Hitchens och vänsterns motstånd mot Irakkriget

Phew, det har inte varit mycket tid eller ro för bloggande de senaste dagarna. Det som nu fått mig att slita mig från pappershögarna och de exponentiellt ökande windowsmapparna är Christopher Hitchens debattartikel om vänsterns förhållande till kriget i Irak i Expressen den 11 oktober.

Hitchens skriver att ”För det mesta finner jag att mitt stöd för störtandet av Saddam Hussein väcker störst fientlighet inom ”vänstern”. Självklart är även extremhögern och den ”realistiska” pro-Kissinger-högern i USA och Storbritannien också häftiga motståndare till kriget, men det tycker jag är mindre förvånande.” Hitchens listar åtta skäl varför vänsterns motstånd irriterar honom. Det är mycket intressant läsning, och jämförelsevis med andra debattörers vädjanden och hackanden på samma tema både insiktsfullt och djuplodande. För visst finns det ett problem här som jag tror många vänsteranhängare är medvetna om, vilket bland annat uttrycks i kommentarerna till en av mina tidigare postningar.

Hitchens undrar bland annat om det inte är ”en del av vänsterns tradition att erbjuda solidaritet med kamrater i andra länder, särskilt när dessa är utsatta för våld och terror?” angående Irakiska kommunisters tidigare kamp mot Baathregimen. ”Är vänstern inte villig att acceptera en seger för icke-spridning av massförstörelsevapen om den har sitt ursprung i Washington?” undrar han vidare. ”Under ändlös smärta och stora svårigheter försöker det irakiska och kurdiska folket utforma riktlinjerna för en federal och demokratisk konstitution. … Borde man inte stå på deras sida i den processen?” Han underar också om man kan stå neutral inför en hotande ”Talibanisering” av Irak eller risken för invaderande trupper från Iran, Saudiarabien eller Turkiet.

Jag tror först och främst att Hitchens underskattar den totala besvikelse och ilska som Irakkriget utlöste, inte bara i vänsterkretsar utan också bland liberaler, vilket gjort att det är oerhört svårt för väldigt många att ställa sig på USAs sida i Kriget. För dessa personer var de bevis som lades fram för att motivera en aggression långt ifrån tillräckliga för att man skulle kunna tänka sig att ”släppa frågan”, vilket delvis skedde när det gällde kriget i Afghanistan. De enorma demonstrationer som genomfördes den 13 mars i hela världen är om något ett bevis för detta. I USA och Storbrittannien så är ilskan bara för stor. Om Bush och Blair vill få med vänstern i dansen så måste man också ge något tillbaka till de besvikna: en uppriktig ursäkt för missledande och ”uppsexad” information (nigerian yellowcake, Saddam kan avfyra WMD inom 45 minuter etc.), men också erbjuda ett sätt för krigets motståndare i alla läger att kunna engagera sig i frågan. Man kan väl inte på allvar mena att folk från fredsrörelsen skall gå in i USAs arme? Då har man ett och annat att lära. Om inte dialogen öppnas av hökarna så kommer stödet aldrig att komma. För mycket ont blod har redan utgjutits. Hitchens skall ha all heder av att försöka sig på en sådan dialog.

Därmed inte sagt att ingenting görs, och där har Hitchens inte riktigt koll, eller vill inte se! Till exempel var jag i augusti på ett informationsmöte på Olof Palmecenter i Stockholm för organisationer som vill hjälpa till att stötta det civila samhället i Irak. Inbjudan var riktad till organisationer som har partners i Irak och för dem finns möjligheten att söka pengar för projekt som kan bygga upp infrastruktur, skolor, föreningar och andra civila organisationer. I grund och botten är detta ett SIDA-projekt som Palmecenter organiserar. Palmecenter är en arbetarrörelsedriven organisation, d.v.s. ”vänster”. Jag är också övertygad om att det finns ett mycket stort stöd till Kurderna från Svenska vänsterorganisationer. Det finns också en seriös debatt inom vänstern angående stödet till det väpnade motståndet och jag tror att de som förespråkar våld är en minimal, isolerad grupp. Det överhängande problemet är att bristen på säkerhet gör allt civilt arbete i Irak, förutom möjligen i Kurdistan, till en mardröm och många som försökt göra något har dödats. Man står med andra ord och stampar på ruta ett. Vapnens lag är den som gäller.

”Freedom is messy” sade Rumsfeld angående de plundringar som följde på USA-armens intåg i Bagdad. Nu finns det väldigt lite frihet i Irak men det är fortfarande ”messy”. Vem skall städa upp i den röran? I första hand naturligtvis ”de villigas koalition”. Om de vill ha hjälp så måste de börja prata ett annat språk. Jag har svårt att se det hända av en enkel anledning: det skulle kunna bli Bush and Blairs fall. ”Irakkriget är ett jävla skit, men nu har vi baxat det ända hit” för att parafrasera Kjell Olof Feldt. De kan svårligen överge sin hårda linje. Att de flesta krigsmotståndare skulle önska att det rådde fred och demokrati i Irak tror jag dock att få tvivlar på. Målen kan på ett ytligt plan verka liknande men medlen är ljusår från varandra.