nederlag……
    Estland med sina 47.500 kvm, hade med huvudstaden Tallin 1934 1,1 miljoner invånare, av vilka 15.000 var tyskar.

    Enligt Ribentrop-Molotovpakten inordnades Estland i den ryska intressesfären. Om detta läser jag:

    I juni 1940 ockuperades landet av Sovjetunionen. På sommaren 1941 välkomnade esterna de tyska trupperna, men deras förhoppningar om en självständig stat infriades inte, fastän Estland satte in krigsfrivilliga i SS 20. infanteridivsionen och estniskt
    hjälpmanskap medverkade vid insatsgruppernas judeförföljelser och i lägren Klooga, Vaivara m.fl. Fram till dess landet i augusti 1944 åter kom under ockupation av Röda armén tillhörde de rikskommissariatet Ostland.

    Det här låter ju inte som om esterna kastade ut tyskarna alldeles själva, men det är heller inte klart att de inte gjorde det, så jag går vidare till en annan bok Andra världskriget, dag för dag. På alla fronter, sammanställd av Cesare Salmaggi och Alfredo Pallavisini, också ett uppslagsverk, (utgiven 1979, trespaltig A4 på närmare 800 sidor).
    Där kan jag läsa att ryssarna 11:e augusti 1944 skärmar av den norra delen av tyska armén i Baltikum söder om Pejpussjön och att ryssarna nu väller in i nordlig riktning. ”Hitlers envishet har nu lett till att den norra armégruppen praktiskt taget är isolerad från huvudstyrkorna. (sid 574). Den 17:e augusti gör tyskarna ett motanfall i Litauen för att undvika att bli isolerade i Estland.
    Så citerar jag:

    25 augusti
    På det norra avsnittet intar den 3. Baltiska fronten under general Maslennikov Tartu i Estland. Det är en stödjepunkt för en befäst linje kallad ”«Valga”, byggd av tyskarna mellan flöden Velikaja i öster och den starkare linjen ”Sigulda” omkring Riga.

    Den 2:a september avbryter Finland sina diplomatiska förbindelser med Tyskland.

    16 september.
    Leningradfronten under general Govorov, 1 Baltiska fronten under general Bagramjan, 2 Baltiska fronten under general Eremenko och 3. Balitiska fronten under genral Maslennikov börjar en ny offensiv i riktning mot Tallinn i Estland och Riga i Lettland.

    Och så den 18:e septemeber:

    I Estland nära den lettiska gränsen intar den ryska 3. Baltiska fronten Valga. Andra ryska föband ökar trycket mot Tallin och Riga.
    i Moskva undertecknas vapenstilleståndet mellan Filand och de allierade. Finland behåller sin självständighet inom gränserna för 1940…..

    Så går vi vidare och fram till den 22 september:

    General Govorovs Leningradsfront intar Estlands huvudstad Tallin…..
    23 september
    På de norra avsnittet når 3. Baltiska fronten under general Maslennikov Rigabukten vid Pärnu i Norra Estland. Den norra tyska armégruppen under general Schörner kan inte göra annat än att försöka försena den ryska frammarschen.

    10 oktober når ryssarna fram till Östersjön i Litauen och och 15:e oktober intar ryssarna Riga men det finns fortfarande stridande tyskar kvar i Estland och 18:e november sätter ryssarna in nya stötar. Nu försvarar tyskarna i stort sett bara sin reträttväg vid Rigabukten och nu börjar finländarna att vända sig mot tyskarna i Finland. Här verkar tyskarna vara besegrade i Estland och de har i januari bara en liten isolerad enklav kvar i Lettland. Kriget fortsätter dock dels i norra Finland dels längre söderut. Den 3:e februari förbereder sig de isolerade tyskarna i Lettland för evakuering med hjälp av tyska marinen.

    Det förefaller inte så helt riktigt att Estland ”drev ut” tyskarna alldeles själva alltså

    Det vore alltså intressant att få källorna till de påståenden man ofta hör idag, om att esterna befriade sig själva från tyskarna och redan innan ryssarna ”kom tillbaka”. Jag har aldrig läst något som tyder på att så var fallet. För mig låter detta som en nationalistisk myt men har någon bekägg för att allt jag hittills läst om saken är alldeles fel så vill jag gärna ta del av det.

