Svenska Dagbladet slog upp Brås rapport om kriminalitet bland invandrare på en helsida förra torsdagen och i en ledare dagen efter. I ledaren gjorde man en tårta av Brås rapport och en rapport om sjukskrivningar från Försäkringskassan och kastade hela klabbet i nyllet på sossarna, i nyhetsartikeln trollade man fram en syriansk-svensk polis från Södertälje för att kommentera uppgifterna. Mauricio Rojas var snabbt ute och pratade om att kulturella skillnader snarare än sociala är orsaken, vilket jag kommenterat tidigare. Ingen, minst av allt Brå, vill dra några slutsatser om vad som bör göras utom möjligtvis ledarskribenten som föreskriver det sedvanliga receptet med en flexibel arbetsmarknad (zzz).
Från högerhåll är ju det här med brottsbekämpning en viktig punkt på agendan så det är kanske inte så märkligt att man reagerar på rapporten. Däremot smyger man med de nationalistiska brösttonerna. De får läsaren själv bidra med. Det är kanske inte heller det speciellt märkligt för om man verkligen ville angripa brottsligheten från ett sociokulturellt perspektiv så finns det en annan grupp i samhället som är så kraftigt överrepresenterad att det borde få vem som helst att höja på ögonbrynen; nämligen männen!
Så här skriver sportjournalisten Stephan Mendel-Enk i sin utmärkta lilla bok ”Med uppenbar känsla för stil”:”Alla försök till generaliserande utsagor om vem som begår flest brott faller platt till marken i jämförelse med den enorma andel som gruppen män bidrar med. 100 procent av de 113 personer som 2002 dömdes för våldtäkt var män. Samma gemensamma nämnare som 93 procent av de som samma år dömdes för mord, 97 procent av de som dömdes för rån, och drygt 99 procent av de som dömdes för sexualbrott”. Mendel-Enk hänvisar till Brå som skrev på sin hemsida att männen utgjorde 81 procent av de som misstänktes för brott år 1997.
Så, Rojas och SvD, vad gör vi nu när vi vet vilken ”sociokulturell” grupp som verkligen begår flest brott? Vad har ni för förslag? Skall man tillsätta en utredning som tar reda på hur man bäst kan övervaka män för att se till att de inte begår våldsdåd? Hjälper verkligen en flexibel arbetsmarknad mot brottslighet när det trots allt är män från en massa olika samhällsgrupperingar som begår brott?
Högern pratar mycket om brottsbekämpning och vikten av höga straffsatser och fler poliser, men i själva verket vill man bara skrapa lite på ytan. Om man verkligen vore intresserad av att bekämpa brott skulle man börja i en helt annan ände, nämligen att ta tag i frågan om hur man kan få män att begå färre brott. Men det, kära läsare, är en alldeles för het tjurtestikel potatis att ta i. Det svenska parti som är mest lämpat att driva den här frågan torde faktiskt vara F!. I alla fall om man skall följa Rojas logik.
Håller fullständigt med. Av alla grupperingar man kan tänka sig att jämföra så ”råkade” Brå välja att fokusera på ”svenskar” kontra ”invandrare”. Inte på grund av relevans, utan av ”det stora intresset från allmänheten”.
Det kanske på sätt och vis är bra att allmänheten får det ”intresset” tillfredsställt så behöver den inte grymta om att ”ingen vågar prata om det här” och blåsa upp sina vanföreställningar till enorma proportioner. Brås siffror är ju inte på något sätt spektakulära. Inte jfrt med könsfördelningen i alla fall.
Det biologistiska argumentet är oerhört välanvänt från höger, när det gäller att förklara skillnader mellan män och kvinnor – det är allt man har kvar om man vägrar att erkänna strukturer. Jag misstänker att konfronterade med den förkrossade överrepresentationen av män i brottsstatistiken, ropar högern: ”Biologi!”, utan att skämmas det minsta (trots att svansen på dessa män, för de är oftast män, ändå sitter mellan benen…).
Hur långt är det kvar innan man åter applicerar den retoriken på invandrarnas (mer marginella) överrepresentation? Och vad kallar vi biologistiska förklaringar till skillnader mellan folkgrupper?
