Nyliberalismens utopiska renhetsiver

Att inskaffa Kenneth Hermeles bok ”Vad kostar framtiden?” var en klockren träff i min pågående ekonomiundersökning. Hermele försöker bl.a förklara precis det som förbryllar mig: varför ekonomins aktörer och journalister agerar som om det bara fanns en lösning på nationella och regionala ekonomiska problem. Ett av svaren är att det konceptuella inslaget i ekonomin har blivit dominerande genom den nyliberala offensiv som vi upplevt sedan 1970-talet. Denna inriktning innebär i korthet att ett idealt ekonomiskt program skall kunna appliceras på alla situationer och i alla länder.

Det som verkar fånga många av denna modernistiska ideologis förespråkare är dess purism, dess renhetsideal. Att omvandla en sådan puristisk filosofi i praktiken brukar betecknas som ”utopiska experiement”, och det är precis sådana utopiska experiment som har tvingats på skuldsatta länder av Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken med delvis katastrofala resultat som följd. Denna inriktning brukar kallas för The Washington Consensus efter staden där Världsbanken och IMF har sina kontor.

Hermele skriver i ett av bokens mer intressanta kapitel att det The Washington Consensus samtidigt varit kontroversiell även i de egna leden. När IMF fick en ny chef i Paul Wolfensohn 1995 så försökte han nyansera ideologin och dämpa de negativa effekterna under stort motstånd. Andra oppositionella inom Världsbanken har tvingats avgå. Det har naturligtvis funnits framstående ekonomer som står i stark opposition mot mot t.ex avregleringar av kapitalmarknaderna, men deras åsikter och teorier och de praktiska tillämpningar som deras teorier lett till förekommer mycket sällan, om någonsin, i de svenska ekonomibilagorna, på ekonominyheterna eller ens på kultursidorna.

Jag har gjort några sajtsökningar på google på några nyckelnamn och företeelser på DN, SvD och Dagens Industris webbupplagor för att belysa detta faktum. Detta är resultatet i antalet artiklar i respektive tidningars arkiv.

John Maynard Keynes, en av USAs mest kända ekonomer efter andra världskriget
SvD: 14
DN: 24
DI: 10

James Tobin, Nobelpristagare 1981, mest känd för ett förslag till skatt på kapitaltransaktioner
SvD: 1
DN: 1
DI: 5

Karl Polanyi, stark motståndare till handel med immateriella tillgångar
SvD: 1
DN: 1
DI: 0

JAK, räntefri svensk bank inspirerad av Polanyis teorier
SvD: 0
DN: 1
DI: 0 (1 återfanns i en läsarkommentar)

Milton Friedman, ekonomipristagare 1976, nyliberal ekonom under Reagan
SvD: 11
DN: 24
DI: 11

Det som man kan notera är att tidningarna, möjligtvis med undantag för DN, verkar vara ganska ointresserade av att diskutera ekonomisk teori på någon bredare och djupare nivå. ”Idrottsekonomin” är det som får ta plats i ekonomibilagorna. Friedman och Keynes förekommer ungefär lika ofta i respektive medier, Tobin lite färre gånger och Polanyi i princip aldrig. Mest förvånande är att JAK-banken inte nämns överhuvudtaget trots att föreningen har över 50.000 medlemmar och numera anlitas av de sociala myndigheterna för att hjälpa skuldsatta personer med att sanera sin ekonomi. DN har en (1) artikel där JAK förekommer i samband med en artikel om proggen.

Slutligen skulle jag vilja säga att jag bejakar visioner, ideologier och utopiskt tänkande. Jag är också intresserad av applicerad utopism. Problemet uppstår när man tvingar hela länder och befolkningar in i utopiska ekonomiska system mer eller mindre mot deras vilja, vilket är precis det som IMF och Världsbanken gjort med sin utpressningspolitik gentemot hårt skuldsatta länder.

7 reaktioner till “Nyliberalismens utopiska renhetsiver”

  1. att ingen nämner jak kan bero på att dom inte är mediala för en jota (sista pm daterat 2005-04-19:) och i vissa pm skriver så rena stolligheter att ingen seriös tidning ens kan tänka tanken.

