Pacifism är provocerande eftersom det verkar som om den ställer den rationalitet på ända som säger att man under alla omständigheter måste försvara sitt hus, sin familj, sin by, sin stad, sitt land, sin jord, sitt universum. Hotet mot den realiteten visar sig inte minst i de kniviga frågor man ställs inför som vapenvägrare, något jag själv gått igenom. Den minst sagt uttråkade psykolog som tvingades fråga ut ytterligare en finnig och lätt ångestladdad tonåring (mig) levererade ett batteri frågor av typen ”några-fiender-är-på-väg-att-döda-din-syster-och-du-har-ett-vapen-vad-gör-du?” varpå intervjuobjektet lätt lindade in sig i komplexa resonemang, och psykologen som förväntat sig något mer spännande svar denna gång, suckade, skrev en kråka i protokollet och gick vidare till nästa fråga som handlade om bomber, broar och andra ruggiga scenarier som jag knappt kan minnas. Jag fick ingen vapenfri tjänst i första omgången, men skrev ett blodfullt överklagande som gick igenom.
Det är hur som helst pacifismen som jag vill plocka fram igen nu när Libanon raseras. Vad annat finns att luta sig mot när världen tycks fast besluten att driva sig mot ett tredje världskrig? Vet vi inte redan vad konsekvenserna är? Måste jag stötta Hezbollah om jag inte stöttar Israel? Inte alls. Som pacifist har båda ovan nämnda ”organismer” för länge sedan diskvalificerat sig som legitima rörelser.
Man må prata väldigt lite om ickevåldsmetoder, pacifism och civil olydnad i dag. Det verkar som begreppen fallit i en dammhöljd glömska sedan Per Herngren och company i plogbillsrörelsen genomförde sina spektakulära avrustningsaktioner i mitten på 1980-talet. Kanske finns det ett momentum för en sådan rörelse just nu. Så otroligt många människor har redan visat sin avsky mot det ”civilisationernas krig” som nu förs, i de största samlade globala demonstrationer som någonsin genomförts på denna jord. Är det inte dags att ta ett steg till och föra upp pacifismen från sin oförtjänta tillvaro som orealistisk naivism till att bli den enda realistiska vägen?
Själv kommer jag att hädanefter med stolthet att kalla mig för pacifist.
Intressant? Andra bloggar om: politik, pacifism, israel, libanon, hezbollah, hizbollah
Vad sa Jesus? Vänd andra kinden till eller något i den stilen… Det är väl pacifism om något… Googlar man på det så kan man hamna här:
http://www.bibelsajten.nu/visaArtAmne.asp?amne=35
Vad stödde han sig på när han slängde ur sig det här om att vända andra kinden till – det var något han kallade för Gud. Det är omodernt med Gud? Vi är materialister. Marx lärde oss om materialismen – ett himelrike på jorden – som gav upphov till Sovjet med ungefär 100 miljoner dödade. Den där materialismen funkar rätt dåligt – blir gärna till egoism – när det bara handlar om det materiella. Det måste ju finnas något som håller ihop sk-ten… eller?
Vill man gräva lite mer i det här så kan man läsa här:
http://en.wikipedia.org/wiki/Zoroastrianism
”Zoroastrianism is the oldest of the revealed credal religions, and it has probably had more influence on mankind, directly or indirectly, than any other single faith… some of its leading doctrines were adopted by Judaism, Christianity and Islam”.
Alltså här finns grunden till judendom, kristendom och islam.
Och här är läran:
http://en.wikipedia.org/wiki/Zurvan
The deity is represented as being nameless (the name Zurvan being an appellative title), without gender and passions, and neutral in regard to good and evil. In certain strains of Zoroastrianism, Zurvan is also the father of the good deity, Ahura Mazda, and the evil deity, Angra Mainyu.