Retoriska frågor med rätt otäcka svar…
”Hur långt är det kvar innan man åter applicerar den retoriken på invandrarnas (mer marginella) överrepresentation?”
Rojas verkar inte vara långt borta. Han och SvD kanske bara polemiserar mot vänsterns strukturella perspektiv, men samtidigt så tar de steget in i mycket grumliga rasistiska vatten.
Rojas borde lägga korten på bordet i stället för att mumla i skägget.
Varför gjorde man inte undersökningen på hur skillnaden mellan ”rika” och ”fattiga” statsdelar utmålar sig i brottstatistiken istället?
I en kolumn i dagens DN Kultur driver Stefan Jonsson tesen att ”kulturellt arv”, dvs den sociokulturella förklaringsmodellen, har ersatt det biologiska begreppet ”ras” i modern (men ändå alltid omodern) rasism. Det finns en viss poäng med det resonemanget, men jag är osäker på om det håller (jag gillar att problematisera som bekant…)
Det är intressant att ställa upp detta begreppspar i en liten tabell, med en sociokulturell kolumn och en biologisk, och sedan placera in olika mänskliga egenheter där man helst vill ha dem:
1. Invandrares överrepresentation i brottsstatistiken
2. Homosexualitet
3. Skillnader mellan kvinnor och män
4. Det faktum att jag är en utpräglad nattmänniska
5. etc
Ja, ni förstår principen. Det är svårt, tror jag, för de flesta att hålla sig till någonting konsekvent. Vi skulle kanske säga att det mesta har inslag av båda förklaringarna, men vi tenderar nog ändå att kraftigt betona än det ena, än det andra. Både vänstern och högern har nog problem att vara konsekventa i sitt val av förklaringsmodell, och vi kan ställa flera nyttiga följdfrågor – även till oss själva – efter att ha konstaterat det:
1) Beror det på att vi (som Rojas kanske antyder) inte riktigt har ”vågat” fundera färdigt på denna heta potatis?
2) Vanligen finns det ganska grundläggande ideologiska förklaringar till varför vänster- och höger-perspektiv skiljer sig så markant. Vid första anblicken verkar det här vara frågor vars behäftade svar enbart av något slags tradition har fallit till vänster respektive höger. Eller har vi missat något i analysen?
Bra tabell, Marcus. Den gör det uppenbart att biologism i grund och botten inte kan skiljas från sociala teorier. Renodling fungerar (som vanligt) inte.
Jag skrev tidigare om paleokonservatism vars förespråkare hyllar ett slags naturrätt (som blivit biologisk efter att ha varit kulturell?). Naturrätten är förstås utmärkt för de som förespråkar nedärvd makt och långsam reformation medan det sociala perspektivet är bra för de som vill hävda motsatsen, att maktfördelning är en angelägen och brådskande fråga. Jag tror att det fortfarande gäller även om samhället förändrats. Ståndpunkterna har blivit tradition precis som du säger.
En intressant fråga är om vänstern själv börjat förespråka naturrätten efter åratal vid makten fast man baserar sin politik på sociala förklaringsmodeller? På ett paradoxalt sätt har den sociala förklaringsmodellen blivit den ”naturliga”, ja den har rentav blivit biologisk. Motrörelserna mot denna omvända biologism är de som driver frågan om ”intelligent design” och de paleokonservativa m.fl. radikala konservativa rörelser.
Att begreppet sociokulturell ersatt begreppet ras i debatten är annars helt logiskt. Det går helt enkelt inte att prata om ras i dag och ses som seriös, och med rätta. Det innebär ju inte att rasismen i sig försvunnit.
Anledningen till att jag antydde en viss skepsis gentemot påståendet att ”det sociokulturella” har ersatt den ”rasbiologiska” faktorn i modern rasism är helt enkelt att en sociokulturell förklaringsmodell öppnar för alternativa förklaringar. Det är exempelvis enkelt att hävda att det inte är den eller den invandrargruppens sociokulturella arv som gör dem mer brottsbenägna, utan det eller det sociokulturella arvets krock med vårt svenska dito. Det kan lika mycket vara den svenska sociokulturens oförmåga att integrera andra kulturer som (i dubbel bemärkelse…) är Boven. Och så vidare.
