I går publicerade Aftonbladet en artikel av John Pilger, där den Australiensiske debattören och journalisten går till hårt angrepp mot Bush och Blairs lögner inför Irak-kriget. Pilger tar avstamp i Ronald Reagans propagandainstitution ”Office for Public Diplomacy” som skapades för att rättfärdiga USA-sponsrade kupper i mellanamerika på åttiotalet som exempel och konstaterar att:
På Reagans tid ansågs idén att presidenter och premiärministrar ljuger på ett avsiktligt, beräknande sätt exotisk; Nixons lögner i samband med Watergateskandalen påstods vara chockerande eftersom presidenter inte ljuger utan vidare.
Enligt min erfarenhet har denna allmänhetens kritiska förståelse och moraliska känsla alltid legat steget före dem som påstår sig föra allmänhetens talan. Det som Vandana Shiva kallar ”den undertryckta kunskapens uppror” pågår för fullt i Storbritannien och runtom i världen, kanske på ett sätt som vi aldrig sett motsvarigheten till, tack vare en återupplivad internationalism som understöds av ny teknologi. Reagan kunde komma undan med många av sina lögner, men Bush och Blair kan inte det.
Jag vet inte om det finns siffror på hur folks kunskaper om sin omvärld förändrats i takt med att medialandskapet expanderat och förändrat karaktär, inte minst med tanke på oss ”meborgarjournalister” och den nya teknologins spridning. Men jag föreställer mig, precis som Pilger att ett avsiktligt missledande eller en lögn lättare genomskådas i dag och dissikeras snabbare och i vidare kretsar. Vad händer då med lögnen som sådan? Innebär ovanstående att lögn som ett strategiskt vapen blivit moraliskt accepterat bland politiker? I Seymour Hersh bok Chain of Command så använder flera av författarens källor en liknande argumentering: det gör inget om vi ljuger, så länge som vi befinner oss på den vinnande sidan! Lögnen ingår så att säga i riskkalkylen. Den som förlorar beslås också med sina lögner. Den som inte förlorat än går fri tills slaget är avgjort och fortsätter gå fri om slaget är vunnet. Därför kommer Bush och Blair aldrig att tillstå de lögner som fick dem att bygga ett fall mot Irak, trots deras genomskinlighet och trots att de redan beslagits med dom.
Politiker och företag bemöter också hotet från en mer informerad allmänhet på ett nytt sätt genom att anlita pr-konsulter, omvärldsbevakare och mediastrateger: konsultföretag vars kunder och strategier är och förblir hemliga för omvärlden. Makten blir därigenom inte längre talesmän för folket utan börjar snarare framstå som dess motståndare. Folkets åsikter och krav på sanning har blivit ett ”problem”, som måste bemötas genom mediakampanjer och hemliga operationer, för att skapa och vinna opinioner. De politiska partierna blir mer lika företag än demokratiska institutioner.
Det här är förstås i förlängningen ett stort problem för demokratins trovärdighet som jag ser det. Vi medborgare borde därför ställa krav på fullständig transparens (glasnost) när det gäller våra politikers strategiska arbete och kräva att partiernas användande av mediastrateger och pr-byråer redovisas och regleras.
Andra bloggar om: politik, samhälle, demokrati, pilger, irak, bush, blair
intressant
Hej. Visste inte om Vandana Shivas ”den undertryckta kunskapens uppror” förrän jag i dag den 25 maj 2007 trillade in här via ’andra bloggar om Pilger’, men däremot sa jag till min hustru i går något som slog mig:
Censur ger motsatt men fördröjd effekt. Utan censur finns några få som begriper och skriver saker, och andra tycker att ’det begriper de där, så det behöver inte jag sätta mig in i’. Men med censur, som vi med medias självcensur i praktiken har, så sitter många på var sitt håll och undrar över tystnaden, och börjar ta reda på saker själv, ovetandes om varandra. Till sist börjar det bildas nätverk av dem som förstått, o.s.v.. Och det blir en kunskapsexplosion, som inte hade blivit till utan censuren!
Precis som ditt citat sa.
I egna bloggkommentarer har jag skrivit om hur mainstreamjournalister inte bara har slutat söka källor, utan hur de AKTIVT UNDVIKER källor – då dessa kan ifrågasätta de redan färdiga åsikterna. Givetvis för att inte riskera jobbet sitt… En subtil påverkanskedja som givetvis bör undersökas.
Leif, bloggare som du och jag har ju en fördel gentemot journalisterna i och med att vi inte har några jobb att förlora. jag tror att journalistiken ändå måste förändras i och med att de nätverk vi pratar om vidgas. det finns en risk dock: och det är att media fortsätter att undvika de obekväma källorna därför att de räknar med att bloggarna skall plocka upp dom.