Brittisk polis forslade i natt bort en ”massiv bomb” bestående av stora mängder bensin, gastuber och spikar som kunde ha orsakat stor skada Haymarket i centrala London om den hade detonerat, trots att den beskrivs av polisen som amatörmässigt gjord. Polisen kan förstås ännu inte säga om detta är verk av jihadister eller kriminella nätverk eller om fler bomber är att vänta.
På the Guardian misstänker man att detta är en indikation på att den taktik som spritt så mycket förödelse i Bagdad nu nått Europa. Jag pratar då om bilbomber som riktas i första hand mot civila mål. Snarare kan man säga att bilbomben nu återvänder till London efter tio år av frånvaro. Bilbomben var ett av IRA:s favoritverktyg och sista gången man använde det i London var 1998 då affärsdistrikten i Canary Wharf skakades av flera bomber.
Så det är detta som är frukten av det sorgliga krg som Tony Blair kastade in sitt land i när han insisterade på att få följa med Bush på dennes Irak-äventyr (Ja, mannen insisterade faktiskt enligt uppgifter trots att USA menade att Britternas insatser kunde ske på annat sätt än militärt)? Vi vet resultatet: ett blodigt kaos som skördar offer varje dag i ett land långt borta.
Man bör inte ta lätt på risken att denna typ av krigföring också kommer att drabba Europa i större omfattning än tdigare. Det är en helt annan värld vi lever i idag jämfört med 1920 då Britterna invaderade Irak senast. Då kunde man i lugn och ro invadera och kriga på andra kontinenter utan oro för att hemlandet skulle attackeras. I dag måste man tvärtom räkna med att hemmafronten riskerar att drabbas av motattacker och att alternativen för att undvika det är en polisstat, en isolationstisk nationalism och slutet för den ekonomiska globaliseringen. Jag undrar om Tony Blair förstod detta redan när han beslöt att skicka trupper till Irak?
Det ser sannerligen ut som om Tony Blair nu försöker reparera skadan genom att bli ”kvartettens” speciella sändebud i mellanöstern. Det ser sannerligen ut som om Tony Blair nu försöker reparera skadan genom att bli ”kvartettens” speciella sändebud i mellanöstern. För mig fråmstår det som lika absurt som att att låta Hells Angels ta hand om en brottsofferjour. Skall vi någon gång få se fredsförhandlare i mellanöstern som verkligen är intresserade av fred?
Robert Fisk har en del att säga om saken:
”Not once has he said he was sorry for what he did in our name. Yet Lord Blair actually believes – in what must be a record act of self-indulgence for a man who cooked up the fake evidence of Iraq’s ”weapons of mass destruction” – that he can do good in the Middle East.
For here is a man who is totally discredited in the region – a politician who has signally failed in everything he ever tried to do in the Middle East – now believing that he is the right man to lead the Quartet to patch up ”Palestine”.
In the hunt for quislings to do our bidding – ie accept even less of Mandate Palestine than Arafat would stomach – I suppose Blair has his uses. His unique blend of ruthlessness and dishonesty will no doubt go down quite well with our local Arab dictators.”
Andra bloggar om: politik, london, blair, irak, terrorism, kriget mot terrorismen, krig, fred, mellanöstern, kvartetten
Jo, Blairs självuppskattning är ju nåton i hästväg, men om han nu anmäler sig till tjänstgöring i Mellanöstern kan man kanske se det som ett slags botgöring???
Botgöring, ja kanske. Karln verkar ha gått i messiansk spinn över uppdraget och vill bland annat göra en försoningsdrive mellan religioner. Frågan är om han verkligen bör använda uppdraget i mellanöstern för att få försoning? skulle det inte vara enklare att bara be om ursäkt för överdrifterna inför irak-kriget?