Rasister som hävdar sociokulturellt arv som förklaring idkar nog bara tom retorik – det är ett mer PK sätt att uttrycka det, men i grund och botten måste det vara ett rastänkande som lever kvar. Det går inte att bygga en (rasistisk) ideologi på något annat faktum än biologi, för den sociokulturella förklaringsmodellen tillåter alltför stor relativism och påverkbarhet.
Sedan är det givetvis så att det stora flertalet rasister har aldrig tänkt en tanke till slut överhuvudtaget, och har ingen stringent ideologi att hålla fast sig vid – kan väl knappast förstå vare sig ordet ”stringent” eller ”ideologi”… Men det ska ju inte mina hobbyanalyser tvingas lida av, eller hur?
Jag tror att du har rätt när det gäller jämförelsen mellan det sociokulturella och det biologiska. Det är också helt klart mer PK att uttrycka sig i sociokulturella termer. Men då måste man öppna sig för att svenskarna kan vara sociokulturellt mer obenägna att integrera andra kulturer, precis som du skriver. Rojas skulle ha kunnat ta upp den frågan också om han hade velat, men det var ju iofs inte det undersökningen handlade om.
Man kan gå ännu längre och påstå att integrationsfrågan är en makt- och fördelningsfråga och att frågan om olika kulturers anpasslighet till varandra och fokuseringen på brottslighet bland invandrare bara är ett svepskäl för att undvika frågan om maktfördelning.
”integrationsfrågan är en makt- och fördelningsfråga”
Ah, där var huvudet på den berömda spiken… Och jag som letat så!
(Vilket relaterar till en mer elaborativ teori jag har jobbat på, men inte lyckas knyta ihop: kanske har du något klokt att säga till hjälp?
De olika socialistiskt färgade samhällsmodellerna, a k a välfärdsstaterna, som har ökat välståndet och minskat klyftorna så effektivt under de senaste hundra åren, står något handfallna för tillfället. Anledningen är att de åtgärdsprogram som visat sig vara gångbara tidigare helt enkelt inte förslår längre.
Anledningen: det är inte en ojämn fördelning av makt över olika klasser (definierade efter positionen i produktionskedjan, på Marx:kt manér) som är (det mest akuta) samhällsproblemet, utan att vi ser en ständigt växande grupp klasslösa göra välfärdsstaten allt tyngre (det är begreppet ”klasslöshet” jag vill föra in i debatten)… Kampen har förskjutits och står inte längre i huvudsak mellan klasserna arbetare och kapitalister, utan mellan de som har en tillhörighet – en klass – och de som inte har det. I den senare gruppen ryms givetvis invandrare, men också arbetslösa och kanske allmänt halta och lytta.
Arbetarklassens underordning är undanskymd, arbetaren är på väg att självmant göra sig till ett (chimärt) ”vi” med kapitalisterna. Det är en överhängande fara. Men det är också uppenbart att välfärdsstaterna (och alla andra) för tillfället saknar verktyg för att bota detta postindustriella problem. Ett utjämnande av klyftor är svaret också på det nya problemet ”klasslöshet”, men det kräver en långt mer utbyggd välfärd, och någonstans går gränsen för vad ett samhälle klarar av att finansiera, alternativt organisera. Det är en sak att fördela vinster över de som är med och producerar dem, en helt annan att fördela överskott enbart i solidaritetens namn.
Jag antyder gärna att svaret finns någon annanstans. Något i stil med: vi måste gå från en välfärdsstat till en välfärdsvärld innan våra samhällen kollapsar under sin egen tyngd, eller exploderar i öppen konflikt mellan klasslösa och de som har klass (se upploppen i Frankrike för en antydan).
Detta är alltså något av en nymarxistisk klassanalys men med resultatet att de klasslösa inte misstas för underklass! Det är annars ett alltför vanligt felslut – slutsatsen av det blir bara att man tillämpar samma gamla vanliga metoder, och blir helt utan framgång. Allt detta spelar givetvis kapitalisterna rakt i händerna…
Är jag något på spåren?)
