Månad: februari 2007

Börsens fall och Iran-krisen

Så nu faller börserna runtom i världen. USA drar med sig Kina, som drar med sig Sverige och Europa som igen drar med sig Kina etcetera. Antingen är det en ”korrigering” eller en djupare recession får vi veta. Kanske är vi på väg in i en ”björnmarknad” med en lång nedgång i ekonomin. Varför föll börserna, frågade jag mig i går, och försökte hitta ett tillfredsställande svar i mediefloran. Det verkar som om det enda svaret är att det inte går att ge något svar. Ändå repeteras en rad olika orsaker i media, varav vissa verkar ha tenderat att bli till sanningar. Jag har samplat några:

En bidragande orsak till den dystra öppningen (på Stockholmsbörsen) var New York-börsernas nedgångar på över 3 procent på tisdagskvällen. Nasdaq och Dow Jones tyngdes av svagare orderstatistik än väntat och ett dystert tal av den förre centralbankschefen Alan Greenspan som pekade på en snar recession i USA. (Karin grundberg www.di.se/nyheter)

Nervositeten tilltog under tisdagen av en oväntat svag rapport om industrins orderingång för varaktiga varor som föll med hela 7,8 procent under januari. Därtill fördystrades börsstämningen av negativa politiska nyheter, som det osäkra läget i Irak och Afghanistan och Irans trotsiga försäkringar om att gå vidare med landets nukleära program, inklusive egen anrikning av uran. (Lennart Pehrson, DN)

Det är en kraftig nedgång i Kina och i hela Asien, som skapar oro i hela aktiemarknaden och många gör vinsthemtagningar, säger Anders Bruzelius, analyschef på Swedbank. (Anna-Karin Storwall, e24)

The sell-off on global stock markets has continued today amid fears over the US and Chinese economies – the twin engines of global growth – and possible US airstrikes against Iran. (Julia Kollewe, Guardian)

Recent increases in oil prices, edginess about the standoff over Iran’s pursuit of nuclear technology, and expectations of a slowing U.S. economy added to a string of losses that have pushed the Dow down steadily since last week (Howard Schneider, Washington Post)

Andra orsaker anges också: som att Kina förväntas införa en striktare ekonomisk politik efter partikongressen i Mars. Det som ändå förvånar mig mest är varför så många hänvisar mig till oro för Iran-krisen. Finns det något belägg för en sådan tes? För jag måste anta att det är en tes och inte en orubblig sanning. Möjligtvis kan jag tänka mig att man reagerar på det faktum att det går dåligt för USA i Irak, eller att många marknadsaktörer ser med oro på instabiliteten i Mellanöstern, men att tvisten om Irans kärnvapenprogram och risken för ett krig skulle vara en av de framträdande anledningarna förefaller vara ett rent hugskott, om det nu inte är ren propaganda som nu repeteras av den ”lydiga” ekonomi-pressen.

Som Andrew Leonard på Salon påpekar så är detta tesmakande kännt som ”diskbänks-förklaringar på marknadens agerande”. Det som han menar skrämmer marknadsaktörerna mest troligen är att det för denna gång inte finns en enda händelse som kan förklara fallet, som efter 9/11.

From that perspective, Tuesday’s drop almost seems more alarming — because the lack of a single all-explanatory factor suggests that traders and investors are in a state of deep nervousness over where the economy is headed, and they are ready to bolt for the exits at a moment’s notice. All it took was a discouraging word from Greenspan, a meltdown in Shanghai and a suicide bomber in Afghanistan, and they were off!

Annars rekommenderas den här artikeln om den Kinesiska ekonomin

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Militären gnuggar händerna: snart dags att bomba på riktigt

I dag kommer uppgifter om att den svenska militären vill börja använda JAS Gripen i internationella krigszoner. ”Förutom stridsövning för planet och dess förare skulle det bli tillfälle att visa upp Jas inför andra länders militärledningar, som Nato, vilket skulle ge ovärderlig PR för export av flygplanet i framtiden”, noterar DN.

Det gör mig ont att konstatera att Sverige i och med ett sådant uttalande nu börjar rida fullt ut på den militära våg som svept över västvärlden sedan 2001. Jag kan föreställa mig hur försvaret gnuggar händerna inför möjligheten att få pröva JAS i skarpt läge i otillgängliga bergstrakter. Eller som Jinge skriver: ”Våra svenska unga kvinnor och män ska ut i världen för att lära sig att döda, det är vad det handlar om”.