  2. Vad menar du med ett pm? Pressmeddelande? Vilka stolligheter tänker du på? Nej, JAK är inte speciellt mediala, i dag skall tilläggas för annat var det nog på sjuttiotalet. Dessutom är ränteläget så lågt att det nästan är lika billigt att låna i en vanlig bank. Om bostadmarknaden skulle krascha blir det kanske annat ljud i källan. för övrigt är en rättelse på plats, jak har över 30 000 medlemmar, inget annat.

  3. Jag funderar ibland över att ekonomer talar om ekonomi som om det bara fanns ett sätt för ekonomin att fungera.

    I min fantasi finns inte den begränsningen. Jag tror inte att den begränsningen finns i verkligheten heller. Ekonomi handlar om att vi har en överenskommelse, människor emellan, att vi byter varor och tjänster mot papperslappar, mynt eller siffror i en bankdator. Hur vi organiserar denna ekonomi är inte av gud givet.

    Själv anser jag att det är omoraliskt och oansvarigt att nuvarande system uppmuntrar till att pengar/siffror samlas på hög. I en gott fungerande ekonomi så bör medlen hela tiden omsättas i praktiken, annars undermineras ekonomin. Jag är inte utbildad i ekonomi (eller indoktrinerad i nyliberalt tänk – som jag tror förekommer på ekonom-utbildningen), men jag har läst en del. J K Galbraith, Sven Grassman, Per Gunnar Berglund, Kenneth Hermele, Rudolf Meidner, Bengt Hubendick, Johan Ehrenberg m.fl.

    Jo, jag är medlem i JAK…

  4. Jag antar att likriktningen uppstår av en massa olika anledningar som t.ex. att det politiska klimatet, trender m.m. tillåter vissa teorier att komma fram på bekostnad av andra och blir till sanningar för att alla uttalar dom. Jag påminner mig att jag läst på flera håll att vi fortfarande dras med följderna av åttiotalets Reaganomics och Tacherism. Kanske är det den vågen som nu stöter på patrull för första gången på riktigt?

  5. Ett problem är att marknadsekonomins egen sharia – lagen om tillgång och efterfrågan – tenderar att självuppfylla profetior (framför allt PROFITior, om någon nu förstod den usla ordvitsen…).

    De som har allra mest att vinna på att marknaden är fri, ”råkar” vara desamma som TROR mest på att marknaden måste vara fri, och ”råkar” var desamma som PÅVERKAR denna marknad mest genom att tillgå och efterfråga lite mer och högljuddare än andra. Så fort den otäcka staten går in och pillar drar dessa bukstinna farbröder undan sina investeringar i tron att marknaden har fått sig ännu en käpp i hjulet. Och vad händer?

    Jo, de får rätt. Marknaden backar – att länken mellan orsak och verkan kanske är de själva, det reflekterar de sällan över.

    Givetvis styrs inte marknaden av några naturlagar, utan regleras som så mycket annan mänsklig samvaro av de människor som deltar, deras förnuft och – icke att förglömma – deras vidskeplighet och känslosamhet.

    Varför annars detta ”Oroa er inte för växthuseffekten/sinande oljekällor/slutförvaring av kärnbränsle/världsfattigdom/etc – Marknaden kommer att hitta en lösning” samtidigt som marknadsekonomisterna skriker som skolflickor i vild panik om staten lägger en liten restriktion i något hörn, då verkar marknadskrafterna plötsligt oförmögna till någonting som helst… Är det inte lustigt, på gränsen till gulligt (om nu inte folk dog och svalt som följd av det)?

  6. Gulligt var ordet! Förmodligen är det så att marknaden så länge funnit sig i att vara bortskämda av staten (läs t.ex. Björn Elmbrandts kapitel om Erik Åsbrink i ”Dansen kring guldkalven”) att något annat än fortsatta avregleringar blivit otänkbart, vilket i sin tur skapat ett klimat där utopin om den helt fria marknadskraften kunnat florera helt ohejdat. Marknadsliberaler talar ofta och gärna om medborgarnas trygghetsnarkomani och beroende av staten men grips själva av panik när de känner sig otrygga.

  7. John Maynard Keynes var från Cambridge, United Kingdom. Keynes var inte amerikan. I och för sig kanske Keynes var den mest kände ekonomen i USA efter andra världskriget, vad vet jag. Men amerikan var eller blev han aldrig.

    Keynes ledde den brittiska delegationen under förhandlingarna i Bretton-Woods 1944.

    Vänligen
    Thord Janson

Kommentarer är stängda.