Jag tycker du definitivt är något på spåret och teorin innehåller flera bra svar på ett fenomen som har förbryllat mig, nämligen varför facket har varit så handfallet inför friställningsvågorna som följt på industriutflyttningarna till låglöneländer. Ekonomin går bra och företagen gör goda vinster men allt fler blir arbetslösa på grund av rationaliseringar och outsourcing. Samtidigt ropar näringslivet på en avreglering av arbetsmarknaden. Snacka om att ha facket i ett skruvstäd! Ändå är den traditionella arbetarrörelsen tyst.
Man kan visserligen införa en blockad mot lettiska arbetare i Sverige men man har uppenbarligen inga instrument att verka för bättre förhållanden för kinesiska låglönearbetare i Kinas frihandelszoner, ingen internationell solidaritet om du så vill. Den verkar helt ha fallit i spillror. Tvärtom verkar den traditionella arbetarklassen livrädd för allt som inte är svenskt, med rasistiska tendenser som följd. Man stöttar därför inte heller nödvändigtvis de ”klasslösa” som du så träffande kallar invandrare och andra i marginalen. Det största stödet för dessa grupper verkar i stället komma från aktivister inom den globala rättviserörelsen och den intellektuella vänstern (samt kyrkan).
Det verkar för mig som om arbetarklassen har avpolitiserat sig själv (den har gjort sig ”till ett (chimärt) ”vi” med kapitalisterna”, som du skriver) samtidigt som den har gått från att vara en underklass till att vara ett slags ”arbetar-medelklass”. Den enda anledningen till detta som jag kan komma upp med är att alliansen mellan LO och Sossarna faktiskt har haft ett betydande politiskt (om än inte ekonomiskt) maktinnehav som etablerat välfärdsstaten och skapat en trygghet som håller social oro på mattan. Arbetarklassen har kunnat släppa kampen för ett tag och ägna sig åt husköp och daytrading. Man lever på ett sätt fortfarande på femtiotalets Saltsjöbadsanda, som snart går på övertid
På ett sätt håller jag med dig om att de klasslösa inte nödvändigtvis är en underklass, men den behandlas som en sådan av de flesta. Det är i alla fall vad som händer när en högutbildad läkare från Addis-Abbeba måste jobba som diskare för att kunna försörja sig.
Med underklass menar jag de (arbetare) som utnyttjas och utsugs av överklassen. Det som är nytt ur den socialistiska analysens perspektiv, med fenomenet klasslösa, är just att dessa inte utnyttjas eller sugs ut av någon överklass (hur bespottade, diskriminerade och allmänt förnedrade de än är) – utan att de i någon mening, och helt utan egen skuld (märk detta mycket väl!) utnyttjar och suger ut samhällets egentliga klasser, både under- och överditon, genom att ”belasta” välfärdsstaten. Att klasslösa inte ens tillhör underklassen är således själva poängen! Och det är mot detta vi saknar medel idag. (Läkaren som arbetar som diskare är däremot underklass, som du påpekar. Men denna absurda ställning är, kan man hävda, en marginalprodukt av framväxten av en klasslös samhällsgrupp…)
Vi bygger ju inte invandringspolitiken i huvudsak på arbetskraftsargumentet, som på sextiotalet, utan på en humanitär idé att vi har råd att belasta det allmänna med de kostnader det innebär att ta emot flyktingar. Belastningen är sålunda kalkylerad och frivillig (och därför har jag lite problem med termen ”utsugning” i sammanhanget även om den kanske är korrekt i en klassisk marxistisk analys).
En reflektion är ju att man genom integrationenspolitiken ser de klasslösa som en investering för framtiden. Det förväntas av den klasslöse att denne skall integreras i en passande klass så småningom (efter svenskaundervisning och utbildning etc). Detta tänkande är på sätt och vis i motsättning till den rent humanitära iden som egentligen inte ställer några krav på flyktingen. Problemet som jag ser det är att dessa två delar inte förklaras på ett adekvat sätt i flyktingpolitiken.
Detta blir ju ännu tydligare i fallet med andra grupper i marginalen som kanske aldrig kan integreras (svårt handikappade t.ex.) Där återstår bara det rent humanitära argumentet.