  4. För att ryssarnas seger innebär ur askan i elden? Med tanke på att Sovjet sedemera blev efterkrigstidens brutalaste imperialist makt så känns det väl lite som, tack, men nej tack. Som indier känns det ju inte speciellt lustigt med tanke på järngreppet Moskva höll Indiens regering i och att ryssar numera drömmer sig tillbaka till tiden då de styrde världen gör att åtminstone jag inte har så mycket som ett positivt or övr till Sovjets ”insatser” i WWII. Däremot borde det talas mer om Sovjets brott inte bara mot ryssar, utan i andra länder. På den fronten är det milt sagt, ganska tyst.

  5. tack för den sammanställningen Kerstin! jag har dock ett aber: hör man verkligen så ofta sägas att esterna drev ut tyskarna själva? jag har då alltid trott att det inte var så, att esterna mer eller mindre blev överkörda av både tyskar och ryssar.

  6. sanjay (trevligt att du skippat francophobe btw ;)), jag tillhör dem som tror att propaganda underblåser motsättningar. jag tillhör också dem som tror att man kan (och bör) prata om ”insatser” och ”brott” i samma andetag.

  7. Det är väl sällan något land går i krig av rent altruistiska anledningar och sällan måste man väl säga har det varit så tydligt som i Sovjets krig mot Nazi-Tyskland. Jag har förståelse för att det är en händelse som sitter djupt präntad i ryssarnas minne och att man gärna vill se sig som den hjältemodiga sidan i den historien, att se på sin historia självkritiskt är det väl egentligen bara tyskarna som har lyckats med.

    Men att man utanför Ryssland har svårt att säga något positiv om Sovjets insatser i andravärldskriget tycker jag bara är naturligt när deras seger egentligen bara innebar något positivt för de länder som slapp leva under Moskvas paraply. För de andra innebar det trots allt egentligen bara samma sak. Ockupation eller fortsatt kolonialism. För de allra flesta var trots allt Sovjet eller Tyskland verkligen skitsamma.

    Har skrivit lite om hur Sovjet i praktiken säkerställde Gandhi familjens makt här:

    http://labarbouille.blogspot.com/2007/04/boris-jeltsin-en-indisk-frihetshjlte.html

  8. hmmm, namnet kändes lite fånigt egentligen, tog det när jag skulle skriva ett ironiskt inlägg som svar en gång och sen har det bara hängt med.

  9. sanjay
    Det finns mycket som många inte vet om andra världskriget, både om förspelet till det och om fortsättningen, själva kriget. Mr Brown diskuterar en del av det i inlägget här.
    Jag försvarar definitivt inte gamla Sovjet (och har aldrig i mitt liv gjort det bl.a. för att min militärhistoriskt intresserade pappa informerade mig om utrensningar därstädes redan när jag var ganska liten och jag växte upp med en starkt skräck för Sovjet och kommunism) men för att man ska ha en chans att förstå måste man dels försöka att försätta sig tillbaka till den situationen som rådde då och försöka förstå att de som levde och agerade då inte hade faciti hand, och definitivt inte Västmakternas facit, som av somliga och förklarliga skäl ser annorlunda ut än Sovjets facit. Gör man det finner man att Sovjet hade vissa och begripliga skäl för sin baltiska politik, samtidigt som man förstår balternas agerande gentemot ryssarna. Problemet då var just oförsonligheten mellan dessa parter, i baltstaternas fall givetvis beroende på deras långa historia som ryska randområden, och Sovjets skepticism beroende på baltstaternas ställningstagande och agerande före och under kriget. Ömsesidig disrespekt och tilltro alltså.

    Och man har aldrig något att vinna på att uppmuntra motsättningar mella befolkningsgrupper så som man gör i Estland idag när man diskriminerar ryssar i landet. Man har redan lyckats skapa problem som kan få mycket dystra konsekvenser av. Det är liksom dags nu att börja bete sig anständigt och inte underhålla gammalt groll i evighet – enligt min mening.

    Mr Brown:
    Jag har vid ett flertal tillfällen, just i samband med flyttningen av statyn hört folk hävda att ”esterna var fria från tyskarna redan innan kriget var slut” vilket antyder att de inte har anledning att tacka ryssarna för någon befrielse, och det hade de ju inte eftersom de stod på tyskarnas sida.
    Det är i och för sig sant dessutom, att tyskarna var ute ur Baltikum vid krigsslutet, men ändå ett missvisande påstående, eftersom kriget fortsatte ytterligare ett halvår efter det som beskrivs ovan, men då hade ryssarna redan drivit ut de flesta tyskarna ur Baltikum alltså.

