När jag då och då besöker de liberala delarna av medielandskapet, vilket jag ofta gör, å möts jag för det mesta av en oförsonlig hållning mot alla de som på något sätt försöker att se de historiska sambanden bakom de våldshändelser som plågar vår samtid, som terrorismen och kriget mot terrorn. Ordet ”terroristkramare” förekommer kanske inte på dagstidningarnas ledarsidor men väl i blogosfären.
Om delar av vänstern verkar passiv när bomber exploderar i Londons tunnelbana så beror det kanske på att många på vänsterkanten anser att kriget mot terrorn inte är deras krig utan tvärtom en frukt av nykonservativt powerplay i slutfasen av det kalla kriget och i kölvattnet av Sovjetunionens upplösning, ett powerplay som nu slår tillbaka. Extremvänstern, som fortfarande tror på en revolution av marxist-leninistisk modell är förstås ett undantag, men det är verkligen en försvinnande liten del av den tioprocentiga fraktion av den svenska befolkningen som anser sig stå till vänster om Socialdemokraterna.
De egentliga terroristkramarna hittar man tyvärr i det motsatta lägret. I desperata ansträngningar att få in en fot i ett motvilligt mellanöstern har alltför många västliga aktörer varit alltför villiga att stötta ytterst tvivelaktiga militanta och odemokratiska rörelser. Det handlar förstås om den eviga kampen om makten och tillgångarna.
Sedan andra världskriget har USA ständigt försökt att få kontroll över mellanöstern utan att lyckas. Islamismen är en så grav nagel i ögat på amerikanerna att vissa högt uppsatta politiker i ren frustration till och med förordat en invasion av nyckelpartnern Saudiarabien. Politiken har fungerat så länge som krigsskådeplatserna låg långt borta från hemmafronten, men nu har de plötsligt flyttat kusligt nära vår närmiljö och priset för krigen börjar bli lite för högt för de som drivit på dem. Vad vi bevittnar skulle kanske kunna beskrivas som ett långsamt och plågsamt slut på de sista kolonialkrigen i mellanöstern.
SLIPPRIGT FOTFÄSTE I MELLANÖSTERN
Efter första världskriget fick Europa och USA fotfäste i mellanöstern som dittills inte varit en speciellt intressant region. Detta fotfäste visade sig vara slipprigt. Engelsmännen som försökt att få kontroll både över Irak och över Afghanistan lämnade regionen efter år av blodiga krig. På femtiotalet tog amerikanerna över. Shah Reza insattes i Iran med hjälp av USA och Saudiarabien blev en trogen partner som villigt bytte olja mot säkerhet. Baathisterna tog makten i Irak och fick Sovjets stöd. Balansen mellan USA och Sovjet i regionen verkade vara uppnådd. Priset befolkningarna fick betala var en rad gravt odemokratiska regimer.
I slutet på sjuttiotalet kastades balansen över ända. Ronald Reagan valdes till president i USA. Sovjet invaderade Afghanistan 1979, samma år som den Islamistiska revolutionen störtade Shahen av Iran och insatte ett Shiitiskt religiöst ledarskap. USA trängdes ut ur regionen och sökte en partner i Saddam Hussein samtidigt som man genom Saudiarabien stöttade motståndsrörelsen i Afghanistan. Med USA i ryggen tog sunnimuslimen Saddam Hussein snabbt tillfället i akt att invadera det shiitiska Iran 1980 i ett av regionens blodigaste krig på femtio år. Det avslutades där det började ett år senare till priset av en miljon döda. Positionerna låstes. Kriget i Afghanistan fortsatte men det skulle dröja tio år till nästa urladdning. Under tiden kom det lilla Libanon att hamna i fokus som en sällsynt multietnisk krigsskådeplats.
När Saddam Hussein invaderade Kuwait 1991 trodde han inte att USA skulle agera men Saudierna såg detta som ett hot mot deras intressesfär och krig utbröt. Sovjetunionen hade fallit och Ryssland drog sig ur kriget i Afghanistan 1992. Efter strider mellan rivaliserande grupper tog den Sunniislamitiska Talibanrörelsen makten 1996. Dessa sågs inte som något hot av USA till en början och de fick stöd från Pakistan och Saudiarabien men var fientliga till det Shiitiska Iran.
1998 förklarar Al Qaida krig mot USA och genomför attacker mot USA:s ambassader i Tanzania och Kenya vilket dramatiskt ändrar USA:s inställning gentemot Talibanerna och Sunniterna som nu blir ett giltigt mål. Det ändrar också den pågående maktkampens hela natur. Amerikanska civila medborgare utsätts för reella dödshot. Kriget flyttar långsamt in på Amerikanskt territorium. Den stora chocken kommer 2001 när 19 flygkapare dödar nästan 3000 människor i terrorattacker mot New York och Washington. Det som tidigare varit ett postkolonialt maktspel i länder långt borta hotar nu att bli ett världskrig.
USA invaderar med FN:s stöd snabbt Afghanistan och insätter en vänlig regering, skaffar en partner i Pakistan och går vidare med att invadera Irak 2003. Det tidigare stödet till Sunniterna är som bortblåst och man söker istället partners bland Shiiterna i Irak. När dessa kommit till makten närmar de sig den Shiitiska ledningen i Iran till USA:s förtret. Sunniterna svarar med ett våldsamt motstånd i Irak och Islamistiska extremister i alla läger utför nya terrorattacker mot USA:s koalitionspartners Spanien och England.
SUMMERING
Summan av kardemumman är att hökarna i USA och dess supportrar genom sitt oupphörliga schackrande med olika odemokratiska och militaristiska rörelser i mellanöstern utlöst ett oresonligt hat mot västvärlden som även de som varit motståndare till krigen nu får betala. Och så förväntar sig de på högerkanten som är anhängare av denna politik att vänstern skall stödja och uppmuntra dem! Det är för det första pinsamt och för det andra oförskämt. Jag personligen stöttar inte på något sätt de galningar som är beredda att döda civila urskillningslöst i några läger, men jag stöttar inte heller de som tidigare kramats kärvänligt med de terrorrörelser som nu slår tillbaka mot oss alla. Min rädsla är att ju längre detta förnekande av betydelsen av västlig inblandning går desto längre kommer vi att drivas in i en fatal krigspolitik. Det kommer i sin tur innebära att militarister och hökar kommer att fortsätta att krama alla terrorister som vill ha deras stöd med en fortsatt våldsspiral som följd. Min förhoppning är att ledare som Tony Blair trots allt inser detta faktum och att all denna retorik om hårda tag är en rökridå för att lugna allmänheten och blivande väljare, samtidigt som man i ”hemlighet” återgår till en mindre våldsbenägen politik där fred och stabilitet för länderna i mellanöstern är en prioriterad fråga.