För ungefär ett år sedan skrev jag om en kolumn av Göran Rosenberg där denne konstaterade att många i Israel ser det pågående ”kriget mot terrorismen” eller snarare kriget mot den militanta islamismen som ett tredje världskrig. Vad jag i mycket då höll med honom är att tanken på ett tredje världskrig är absurd och att det framför allt är ett krig som jag inte på något sätt kan identifiera mig med. Det är, med andra ord, inte mitt krig.
Även om jag i dag fortfarande anser att detta inte är mitt krig: jag är inte på något sätt beredd att försvara varken vår (västs) mellanösternpolitik eller islamisternas våldsdåd. Inte heller är jag beredd att försvara de stater som är våra allierade, och vars människorätts-historia är hårresande. Jag pratar till exempel om Turkiet, Algeriet och Egypten.
Däremot undrar jag om det faktiskt inte börjar bli dags att erkänna att detta krig mellan väst och dess allierade och islamisterna och deras allierade är ett slags tredje världskrig, men med ”postmoderna” förtecken om man så vill. Med postmodern menar jag att kriget inte har några centrala fronter och utan tydliga aktörer samt att det inte är begränsat till nationalstater.
Om man vill definiera några fronter, eller ”hotspots” i detta tredje världskrig så skulle man först av allt konstatera att kampen i första hand står mellan stater i den muslimska världen som har en sekulär framtoning och som mer eller mindre fungerar som polisstater och islamistiska aktörer och stater varav Iran är den mest framträdande nationalstaten. Naturligtvis finns undantag från denna regel, där Saudi-arabien är det kanske tydligaste exemplet. Syrien är ett annat undantag på ”andra sidan”. För att ytterligare komplicera saken har vi andra fronter som delvis går på tvärs genom allianserna och jag tänker kanske främst på motsättningarna mellan shiiter och sunniter och Israels speciella position i regionen.
Det är svårare att peka på ett specifikt datum då detta tredje världskrig startade, men låt mig föreslå 1979, detta händelserika år då Sovjetunionen invaderade Afghanistan och Shahen kastades ut ur Iran. Andra skulle kanske se Usama Bin Ladins krigsförklaring mot USA 1998 som ett nyckeldatum eller Bushs krigsförklaringar mot Al-Quaida efter 911. Man kan gå ännu längre tillbaks: vi må ha glömt att Storbritannien och Frankrike invaderade mellanöstern efter första världskriget vilket i sin tur ledde till skapandet av Israel, men det har man knappast i arabvärlden.
När detta världskrig nu börjar att flytta upp till Europa gäller det att inse att detta är ett krig som pågått i åratal. Det är alltid lätt att vara på den vinnande sidan i ett krig. Det är lika lätt att ignorera ett krig som pågår någon annanstans. Sedan 11 september 2001 är det tydlgt att detta inte längre är fallet och detta bekräftas bara av de senaste bombningarna i storbritannien. Vi har sedan två år tillbaka också en hotspot i Europa.
Som jag sagt tidigare: jag stöttar inte detta krig och jag kommer inte att varken kämpa eller dö för det (tyvärr måste jag betala skatt för det). Det är dags att på något sätt, om det är möjligt, och trots att det borde ha gjorts för mycket länge sedan, att vända på denna olycksaliga utveckling.
Tidigare postningar om detta:
Om Göran Rosenbergs kolumn om det tredje världskriget
Megafonfri historia om kriget mot terrorismen
Andra bloggar om: politik, kriget mot terrorismen, tredje världskriget, mellanöstern, usa, iran, irak, palestina, israel, rosenberg, intressant
var hamnar huntingtons ”clash of..” i detta din bild av tredje världskriget?
jag vet inte riktigt vad jag skall svara på det Björn, eftersom jag inte läst boken, men jag hoppas kanske att den inte passar in någonstans 😉
Kriget ar redan har sa gor er beredda pa svara tider. Allt ar skrivet framfor er det ar bara att lasa..
ok! har inte heller läst boken, utan bara den ursprungliga artikeln som boken är baserad på. finns här: http://history.club.fatih.edu.tr/103%20Huntington%20Clash%20of%20Civilizations%20full%20text.htm
tack för länken, björn! det skall bli intressant att se vad denne famöse huntington har att säga. vad anser du själv om det du läst?
Hmm.. jag har sett argumentet att Väst borde lämna MÖ helt, så de kan fortsätta sina meningslösa krig Shia/Sunni utan att blanda in oss. Jag vet inte om det stämmer.
Turkiet höll det åtminstone lugnt där; man kanske skulle be dem ta över igen?
Två punkter:
1. Seriösa terroristgrupper behöver ha fristader och finansiering för att fungera. Det krävs, så vitt jag vet, alltid stater bakom dem. (Soviet/Östtyskland var t.ex. bakom RAF.) En lösning är att ta bort stater som stöder sådant. Libyen har slutat(?).
2. Det enda sättet att undvika krig helt över decennierna jag känner till är att stabila demokratier inte krigar med varandra. (Inte ens USA). Se till att demokratisera den muslimska världen.
Sen, civilisationernas kamp… Guillou gick ut och slog på trumman om att Väst/USA krigade mot muslimer. Du kanske kan hitta referenser?