I förhandssnacket om den nya Europeiska insatsstyrkan fanns som jag förstår det en intention att inkludera civila fredsarbetare som skulle kunna göra ett kvalificerat arbete, men nu när insatsstyrkan sjösätts nämns inte ett ord om något sådant. Stockholms fria rapporterade för en tid sedan om att de reklamfilmer som armén tagit fram tvärtom motarbetar en sådan bild, och i det stora reportage som DN hade nyligen om insatsstyrkan nämns inte sådana fredsarbetare med ett ord. Militären vill nog helst undvika att bli associerad med sådana. Kanske borde jag inte vara förvånad?

”Den här kampanjen har ju inneburit att man implicit förmedlar till allmänheten känslan att konflikter ska lösas med militära medel. Och underförstått att civila medel är ingen lösning,” säger fredsforskaren Jan Öberg till Stockholms Fria.

Det är hursomhelst oerhört synd att Sverige skall behöva dras in i den våldsspiral som just nu förgiftar västvärlden när man kunde göra en Costa Rica.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Tema Makt, del 3: förtydligande

Jag skulle i den här postningen vilja förtydliga några teorier och principer som jag skrev om i den första postningen på temat: om svårigheten att avsäga sig makten. För det första förutsätter resonemanget att en individ eller grupp faktiskt kan inneha makt, som ett slags mätbar entitet, vilket inte alltid lånar sig till en poststrukturalistisk diskussion om maktens natur där man snarare tenderar att se makt som en produkt av relationer. Anledningen till att jag vill återföra maktbegreppet till individplanet är för att det tillåter individen att reflektera över sina relationer, och definiera sig själv i förhållande till ett omgivande nätverk av maktrelationer. Dessutom är det nödvändigt för att förutsätta att en person kan avhända sig makten att denne faktiskt äger makt. Även om tänkare som Foucault, Bourdieu och Hardt/Negri på ett banbrytande sätt har lyckats visualisera maktens strukturella natur så tenderar det individuella perspektivet och handlingsutrymmet att gå förlorat i den strukturella labyrinten.

Med detta sagt skulle jag vilja förtydliga några punkter angående möjligheten att avsäga sig makt. Anledningen att överhuvudtaget avsäga sig makt är många, men den främsta är, som jag ser det, för att minska graden av förtryck i samhället. Ackumulation av makt tenderar att öka den sammalagda mängden av förtryck på grund av alla de konfliktytor som skapas då alla delar av samhället dras med i en konkurrens om resurserna. Resurserna och därmed makten, tenderar att flyttas uppåt i pyramiden i ett rent konkurrenssamhälle, med resultatet att konflikter uppstår inom alla samhällsskikt och i alla nivåer i pyramiden.

Genom att distribuera makt nedåt i samhällspyramiden kan jag inte se annat än att detta förtryck borde minska. Hur skulle en sådan distribution kunna se ut? Ett exempel är det progressiva skattesystemet där personer och företag med mer resurser också betalar en högre andel i skatt som distribueras så att även personer längre ned i pyramiden kan ta del av förtjänsterna. Problemet med skattesystemet är att det är baserat på tvång vilket i sig skapar konfliktytor. Man skulle kunna säga att jag är ute efter ett progressivt frivilligt skattesystem som tillåter rikedomar och inflytande att flöda nedåt i pyramiden.

Många skulle säkert hävda att en sådan ”omvänd konkurrens”, eller vi kanske kan kalla den ”dekurrens”, är emot människans natur, men som Kerstin påpekade i en kommentar till den förra posten så är ”de allra flesta av oss inte intresserade av makt, eller superegoistiska av naturen. Vore alla sådana skulle vi ha det Hobbska ’allas krig mot alla’ – ständigt. Det har vi faktiskt inte”.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Dreyfuss om riskerna för ett blodbad i Irak

Tony Blair följde med Busken in i ett katastrofalt krig i Irak och det verkar nu som om han (enligt The Guardan och DN) under onsdagen kommer att tillkännage att Britterna skall lämna Irak innan slutet på 2008. Det är naturligtvis strålande nyheter för alla oss som fördömt invasionen. Visserligen dryftas för det mesta amerikanernas ”krigströtthet”, men den brittiska opinionen har varit minst lika hård i sin dom mot landets inblandning i Irak.

