Det omöjliga kan uppenbarligen inträffa, för det känns som en fullständig omöjlighet att Rev. Ian Paisley nu skall regera Nordirland tillsammans med den forna IRA-ledaren Martin McGuiness. När det första kortlivade samregerandet genomfördes så var det de betydligt mer moderata krafterna från UUP (protestantiskt moderat parti) och SDLP (katolskt socialdemokratiskt parti) som delade majoriteten i parlamentet. Här pratar vi om en pastor som blivt känd för sin totala kompromisslöshet och hetsande retorik och en man som varit ledare för vad vissa betecknar som en terrororganisation (motståndsarmé för andra förstås). Alla som har följt den här bloggen vet att jag har en gammal flört med Nordirland och när jag vill påminna mig om hur den protetantiska dialekten låter brukar jag tänka på Ian Paisleys mullrande röst: ”Ve vieel neva nigoschieee wet Schenn Feeen!” Nu har den skräckinjagande pastorn valt att förhandla med just Sinn Fein tjugofyra timmar om dygnet om den Nordirländska politiken (hate will no longer rule). Världen upphör aldrig att förvåna.
Till syvene och sist är det dock folket på Nordirland som bestämmer om detta konvenansäktenskap skall hålla. Om ungdomarna i Derrys och Belfast arbetarstadsdelar, de mäktiga protestantiska ordnarna och de paramilitära splintergrupper som fortfarande är aktiva bestämmer sig för att det är dags för skilsmässa kan paret Paisley-MacGuiness kasta in handduken. Belfast och Derry är fortfarande segregerade städer och det kommer att ta årtionden innan misstron mellan protestanter och katoliker börjar att lösas upp. En viktig indikator på om spänningarna minskat är att se hur marsch-säsongen (juli-augusti) förlöper. Det ser dock ljusare ut på länge och det har inte bara med de politiska framgångarna och generationsskiften att göra. Tiden då den gröna ön var en av Britterna undertryckt u-region är sedan ett tjugotal år tillbaks historia.
Andra bloggar om: politik, nordirland, ira, udp, paisley, stormont, sinn fein
En irländsk (dock ej nordirländsk) vän till mig gjorde följande reflektion, halvt på skämt, halvt på allvar, som jag tycker är intressant:
Den fredliga och försonliga utvecklingen i Nordirland hade aldrig gått så snabbt och blivit så genomgripande utan den enorma fokuseringen i det offentliga samtalet på islamistisk terrorism. Det är idag praktiskt taget omöjligt att vinna folkligt stöd för våldskampanjer med religiösa undertoner utifrån något annat perspektiv än ett islamistiskt…
(Jo, min vän är mycket medveten om att religion i båda fallen bara är en symbol som används för att ursäkta våldsterrorn.)
Jag tror att din vän har en poäng. Det blir alltd lättare att sluta leden med en yttre fiende. Samtidigt känns nordirland ganska apart från både irland och storbritannien. Även om jag inte har siffror på det så känns det som om en stad som Belfast har väldigt lite utomeuropeisk invandring och en av förståeliga skäl svag turistnäring jämfört med Dublin som är mer av en metropol.