(Ett halvår senare eller något så bombade USA/NATO sk**en ur ett kristet land för att skydda muslimer i Kosovo! Guillou repeterade inte sina teser, men jag kommer aldrig att glömma att inte hade cohones nog att erkänna att han hade fel… he he.)
Hans ideér om civilisationer tycker jag är hyfsat vettiga fram till det att han ser dessa som oföränderliga och för alltid icke-kompatibla med varandra. det blir ganska obehagligt då, om man skall planera sin utrikespolitik efter sådana ideér.
och för att jämföra med ditt tredje världskrig så drar ser ju huntington sina ”hotspots” i gränslanden mellan dessa civilisationer (främst väst och islam). du talar mer om stridigheter inom en civilisation, fast iofs mellan mer sekulära (väst) och mer religiösa stater (islam).
ursäkta mig bernt, men jag kan inte tycka annat än att du har en mycket västcentrerad syn på samtidens konflikter där alla lösningar utgår från vår en uppfattning om att ”vår” moral är överlägsen. så tolkar jag i alla fall snacket om att ”ta bort” stater och som jag ser det är det också därför som ”demokratiargumentet” för fred alltid förs fram. argumentet är statistiskt korrekt, men det är inte på något sätt vederlagt att det skulle vara demokratins essens som är orsaken till att stabila demokratier inte för krig mot varandra.
jag kan försäkra att jag inte är gillou så jag föreslår att du vänder dig till honom för referenser, men om jag skall hjälpa dig på vägen så kan du alltid titta på den inflytelserika amerikanska evangelistiska högern företrädda av pat robertson och avlidne fawell för att hitta inflytelserika agitatorer för krig mot den muslimska världen och det är ingen hemlighet att irak-krigets ingenjörer (dubya, cheney, wolfo, rummy) har lyssnat på dom (utan dom hade inte bush blivit ”vald” år 2000. några av dem har dessutom nära band med aipac och andra israeliska lobbygrupper. det här kan väl knappast vara några nyheter för dig?
här en länk i all hast
björn,
jag ser snarare flera överlappande frontlinjer än en enda: den urgamla motsättningen mellan shia och sunni, mellan perser och araber, mellan öst och väst, mellan höger och vänster, ”moderater” och ”fundamentalister” och inte minst klassmotsättningar. det är med andra ord inte en civilisation mot en annan som du så riktigt påpekar.
det har pratats mycket om identitetspolitik på sistone och jag vet inte om det är värdefullt att skilja på klass och identitetspolitik. jag tror till exempel att många av de fundamentalistiska grupperna kombinerar de båda friskt genom att hävda att politik och religion inte går att separera.
…jag glömde en viktig sub-frontlinje, där islamistiska rörelser kämpar mot regeringar som kan anses vara förtryckande mot minoriteter och inhemsk opposition, exempelvis i egypten, algeriet, somalia, tjetjenien m.fl länder. det är med andra ord konflikter som inte primärt handlar om att fundamentalister står mot moderater. de kan snarare liknas vid de europeiska klasskonflikterna omkring 1848.
Nu ska jag berätta en sannsaga om hur det tredje världskriget började.
Det var en gång en Sovjetstat, en förfärligt farlig och för hela Västvärldens frihet hotande kommuniststat. Den föll plötsligt samman omkring 1990. Då insåg Västmakterna (med USA i spetsen) att därmed försvann deras gamle, alltid användbare fiende. Dystert, övermåttan dystert tyckte de först.
Men, insåg de ganska snabbt, att istället öppnade sig nya möjligheter: ”Woaw, nu kan vi lägga beslag på all världens naturrresurser, inte minst oljan, utan att behöva frukta den sovjetiska atombomben”, resonerade ett antal rika och köpta högerextremister i USA.
Så läste någon av dem, eller någon av deras vänner (osäkert om de själva är läsunniga), Orwells 1984, och vad de läste där fann de gott. Här hade de ett helt färdigt och absolut perfekt koncept. Sedan såg de till att Bush kom till makten i USA (genom diverse valfuskande) och så var det bara att sätta igång med det som Bush kallat det eviga (eller var det ”det mycket långvariga) kriget mot ”terrorismen”.
De här snubbarna hade också förläst sig på ”Sagan om Ringen” (eller fått sagan berättad eller uppläst för sig av sina nannies) och insåg att de behövde ett slagkraftigt namn på det som skulle personifiera ondskan och som kampen skulle föras mot, alltså döpte de det nya monster, som människorna skulle lära sig frukta, till Al Qaida.
Därefter startade de det tredje världskriget, kriget mot terrorismen, som man kallar det ibland, alltså mot Al Quaida, som finns överallt och ingenstans, som är omöjlig att besegra och som därför kan fungera lika effektivt som ondskans härförare i Sagan om Ringen, förlänga historien in absurdum.
Jag kan riktigt se dig berätta kusliga historier framför brasan, Kerstin. 😉
Det lustiga med din ”sagan om ringen-allegori” är ju att JRR tolkien anses ha skrivit boken som en allegori över kalla kriget. I Sagan om ringen strider ”orientalska” stammar med jätte-”olifanter” på det ondas sida, så kopplingen till dagens situation är ju solklar.