En ”sanning” som cirkulerat bland bloggare och i media sedan länge är den ödesmättade åsikten att Irak kommer att implodera i ett kataklysmiskt blodbad om de invaderande trupperna lämnar landet. Men stämmer verkligen den här bilden? En journalist som ifrågsätter det mardrömsscenariot är Robert Dreyfuss, som i en artikel på Alternet skriver att:

”if it was foolish to accept the best-case assumptions that led us to invade Iraq, it’s also foolish not to question the worst-case assumptions that undergird arguments for staying. Is it possible that a quick withdrawal of U.S. forces will lead to a dramatic worsening of the situation? Of course it is, just as it’s possible that maintaining or escalating troops there could fuel the unrest. But it’s also worth considering the possibility that the worst may not happen: What if the doomsayers are wrong?”

Dreyfuss har naturligtvis rätt. Hökarna viftar med den ”blodiga skjortan” och försöker få oss att tro att vi som förordar ett trupptillbakadragande kommer att bli ansvariga för ett blodbad när blodbadet redan är ett faktum på grund av just hökarnas vilja att gå i krig. Man försöker med andra ord lägga över ansvaret för det som ännu inte inträffat på sina meningsmotståndare.

Sedan bör man ha klart för sig att ett trupptillbakadragande inte kommer att hindra USA, Syrien, Iran och andra aktörer från att överskölja sina allierade i Irak med vapen under många år framöver, och här tror jag att den stora risken för ett blodigt kaos ligger. Alla världens vapenhandlare torde gnugga sina händer i förtjusning inför den möjlighet som Irak utgör. Vapnen kommer nämligen inte bara från Syrien som så ofta hävdats utan också från Europa. Nyligen sprängde till exempel Italienska myndigheter en Malta-baserad vapenhandlarliga som sålt tiotusentals kalashnikovs till det Sunnitiska motståndet i Irak.

För den som vill göra något åt vapenhandeln, så kan man börja här.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Tema makt, del 2: bloggplock

Det finns några bloggar som jag skulle vilja tipsa om och länka till med det gemensamma att de försökt sig på att genomlysa maktbegreppet från olika perspektiv. Detta är bara en liten, liten sammanställning gjord i all hast. Kanske kan det bli ett länkarkiv, så jag tar gärna emot tips på fler intressanta blogginlägg på temat.

Per Herngren har tagit ett rejält grepp på maktbegreppet med visst fokus på makttekniker. Nedanstående länkar är hämtade från hans blogg ”Civil Olydnad och Proaktivt Motstånd”

definitioner på makt
tvång är motsatsen till makt
jag hör vad du säger en maktteknik
konservatism som maktteknik

och här är Pers maktteknikindex:
maktteknikindex

Marcus, ”Ge oss ett val”, har en rejäl samling artiklar på tema makt och frihet av vilka jag har plockat följande två:

en marcsistisk definition av makt
makt är kapitalism kapitalism är makt

Jimmys ”Strötankar och Sentenser” innehåller många artiklar om frihetsbegreppet. Jag har plockat nedanstående postning.
foucault och makten

Andra bloggar om: , , ,

Tema makt, del 1: om svårigheten att avsäga sig makt

För några dagar sedan såg jag den andra delen av ”Viljornas kamp” – dokumentären om Feministiskt initiativ på nätet (har ännu inte sett del 1) – och fick återigen förundras över hur i helskotta delar av den svenska mediakåren kunde så totalt gå överstyr i rapporteringen om det nya partiet och dess medlemmar (framför allt Tiina Rosenberg) men fick också se en generös och rolig film som hyllar det politiska gräsrotsarbetet.

Men det är nu inte om filmen som den här postningen ska handla utan om makt, och mer specifikt: om möjligheten att avstå från makt. I dokumentären intervjuas miljonären Claes Decker som donerade en miljon kronor till Fi:s valkampanj. Decker säger följande i filmen:

– Jag tycker att män måste börja att lära sig att avstå. Jag kan hjälpa till lite … genom att skänka en miljon kronor till Fi. Det är mitt sätt att avstå, det är mitt sätt att ta två steg tillbaka för att kvinnor skall komma på samma nivå som män.