  10. Jag har vid ett flertal tillfällen, just i samband med flyttningen av statyn hört folk hävda att ”esterna var fria från tyskarna redan innan kriget var slut”

    Självklart måste det ha uppstått ett litet tidsgap mellan det att tyskarna retirerade och sovjet invaderade (det var ju dessutom inte klart förrän jalta hur uppdelningen skulle bli) och esterna upplede säkert det tidsgapet som en självständighet.

    ”… vilket antyder att de inte har anledning att tacka ryssarna för någon befrielse, och det hade de ju inte eftersom de stod på tyskarnas sida.”

    stod man på tyskarnas sida? inte egentligen tror jag, men kanske i jämförelse med sovjet, ja. oavsett så vet jag att besvikelsen var fruktansvärt stor över att hamna under sovjetisk flagg.

  11. Mr Brown:
    Klart de inte ville bli annekterade av Sovjet. Det har jag full förståelse för. Däremot har jag ingen förståelse för deras nuvarande diskrimering av sin ryska befolkning, varav somliga bott i landet mycket länge, somliga ett par generationer.

    Finland klarade sig, mirakulöst nog, och trots att man gjorde tyskarnas jobb på norra sidan av Leningrad under den ohyggliga belägringen. Möjligen klarade de sig för att de gav sig tidigare och sedan hjälpte till att driva ut tyskarna ur Finland.

    Sedan var nog Estland mindre allvarligt belastat än de andra två Baltstaterna, även om ingen av staterna hade något att yvas över efter kriget, vilket i och för sig inte heller Finland hade. Jag tror för min del att alla de tre hade klarat sig som självständiga stater om de inte hade ”föredragit” tyskarna, och ställt sig på tyskarnas sida så klart som de gjorde. Men säker på den saken kan man naturligtvis inte vara.

    Jag gissar också att baltstaterna annekterades igen på grund av att de tillhört Ryssland under flera århundraden, och ansågs strategist viktiga, i synnerhet som de användes och ställde upp mot Ryssland, vilket Stalin inte ville ge dem chans att göra någon mer gång, medan Finland inte varit ryskt lika länge, utan var svenskt under sådär en 800 år (eller däromkring) dessförinnan och man väntade sig inte ett anfall från det hållet, medan man hade goda skäl att frukta Tyskland som anfallit landet ett par gånger inom ganska kort tidrymd och på den fronten ville man försäkra sig om att kunna försvara sig och inte ha fientliga stater alldeles inpå själva Ryssland.

    Jag tycker inte detta var någon lycklig situation och givetvis en man helst hade sluppit se, men måste erkänna att jag har viss förståelse för Sovjets militärstrategiska ställningstagande här.

  12. kerstin

    Nej, jag ser ingen anledning att stå och brännsmärka ryssar idag, lika lite som tyskar. Det som har hänt har hänt. Däremot ser jag det som fullt naturligt att Sovjet inte hyllas som befriare i de länder som var inblandade och hade Sovjet likt det moderna Tyskland varit lite ärligare i sin historieskrivning så hade ryssarna kanske haft förståelse för det. Det hela har en allvarlig baksida också, när Putin, en auktoritär och populär ledare säger att Sovjet Unionens upplösande var en historisk katastrof. För vem kan man undra?

  13. Sanjay:
    Vi är nog överens om huvudsaken alltså, trevligt att höra det.

    Jag vill inte heller brännmärka någon, jag har satt mig in i hur WW2 fortlöpte ganska grundligt, och jag har bara försökt att förstå både vad som hände, och varför det hände.

    Jag tycker,precis som du tycks göra, definitivt att det är dags att lägga det där bakom oss, men att lära oss av historien och ska vi göra det måste vi försöka förstå vad som hände och varför. Dessvärre så har de allra flesta idag en alldeles felaktig föreställning om den här historien.

  14. Kerstin, stuationen med de f.d ryska medborgarna i estland är potentiellt explosiv. Man kan tycka att Esterna borde ha tagit tag i diskrimineringen, men det är inte på något sätt en lätt sak att lösa: den politiker som skulle försöka radera ut den skulle inte bli långlivad. Det blir inte bättre av att Putin och rysk media tar till brösttonerna. Misstroendet mot den ryska grannen är helt enkelt total bland esterna. Man är helt enkelt skiträdda för en ny invasion, och rädsla är aldrig en bra grogrund för förbrödning. Det kommer med andra ord ta MYCKET lång tid innan situationen normaliseras så länge som säkerhetsläget är oklart.