Och den här killen mediterade…
http://www.dlshq.org/saints/zoroaster.htm
Zoroaster left his home at the age of twenty and wandered from place to place. He led a life of purity and righteousness. He roamed about in forests. He lived alone in caves and mountain-tops. He controlled his tongue and subjugated his other senses also. He was very abstemious in his diet. He spent his time in calm meditation.
Handlar det inte om språket? Våra jag använder sig av språk för att dela upp alltet – som i grunden är ett – sätta namn på det och värderingar… sen sitter vi där i fällan… kallar varandra vid fula och fina namn…
Måste vi inte meditera lite på saken… se till att lugna ner oss lite – både tankar och känslor – varje dag?
Se till att vila oss lite från våra egna jag – och i dessa tider se till att vila oss från medialandskapet – som proppar våra hjärtan och hjärnor fulla dessa dagar… Det handlar om att äga media! Varför finns det så få journalistägda media? Det vi utsätts för är ju bara propaganda från dessa som har stålarna äger media. Men det kan som sagt inte bara handla om materialism – ägande – måste vi inte hitta fram till det gemensamma genom meditation?
Vill man försöka hitta grunden till lite av 1900-talets historia så kanske det här säger något:
http://en.wikipedia.org/wiki/Moses_Hess
Born in Bonn, he later adopted the name ”Moritz”, but subsequently reverted to his original name ”Moses”, thus re-claiming his Jewish identity. He was an early apostle of socialism, and a precursor to what would later be called Zionism.
Hess was probably responsible for several ”Marxian” slogans and ideas, including ”religion is the opium of the people.” Hess became reluctant to base all history on economic causes and class struggle, and he came to see the struggle of races, or nationalities, as the prime factor of past history.
Moses Hess aldrig hört namnet? Konstigt kan man tycka att den här killen är så okänd! Han verkar ju vara tidigt ute med både det ena och det andra! Det går ju att Googla vidare på honom – kanske fatta lite mer vad som hände under 1900-talet.
Kanske hamna här:
Hjalmar Schacht
Och få reda på att Hitlers riksbankir grundade BIS – Bank for International Settlements – som i år önskat se en världsvaluta! BIS är rätt inflytelserika – för att inte säga att det är de som styr världens affärer. Och då är man tillbaka i Mellersta Östern och vad som där händer…
Och då handlar det om idéer, pengar, naturrikedomar, geopolitik och vapen… meditera på det och ta gärna reda på lite mera genom att följa de här spåren…
Tack för tipsen noyes, men jag måste erkänna att jag räknar mig till ateisternas skara. Inte för att lite egenhemkokad meditiation lite då och då skadar, tvärtom.
Ateism det är väl samma sak som Teism? Enda skillnaden är väl att man smackar dit ett A framför?
En annan är Bteist – jag smackar dit ett B framför – sen finns ju hela alfabetet att ta till om man vill vara iite orginell… Öteist?
Meditation – vill man så kan man meditera på vilket ord som helst – fläskkottlet?
Eller så kan man meditera utan att använda något ord!
Orden är ju bara våra jags uppfinningar – varat/blivat kalla det vad du vill är väl namnlöst i grunden?
Meditera gör ju alla människor då och då – så det är väl inget konstigt med det och man kan kalla sig för vad man vill – Kteist?
Men sätter man sig ner med bena i kors cirka 20 minuter eller mer så händer det något mer…
TESTA!!! Stillhet och tystnad kanske är orden… men det är ju upplevelsen som räknas så TESTA!!!
Tänk om det gick att skapa en våg runt jorden av människor som satte sig ner i några minuter varje dag… jag tror det skulle kunna lugna den här jordens upprörda människoskaror en smula…
DET ÄR PRAKTIKEN SOM GÄLLER! att läsa om meditation eller skriva något i en blogg om någonting – visst hjälper det kanske – men vi måste PRAKTISERA – sitta ner – för att lugna ner våra tankar och känslor… TESTA! för att fatta var orden kommer från… du kan bli konstnär på köpet… skriva en dikt på din blogg…
alltid lika otålig, mr noyes, nickname, 911blogspot.com, anonymous, ja kanske erlingsson själv, vem vet. kanske jag redan mediterar, eller är poet eller whatever? Du behöver inte säga åt mig vad jag bör göra när du inte vet vad jag gör. och vad gör du själv?
