Månad: oktober 2005

Vad har Wien 1592 med Turkiets EU medlemskap 2005 att göra?

Det Ottomanska imperiet 1683. Bild Wikipedia, licens: GNU 1.2

Efter en diskussion med Marcus om jämförelsen med gula faran och dagens islamofobi bestämde jag mig för att utöva en av mina favoritsysselsättningar, att hitta långsökta orsakssammanhang. Den här gången gäller det Turkiets eventuella EU-inträde och speciellt Österrikarnas motvilja. Det hände sig nämligen så att det Ottomanska imperiets härskare Suleiman den Magnifike stod vid Wiens portar 1529. Ottomanska imperiets kärna var det nuvarande Turkiet och dess huvudstad var Konstantinopel som i dag heter Istanbul. Det Ottomanska riket hade expanderat under ett par hundra år och omfattade under sin höjdpunkt delar av nordafrika, mellanöstern samt i princip hela balkan (se kartan). Det germanska europa blev skräckslaget över denna islamistiska intervention och lyckades mota Suleimans attacker på Wien både 1529 och 1532 varpå den senare gav upp och det Ottomanska imperiet till slut krympte ihop. Sitter detta fortfarande i kvar i det Österrikiska nationella medvetandet eller följer man bara sin främlingsfientliga tradition? BBC World Service kastar fram frågan precis nu när jag skriver det här. En Paul Taylor menar att det sitter djupt i det Österrikiska psyket att Turkiet inte är något Europeiskt land.

För den som vill dyka djupare i förhållandet mellan Turkiet och Västeuropa rekommenderas en gammal artikel från den amerikanska tankesmedjan Foreign Policy Research Institute av Walter A. McDougall.

”So it was that the Turks first terrorized Europe, after which Europe bullied the Turks, after which Turks and Europeans alike sought mutual respect. Even Hitler and Stalin thought better of challenging Turkish neutrality during World War II, and one would expect that present relations between Turkey and the West would be exceptionally warm given that Turkey stood up to the Soviet Union in the late 1940s, supported with blood the United Nations war effort in Korea, held down NATO’s southeastern flank throughout the Cold War, made serious sacrifices to support the Gulf War, cracked down on political Islam inside Turkey, and now offers a rare hand of friendship to Israel. One would expect that, but one would be mistaken.”

Det är klart, vi hade inte något 911 när den här artikeln skrevs, men man kan påstå att det varken gör till eller ifrån. Turkiet och resten av Europas business går längre tillbaks än så.

Cindy Sheehan i Mother Jones

Mother Jones publicerade en lång intervju med Cindy Sheehan den 29 september. Detta är kvinnan som blivit en stark symbol för en fredsrörelse som verkligen behövt en. Sen de enorma demonstrationerna inför Irak-kriget den 13e mars 2003, som folk verkligen trodde skulle kunna stoppa det har den möjligheten verkat långt borta. Visst har fredsrörelsen lyckats att bita sig fast i det allmänna medvetandet, men det är ändå först med denna kvinna som den har fått ett ansikte utåt, och vilket ansikte. Förklaringen är nästan banalt enkel. Cindy, som har förlorat en son i kriget, bestämmer sig för att åka ner och träffa W på hans ranch i Crawford under hans semester. I den banala och djupt mänskliga aktionen, ”nu-drar-jag-typ-för-att-snacka-lite-med-presidenten” – attityden tror jag att amerikanerna älskar. För att inte tala om media i nyhetstorkan. Lägg på lite konflikter med ortsborna och en hjälpsam tejano och voila, en symbol är född.

Cindy är ingen duvunge, hon vet när ett ”möjlighetens fönster” öppnas och hon tänker följa upp sommarens framgångsrika aktion med att agera inför kongressvalet. Hennes energi verkar outtömlig och det är bara att önska henne lycka till.


Cindy Sheehan, photograph by Jacob Appelbaum.

This file is licensed under Creative Commons Attribution ShareAlike 2.5 License


Nedan är ett utdrag ur intervjun med Mother Jones där Cindy berättar om när hennes son tog värvning år 2000. Det är en bra beskrivning av en uttöjd armé som tvingas använda alla sina resurser och ett rörande sonporträtt.

CS: Back then, my son was promised a twenty thousand dollar signing bonus. He only got four thousand dollars of that when he finished his advanced training. He was promised a laptop, so he could take classes from wherever he was deployed in the world. He never got that. They promised him he could finish college because he only had one year left when he went in the Army. They would never let him take a class. They promised him he could be a chaplain’s assistant which was what he really wanted to do; but, when he got to boot camp, they said that was full and he could be a Humvee mechanic or a cook. So he chose Humvee mechanic. The most awful thing the recruiter promised him was: Even if there was a war, he wouldn’t see combat because he scored so high on the ASVAB [Career Exploration] tests. He would only be in war in a support role. He was in Iraq for five days before he was killed in combat.

TD: Did you discuss Iraq with him at all?