  15. Mr Brown:
    Jag tror inte att de styrande i Estland är rädda för en ny invasion från Ryssland utan att de är kaxiga just nu för att de känner sig säkra på att ha EU bakom ryggen, och dessutom NATO. som Estland är medlem i sedan den 1 april 2004 och att det smakar dem att hämnas lite.

    Visst, situationen är explosiv, och därför ska man ge 17 i att utmana grannen och kaxa sig. Det har de här staterna gjort förr, och det har straffat sig. De kan tända en krutdurk med sin stöddighet. Ledsen Mr Brown men jag betraktar Baltstaternas politik, både den de förde före WW2 och den de för nu mot sin ryska minoritet, med mycket stor skepcis.

    Det handlar inte om att man måste si eller så pga opinionen, det handlar om att ta det lugnt och förändra opinionen. På samma sätt som de svenska partierna inte ska anpassa sig efter sd och detta partis diktat ska inte heller de estniska partierna/styrande anpassa sig efter och uppmuntra rysshat.

  16. PS:Finland hade, efter WW2″ det goda omdömet att balansera väldigt försiktigt och akta sig för att förarga björnen i Öster. Det tror jag var smart politik från Finlands sida. Det vore, menar jag, önskvärt att Baltstaterna lärde sig lite av Finlands agerande efter kriget. De har mycket att vinna på det.

  17. I Zimbawe hatar man fortfarande engelsmännen och de har haft 15 år längre än esterna att försonas med historien. Sorgligt är det onekligen, men inte oförklarligt.

  18. Kerstin, jag är ganska kluven inför det som händer i estland just nu. jag inser, precis som många ester också gör, att det är idiotiskt att föra en konfrontationspolitik med ryssarna samtidigt som jag vet att det inte kommer att gå i en handvändning att försonas. jag är också starkt kritisk till rysslands agerande i frågan.

    Ju snarare man inleder en försoningspolitik desto bättre och vem vet, kanske striden omkring monumentet kanske kan bryta tystnaden och faktiskt leda till att frågan kommer upp på bordet i stället för att sopas under mattan.

  19. f.ö: när det gäller frågan om baltstaternas tyskvänlighet så bör man först konstatera att de var ockuperade av tyskland. Visst fanns det baltiska frivilligkårer i ss (de lettiska lär ha varit fruktade) men för de flesta var ett stöd till tyskland inte fråga om frivillighet. 1944 behövde tyskland kanonmat och enrollerade undan för undan ester i den tyska armen. vägran var desertering och alternativet var att ligga ute ”på skogen”.

  20. Jo, så kan man ju beskriva det – så här i efterskott. Det var samma sak i Tyskland, det fanns inte en enda nazze där före kriget – när de fick säga det efter kriget.

    Vad gäller försoning så förstår jag att det inte åstadkoms i en handvändning, men man kunde ju börja med att låta bli att provocera fram motstridigheterna igen. Det vore en god början tycker jag.
    Finnarna var inte heller så förtjusta i ryssar, för att uttrycka det milt, men de klarade balansgången efter kriget – så varför gör inte esterna det?

  21. Jag säger inte att det inte fanns nazister i estland, eller att ester deltog i judeförföljelser, men likväl var estland ockuperat av tyskarna. landet var inte en likvärdig allierad.

    jag har träffat estländska familjer där alla manliga medlemmar flydde till sverige 1944 eftersom risken var överhängande för att de skulle tvångsrekryteras in i tyska armén. visst, de kände sig bättre behandlade av tyskarna än av ryssarna, men just dessa familjer var inte på något sätt beredda att kämpa på nazisternas sida av ideologiska skäl. de enda som blev kvar var de som fruktade repressalier mot sina familjer om de skulle fly.

    jag tycker också att jämförelsen mellan finland och estland är rätt orättvis. finnarna slog tillbaka den ryska invasonen i vinterkriget och blev sedan inte ockuperat. de lyckades kanske undvika ockupation med smart diplomati, men det är stor skillnad mot att inte vara ockuperad och att komma ur en femtioårig ockupation.

    esterna är förvisso ganska trotsiga mot moskva, men det kan också vara deras räddning. de kommer inte att låta björnen trampa på dom igen utan att låta världen veta att det händer. det är egentligen det enda vapen esterna har.