Vad mitt jag gör?
Just nu skickar jag dig en bra länk – här någon som verkligen behöver meditera:
http://www.alternet.org/bloggers/degraw/39374/
WHITE HOUSE
Vad gäller poesi – så är vi väl alla poeter eller kanske det stavas potäter?
Nu tänker åtminstone jag meditera…
Trots allt går det utmärkt att hävda att våld ALDRIG löser en konflikt, och samtidigt erkänna sig själv och andra rätten att försvara sig mot våld. Att vinna ett krig är inte detsamma som att lösa det problem som startade det. Vi lever fortfarande med efterdyningarna av första världskriget, som ledde till andra världskriget, som ledde till kalla kriget, etc. WWI började dessutom i ett otal konflikter som aldrig fick sin lösning utan samlades på hög… Point?
Det är inte det principiella avståndsstagandet från våldet på moralisk grund som är det väsentliga, det kan vara svårt att upprätthålla såsom din värnpliktspsykolog försökte visa (?). Den pragmatiska slutsatsen att våld inte löser någonting är oändligt mycket mer gångbar.
Därtill: så fort en oskyldig drabbas (och det gör oskyldiga ständigt i krig eller av självmordsbomber) så är det inte längre självförsvar i någon som helst definition.
”Den pragmatiska slutsatsen att våld inte löser någonting är oändligt mycket mer gångbar.”
Absolut, och jag borde väl tillägga till postningen att jag ser mig själv mer som en pragmatisk pacifist än en principiell.
En annan mer hypotetisk fråga som surrat i mitt huvud den senaste tiden är hur det globala samhället kunnat se ut utan den kataklystiska spiral av våld som präglat de senaste århundradena.
Vi har ju ex. byggt vårt välstånd på våld. Hade den globala ekonomin varit mer utjämnad utan alla krig? Å andra sidan: hade vi haft demokratier, eller hade vi levt kvar i feodala och monarkistiska strukturer?
Detta är egentligen inget argument för eller emot våldsutövning, bara en fundering.
vad tror du?
Bra fråga! Jag kör igång hypotesmakeriet på högsta växel med en gång. Varning för icke färdigtänkta tankar utfärdas!
”Våld” å ena sidan. ”Demokrati” å den andra. Men båda handlar uppenbarligen om fördelning och utövande av makt.
En enskild maktfaktor har alltid våldet på sin sida – man kan väl skjuta in en liten passning till Machiavelli här, som sa mycket klokt om än moraliskt förkastligt i frågan – men en sådan maktbas är väldigt flyktig till sin natur. Den varar ju bara tills våldet övertrumfas, eller våldsmakten har försvagats. Tar vi däremot bort våldet från maktdistributionens ekvation – vad finns kvar?
Tja, den här tanken slår mig plötsligt: Kanske kan man faktiskt hävda att en definition av ”demokrati” är just denna ”maktfördelning utan våld”… Viktigt att klargöra är att detta däremot inte innebär ett maktutövande utan våld – staten har som bekant våldsmonopol och kan behöva bruka det i vissa (många) fall… Jag tycker hursomhelst att en sådan definition säger väldigt mycket mer om realiteten av en demokrati än ”folkstyre” och andra blindgångare.
Applicerar man det synsättet på 1900-talets våldsamma historia kan man dra ett antal möjliga slutsatser, eller vänta förresten – kolonialismens våldshandlingar måste räknas in för att vi ska förstå ojämlikheten i världen. Vi är tvungna att gå längre tillbaka än 1900-talet. Principen är dock densamma:
Krig eller våld kan inte ge demokrati. Demokrati utan fred och icke-våld är omöjlig.