CS: Yes we did. He didn’t agree with it. Nobody in our family agreed with it. He said, ”I wish I didn’t have to go, Mom, but I have to. It’s my duty and my buddies are going.” I believe we as Americans have every right to, and should be willing to, defend our country if we’re in danger. But Iraq had nothing to do with keeping America safe. So that’s why we disagreed with it. He reenlisted after the invasion of Iraq, because he was told if he didn’t, he’d have to go to Iraq anyway — he’d be stop-lossed — but if he did, he’d get to choose a new MOS [military specialty] when he got home.

Läs också Cindys egen berättelse om mötet med Bush.

Krigsmotstånd bland ex-soldater

Både Jinge och Olydig har i dag postat inlägg om den Israeliska gruppen av exmilitärer som kallar sig ”Breaking the Slience”, som stigit fram i offentlighetens ljus och berättat om de övergrepp som begicks av deras förband i Hebron under den andra intifadan. Det finns flera liknande grupper av ex-soldater också när det gäller kriget i Irak. Den kanske mest uppmärksammade är IVAW, Iraq Veterans Against War, som består av soldater som deltagit i något av de två krigen i Irak, och blivit starkt involverade i antikrigsrörelsen. En av dessa soldater, som går under namnet Yankeedoodle, driver tillsammans med andra fredsaktivister den utmärkta nyhetsbloggen Today in Iraq som servat mig med massor av ovärdelig information under det senaste åren.

Läs för tusan också den amerikanska tidskriften Mother Jones intervju med en av grundarna av IVAW, Mike Hoffman, som publicerades i oktober förra året.

Project For A New American Century i splittring?

Jag tillhör nog en av de få personer i Stockholm som får den intressanta mediamixen SvD och Stockholms Fria på lördagarna. Jag har ibland undrat hur de mer politiskt insatta tidningsbuden funderar när de lägger paketet i min brevlåda. Möjligen tror de att jag är SÄPO-anställd. Stockholms Fria är verkligen ett intressant inslag i medielandskapet även om vissa artiklar skulle må bra av lite putsning (men vem är jag att kritisera?). Den utkommer en gång i veckan och förmedlar nyheter med en klart vänsterradikal inriktning.

Stockholms fria har denna helg bland annat en intressant artikel av Jim Lobe som beskriver hur den numera välkända tankesmedjan Project for a New American Century (PNAC) utvecklats under de senaste åren. Det brukar sägas att PNAC har haft ett stort inflytande över USA:s utrikespolitik, bland annat därför att både Rumsfeld, Wolfowitz och Cheney varit medlemmar. Det kan låta en smula konspiratoriskt, men det som skrivs i PNACs öppna brev till Vita Huset brukar ligga helt i linje med det som är, eller blir, officiell utrikespolitik. I korthet så går PNACs politiska linje ut på att USA efter murens fall bör agera som en hegemon på världsarenan med hjälp av en aggressiv militär utrikespolitk. Det kommande århundradet skulle bli ”det Amerikanska Århundradet”, därav namnet på tankesmedjan.

Jim Lobe skriver att PNAC nu har drabbats av intern split som bland annat beror på USA:s krigspolitk, d.v.s först och främst situationen i Irak. ”Den enigheten började spricka redan när amerikanska trupper var på väg till Irak. Kristol, Kagan och andra nykonservativa ansåg att i synnerhet Rumsfeld inte var tillräckligt hängiven att satsa på en stor styrka som var nödvändig för att transformera Irak och regionen i övrigt. Därför började man kritisera försvarsministern och kräva hans avgång. Vissa kritiker har även anklagat de nykonservativa för att ha inbillat sig själva och Bush att de amerikanska trupperna skulle tas emot med öppna armar i Irak. Att Wolfowitz gick i exil till Världsbanken och biträdande försvarsministern Douglas Feith avgick bör ses i skenet av detta”.

Irak blev inte den promenadseger som förväntades och det har stoppat den fortsatta expansionspolitk i mellanöstern (läs: militära och politiska åtgärder mot Iran och Syrien) som PNAC hade velat se. Den offensiva retorik som varit tankesmedjans kännemärke har i och med kriget i Irak prövats mot verkligheten med ett deprimerande resultat vilket satt i gång the ”blame-game” med split som följd. Jim Lobe är dock noga med att påpeka att Kristol, Kagan och de andra nykonservativa inte skall ses som uträknade ännu.

USA och de nykonservativa har spelat ett högt spel med männskoliv som insats när man invaderade Irak och för varje dag som går med nya döda tvingas de på defensiven. PNAC kommer säkert ha en roll som en pådrivande faktor i framtidens historieböcker. Jag hoppas att lärdomen är att en krigspolitik med global dominans som mål är ett hopplöst företag i dagens värld. Det kunde kanske fungera under romarriket, men alla länder som har försökt sig på sådana projekt under de senaste århundradet har fått betala ett mycket högt pris i form av mänskligt lidande.

Bild av Donald Rumsfeld: Defenselink