  22. Mr Brown:
    Finländarna försvarade sig hjältemodigt under vinterkriget mot Sovjet, men dessvärre hjälpte det inte. De förlorade vinterkriget ordentligt och tvingades i freden med Sovjet avstå vissa landområden, som Sovjet ville ha dels för att få tillgång till Östersjön, dels för att kunna försvara Leningrad.

    Sedan är det ju kanske lite underligt att tala om en 50-årig ockupation, när Baltikum i praktiken varit ryskt sedan många hundra år, med undantag från en kortare period mellan 1917 och 1939 (ung. det varierar lite mellan de här tre staterna).
    Hade de inte agerat så urbota dumt i samband med Tysklands angrepp på Sovjet, hade de troligen förblivit fria, precis som Finland, enligt min uppfattning, men som sagt, det där kan man ju inte veta. De demonstrerade emellertid klar fientlighet gentemot ryssarna och klar tyskvänlighet när tyskarna angrep Sovjet, och det beseglade deras öde enligt vad jag skrev ovan. Sovjet ville försäkra sig mot att ha tyskvänlga och sovjetfientliga stater i den geografiska riktningen helt enkelt.

    Det orättvisa i att jämföra med Finland, som det kan ligga något i, är det jag också påpekade ovan, att Sovjet inte fruktade någon invasion från Tyskland den vägen, i varje fall inte såg den som lika sannolik som en genom Polen och Baltstaterna. Men med ett mer diplomatiskt agerande från Baltstaternas sida hade de kanske klarat sig och sluppit att bli ockuperade/inkorporerade i Sovjet igen efter kriget.
    Jag tycker att man ser exakt samma omognad från Estlands sida idag, när man därifrån påpekar att man inte är rädd idag, för man har ju både EU och NATO bakom sig, som man kan läsa om i DN ex.

    De är helt enkelt farliga för freden i Europa, de där staterna, enligt min uppfattning. De är fortfarande omogna och ovana vid att agera diplomatiskt i utrikespolitiken. Det är inte så lite av det där barnsliga ”Min pappa är polis”, över dem. Jag begrep aldrig Göran Perssons iver att få med dem i EU och sorgligt nog beter de sig just nu precis så som jag fruktade att de skulle göra.

    Slutligen så hoppas jag att du förstår att jag inte talar om enskilda ester eller enskilda eller alla balter, utan om den politik deras styrande förde. Det finns förstås alltid folk av alla slag, med alla slag av åsikter i alla stater. Det var förmodligen bara tur att ”vi svenskar” inte ”modigt ställde upp på Tysklands sidan” som många högermän förespråkade på den tiden, och att vi hade en socialdemokratisk statsminister med andra idéer just då.

  23. För esterna var det förstsås en ockupation, kanske inte för ryssarna. och innan ryssland ”ägde estland” var det svenskt territorium (kanske också polskt emellan, måste kolla upp det). kanske en förklaring varför de flesta svenska statsministrara varit angelägna att försvara esternas självständighet och få med dem i eu?

    på sätt och vis kan jag hålla med dig. estland, lettland och litauen är på sätt och vis en säkerhetsrisk på samma sätt som länderna i balkan var det. åratal av förtryckt nationalism tenderar att blåsa av locket när det plötsligt finns fritt spelrum. jag menar ändå att esterna förtjänar att få vara en självständig stat.

    men den största säkerhetsrisken eller vad man skall säga, i det här spelet är ändå ryssland som jag ser det och estland är på väg att bli en bricka i ett internationellt spel som har byggts upp i flera år nu.

  24. Mr Brown:
    Visst unnar jag ester och de andra baltstaterna självständighet, bara de sköter den och ser till att inte missbruka den.
    Just nu håller Estland dessvärre på att bidra till ett nytt kallt krig uppstår. USA försöker få in sin fot i alltfler av de stater som omger Ryssland och bygger baser runt det förminskade Rysslands gränser, och det har i sin tur lett till att Putin börjar bli purken – vilket man också kan förstå med tanke på historien. Så med fler demonstrationer från baltstaternas sida kan freden i Europa i värsta fall äventyras. Jag hoppas att detta inte blir fallet dock.

Kommentarer inaktiverade.