Kan man skapa förutsättningar för demokrati genom krig? Inte i egentlig mening. Det man kan göra är att upprätta en maktbalans genom våldshandlingen, och med den vunna makten instifta demokratiska institutioner (såsom fria val) etc, men den ordningen kommer inte att vara om inte den ursprungliga konflikten löses. Det visar oss historien gång på gång. Man kan alltså med våld upprätta en bräcklig maktordning som bildar fond till en chimär demokrati, ett system av demokratiska institutioner, men aldrig instifta verklig demokrati. Undantaget är väl den breda folkliga revolutionen, eftersom dess våldsmaktbas är densamma som demokratins. Revolutioner är dock sällan breda och folkliga, jag tror aldrig att det har hänt.
En av slutsatserna av detta är sorglig: Demokratin är inte den starkaste maktbasen här i världen, även om det är den enda som kan vara någon längre tid. Den andra slutsatsen är relativt glad: I den mån vi alls har någon verklig demokrati någonstans idag är den i alla fall inte ett resultat av våra krigs- och våldshandlingar, utan av konsensus hos folket.
Det är en ytterligt intressant tanke att demokrati är maktfördelning utan våld, men håller den vatten? Krävs det ytterligare ett element för att befästa påståendet? Låt oss ta två närliggande exempel: delningen av tjeckoslovakien och irak.
Tjecker och slovaker bestämde ju under en rörande enighet att dela upp det landet i två delar efter folkomröstningar (?). Två nationer, och demokratier, skapades utan våld.
I Irak däremot infördes demokrati med våld med blodbad som följd och demokratin lär väl vara högst tvivelaktig tills dess att våldet bedarrat, och framför allt: tills dess att den opponerande parten: sunniterna, godkännt den!
Med en passning till Agamben, kan man också påstå att demokrati aldrig existerar annat än som en papperskonstruktion så länge det finns ett undantagstillstånd eftersom undantagstillståndet (eller krigslagarna) innebär avsaknad av all rätt. Demokrati existerar med andra ord aldrig när krig råder, och är därmed inte förenlig med statens våldsutövning.
Agamben var intressant. Jag har inte läst honom, men jag tror jag förstår vart han vill komma, dvs till samma plats som jag, där krig (våld) och demokrati är oförenliga storheter. Det tycks mig som om han, oavsett om han formulerar sig så eller inte, också gör en åtskillnad mellan demokratiska institutioner och demokrati.
Annars brukar man försöka definiera demokrati med hjälp av olika kriterier som man anser bör vara uppfyllda för att en stat ska kunna räknas som demokratisk. Låt oss på ett mer teoretiskt plan pröva de kriterier som nämns i Wikipedias artikel om demokrati, mot definitionen ”maktfördelning utan våld”:
1 allmän rösträtt
2 allmän rätt att kandidera
3 tryck,- yttrande,- mötes- och organisationsfrihet
4 möjlighet till folkomröstningar
5 valhemlighet iakttas
6 rättssäkerhet.
7 majoriteten styr
8 minoritetsskydd tillämpas
Nummer 1, 2 och 7 är direkta tillämpliga alternativ till att fördela makt genom våld. Detta är instrumenten att fördela makt med – alla lämnar en röst, alla är möjliga att rösta på och majoriteten avgör. Inget våld inbegripet. Men det förtjänar att nämnas att man kan tänka sig andra former av maktfördelningssystem som likväl är att betrakta som demokratiska. Gemensamt för dem alla är icke-våldet.
Nummer 3, 5 och 6 syftar till att skydda medborgarna från våldet som indirekt påverkan i fördelningen av makten.
Undantagen: Nummer 8 tycker jag egentligen att man lika gärna kan baka in under rättssäkerheten, men även den kan betraktas som ett skydd mot våldet. Nummer 4: Jag undrar om det här kriteriet krävs egentligen, när vi har allmän rösträtt osv. Det är en allmän praxis att ha folkomröstningar i demokratiska stater, men om det ska vara ett kriterium för själva demokratin eller inte kan nog diskuteras. Vill man ha den kvar kan man sortera in den under den första gruppen utan problem.