Man skulle med andra ord i princip kunna koppla ihop din term ”klasslöshet” med det humanitära (och oegennyttiga) argumentet, lite förenklat.
Du har givetvis rätt i att termen ”utsugning” är missvisande – inte minst för att ”utsugning utan egen skuld” är en logisk kullerbytta…
Och nog bör man koppla ihop den humanitära aspekten med klasslösheten på ett tydligt sätt. Det är viktigt! För vad vi bör göra när någon befinner sig i ett klasslöst tillstånd har inte förändrats bara för att belastningen som dessa åtgärder innebär har ökat.
Man måste ju alltjämt komma ihåg att borgarnas förslag, att minska välfärden, inte löser problemet – det skapar bara ännu fler genom social utslagning, kriminalitet, i förlängningen kanske upplopp, och andra rent omoraliska och ickehumanitära följder. Analysen som landar i klasslöshetsbegreppet visar just detta (hoppas jag).
Men analysen visar också (hoppas jag…) att den sociala ingenjörskonst, som socialismen har bedrivit hittills och inom ramen för vad vi kallar välfärdsstaten, har varit inriktad på att bekämpa klassamhället, den har varit underklassens alierade mot överklassen. Men med klasslösa som en så stor – och växande! – grupp av samhället måste något nytt komma till. Välfärdsstaten tar hand om de klasslösa på ett humanitärt sätt, men den är helt enkelt designad för att utjämna klassklyftor och inte för att bryta klasslöshet. En sådan funktion i statsbygget måste bli nästa stora sociala projekt – det är analysens slutsats.
(Och det är viktigt att inte bara hänföra de disintegrerade invandrarna till klasslösheten… Arbetslösa hör till exempel också hit.)
Men med klasslösa som en så stor – och växande! – grupp av samhället måste något nytt komma till. Välfärdsstaten tar hand om de klasslösa på ett humanitärt sätt, men den är helt enkelt designad för att utjämna klassklyftor och inte för att bryta klasslöshet. En sådan funktion i statsbygget måste bli nästa stora sociala projekt – det är analysens slutsats.
Håller absolut med! De klasslösa har ju alltid i någon omfattning funnits i samhället men det kanske är först nu som möjligheten finns att definiera den och bryta den. En av anledningarna skulle kunna vara att den traditionella underklassen genom välfärdsstaten upnått en del av sina rättigheter och att möjligheten därför finns att fokusera på de klasslösa. Globaliseringen, med ökad migration som följd, kräver också att statsmaktens politik (och vänsterns) förändras för att möta nya behov.
De klasslösa har alltid funnits, men också ofta rent ut föraktats av arbetarklassen – Marx använde själv begreppet ”trasproletariat”, som väl kan sägas vara dåtidens motsvarighet till de klasslösa, och inte heller storskägget var särskilt välsinnat inställd till dem. Hur man bryter klasslöshet har hittills aldrig varit en fråga för arbetarrörelsen och socialismen, kanske delvis för att de helt enkelt inte passade in i den marxistiska klassanalysen…
Men idag är proportionerna på de klasslösa helt andra i förhållande till resten av samhällsmedborgarna. Frågan är därmed också akut, även om den ständigt borde vara aktuell för solidariska rörelser, vilket socialismen ju ändå är.
Tack för dina kommentarer, förresten! Det behövs alltid det där tvånget att formulera inför någon annan… Skitsamma om ingen läser min blogg, kan jag tänka ibland, det är blotta möjligheten av att någon stackars sate skulle råka göra det som driver mig. Bakgrunden är väl ett slags radikaltegnérism (!): Det är inte bara så att det dunkelt sagda också är dunkelt tänkt, som nationalskalden lär ha sagt, det osagda är att betrakta som otänkt överhuvudtaget… 🙂
My pleasure! Det tänk som du är inne på tycker jag är högintressant. För några dagar sedan sköts en mexikan som försökte korsa gränsen till USA till döds av en gränsvakt. Bara ett exempel på hur en svårlöst situation kan urarta. Europa är fullt av dessa historier. Vi måste anpassa oss till den nya världen på något sätt, men hur?