Mother Jones publicerade en lång intervju med Cindy Sheehan den 29 september. Detta är kvinnan som blivit en stark symbol för en fredsrörelse som verkligen behövt en. Sen de enorma demonstrationerna inför Irak-kriget den 13e mars 2003, som folk verkligen trodde skulle kunna stoppa det har den möjligheten verkat långt borta. Visst har fredsrörelsen lyckats att bita sig fast i det allmänna medvetandet, men det är ändå först med denna kvinna som den har fått ett ansikte utåt, och vilket ansikte. Förklaringen är nästan banalt enkel. Cindy, som har förlorat en son i kriget, bestämmer sig för att åka ner och träffa W på hans ranch i Crawford under hans semester. I den banala och djupt mänskliga aktionen, ”nu-drar-jag-typ-för-att-snacka-lite-med-presidenten” – attityden tror jag att amerikanerna älskar. För att inte tala om media i nyhetstorkan. Lägg på lite konflikter med ortsborna och en hjälpsam tejano och voila, en symbol är född.
Cindy är ingen duvunge, hon vet när ett ”möjlighetens fönster” öppnas och hon tänker följa upp sommarens framgångsrika aktion med att agera inför kongressvalet. Hennes energi verkar outtömlig och det är bara att önska henne lycka till.
This file is licensed under Creative Commons Attribution ShareAlike 2.5 License
Nedan är ett utdrag ur intervjun med Mother Jones där Cindy berättar om när hennes son tog värvning år 2000. Det är en bra beskrivning av en uttöjd armé som tvingas använda alla sina resurser och ett rörande sonporträtt.
CS: Back then, my son was promised a twenty thousand dollar signing bonus. He only got four thousand dollars of that when he finished his advanced training. He was promised a laptop, so he could take classes from wherever he was deployed in the world. He never got that. They promised him he could finish college because he only had one year left when he went in the Army. They would never let him take a class. They promised him he could be a chaplain’s assistant which was what he really wanted to do; but, when he got to boot camp, they said that was full and he could be a Humvee mechanic or a cook. So he chose Humvee mechanic. The most awful thing the recruiter promised him was: Even if there was a war, he wouldn’t see combat because he scored so high on the ASVAB [Career Exploration] tests. He would only be in war in a support role. He was in Iraq for five days before he was killed in combat.
TD: Did you discuss Iraq with him at all?
CS: Yes we did. He didn’t agree with it. Nobody in our family agreed with it. He said, ”I wish I didn’t have to go, Mom, but I have to. It’s my duty and my buddies are going.” I believe we as Americans have every right to, and should be willing to, defend our country if we’re in danger. But Iraq had nothing to do with keeping America safe. So that’s why we disagreed with it. He reenlisted after the invasion of Iraq, because he was told if he didn’t, he’d have to go to Iraq anyway — he’d be stop-lossed — but if he did, he’d get to choose a new MOS [military specialty] when he got home.