Undantagen befäster problemet med att definiera demokrati utifrån ett antal uppställda kriterier. Alla dessa kan enskilt också modifieras på olika sätt (som i Florida vid presidentvalet år 2000 ;-). Lika principiellt som ”maktfördelning utan våld” blir det inte.
Konsensus-elementet, som kanske skulle vara det som bör läggas till, tycker jag är implicit och stärks i denna min uppfattnins av Agambens tes! Konsensus innebär i det här fallet att alla är överens – inte om det demokratiska styrets faktiska beslut, utan om att systemet ska respekteras och besluten följas (eller ändras på demokratisk väg). Alternativet till konsensus kring detta är alltid våld, och det gäller även undantagstillståndet. Så länge möjligheten till undantagstillstånd finns är demokratin blott chimär (i bästa fall tillfällig) – undantagstillståndets lagar är i sig våldshandlingar, ett vapenskrammel, en ständigt närvarande skugga som hotar med våld. Våldet upprätthåller således en maktbalans i ”demokratier” med möjlighet till undantagstillstånd, den makten har inte fördelats med demokratiska medel. Det faller tydligt utanför min och Agambens definition av vad en demokrati är.
Undantagstillståndet är definitivt demokratins svarta fläck, även om man kan förstå varför den finns. En stats ledning kan utnyttja både demokrati och undantagstillstånd för dunkla syften om man så vill. Och det finns intressanta varianter. Tyskland har till exempel en klausul i sin grundlag som påbjuder att medborgarna gör uppror mot staten om så krävs (dvs om en ny hitler skulle komma till makten)
Jag har m.a.o svårt att göra en direkt koppling mellan demokrati och våld. Demokrati torde minska våldet i någon mening, men det är inte en definitiv sanning. En land eller en kultur som genomlevt en våldsam period är inte nödvändigt betjänt av en demokrati.
Däremot kan jag se att demokratins maktdelning i sig innebär ett visst våld och att rätten måste balansera det våldet vilket du också pekar på i din sammanställning.
Jag återvänder till machiavelli, vars tes ju också är att fursten måste undvika folkliga uppror. Machiavellis furste får visserligen inte dra sig för att vara brutal, men han måste också se till att hålla sina undersåtar nöjda för att inte bli störtad av dem med våld. Allvarligt talat tycker jag att vi ännu inte rört oss så långt från en machiavellanskt synsätt på makten.
Möljligtvis är konsensus-delen det som saknas för en verklig demokrati skall uppstå.
Jag måste erkänna att jag inte helt och hållet förstår hur du talar emot mig… 🙂 Kanske talar vi inte riktigt om samma sak – jag avser egentligen hur demokrati borde definieras. Andemeningen i demokratin, om man kan tala om en sådan, går förlorad i samma ögonblick som våldet har varit en faktor i maktfördelningen. Agambens talande exempel: Den blotta möjligheten att införa undantagstillstånd är en våldsfaktor, därmed är stater med sådan möjlighet inte demokratier – även om vi med alla gängse definitioner idag skulle betrakta dem som det.
Jag tror inte jag talar emot dig (även om jag inte är helt säker) 😉
Nu blev det däremot tydligare. Och jag håller med. Den parlamentariska demokratin som den ser ut i dag innebär ett visst mått av våld (majoritetens) och det är väl egentligen bara gräsrotsanarkismen som kan presentera en samhällsmodell som minimerar ett dylikt våld.
När det gäller undantagstillståndet så borde man undvika att kalla länder demokratiska vars krigslagar är i kraft. Men kan man spola undantagstillståndet från länders konstitution? Det har jag svårt att tro. Även om de innebär en avsaknad av rätt, så visar den på att normala lagar kan återinsättas när undantaget är över.