Decker yttrar sig alltså på ett sätt som få andra skulle göra i dagens samhälle. Han definierar sitt val att skänka pengar till kampanjen som en tydlig maktavträdelse, vilket antyder att handlingen inte bara är oegennyttig utan också går emot det man skulle kunna förvänta var hans egenintresse. Nu räknar förvisso Decker sig själv som feminist, så det ligger ju på sätt och vis i hans intresse att föra fram den feministiska ideologin, samtidigt som en framgång för feminismen troligen också skulle ha satt sordin på hans privilegier. Detsamma gäller på sätt och vis om jag skänker pengar till Röda korset eller Läkare utan gränser även om motivet på ytan handlar om humanitära insatser.

Att sociala och revolutionära rörelser i alla tider försökt att förmå innehavarna av makten att dela med sig av den behövs knappast sägas, men om man vänder på steken kan man fråga sig varför det är så svårt att avstå från makt frivilligt? En biologistisk förklaring skulle kunna vara att det är ett kontra-evolutionärt beteende (”Alla mänskliga organisationer strävar mot att förmera sin makt” läste jag nyligen på någon ekonomisida, som om denna handling vore bestämd av naturen). En social förklaring skulle kunna vara att våra sociala och politiska system begränsar möjligheten till maktavträdelse på grund av en inbyggd rädsla för att samhället skulle rasa ihop. Man kan visserligen hävda att till exempel skattesystemet är en institution för maktavträdelse men då har man missat en poäng: den är inte frivillig. Fördelningspolitik är med andra ord ett substitut för frivillig maktöverträdelse, och i min mening är det nödvändigt men egentligen inte optimal.

Det optimala är i stället en kultur där maktavträdelse ingår som en naturlig och oomkullrunkelig (inte ofta man får använda det ordet) evolutionär princip som genomsyrar våra val och handlingar. Kanske är det ett marxskt postkommunistiskt stadium jag egentligen är ute efter, fast anpassat till samtiden, men kanske kan man prata om den här typen av fördelning också i samtida ekonomiska termer. Man skulle kunna säga att en omvänd evolutionär princip inte nödvändigtvis skulle innebära en förlust av makt, utan att den avstådda makten snarare skulle återvända upp ur systemet igen i ett slags ”trickle-up” effekt. Även om det kan verka som en svår uppgift, så är det intressant att försöka föreställa sig hur ett samhälle baserat på ett maktavträdande paradigm skulle kunna se ut.

I och med den här postningen startar jag en liten temaserie om maktbegreppet som jag samlar under kategorin: ”tema makt” i högermenyn.

Direktlänk till Viljornas Kamp, del 2 (öppnas i windows media player)

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Juan Cole tillbakavisar USA:s anklagelser mot Iran

Man kan utan tvivel räkna med att USA håller på att ”bygga ett mål” mot Iran och man bör därför ta de senaste uppgifterna om att Iran skulle vara ansvarigt för att ha levererat s.k. EFP-bomber (EFP = Explosive Formed Penetrators) till det Irakiska motståndet mot ockupationen med en stor nypa salt. Enligt anonyma källor skulle denna typ av laddningar ha stått för 25% av de amerikanska dödsfallen under sista kvartalet 2006 i Irak. Juan Cole på Informed Comment (som man alltid bör gå till för att få den här typen av uppgifter belysta) menar att uppgifterna är rent nys eftersom 75% av alla amerikanska dödsfall ägt rum i sunnidominerade områden och att i så fall alla dödsfall utan undantag som ägt rum i Bagdad under den perioden skulle ha orsakats av EFP:s. Cole menar att Iranierna under inga omständigheter skulle ha levererat sådana vapen till det sunnitiska motståndet som skulle ha använt bomberna till att mörda Irans allierade.

So the unnamed sources at the Pentagon are reduced to implying that Iran is giving sophisticated bombs to its sworn enemies and the very groups that are killing its Shiite Iraqi allies every day. Get real!

Moreover, there is no evidence of Iranian intentions to kill US troops. If Iran was giving EFPs to anyone, it was to the Supreme Council for Islamic Revolution in Iraq and its Badr Corps paramilitary, for future use. SCIRI is the main US ally in Iraq aside from the Kurds. I don’t know of US troops killed by Badr, certainly not any time recently.

It is far more likely that corrupt arms merchants are selling and smuggling these things than that there is direct government- to- militia transfer. It is possible that small Badr Corps stockpiles were shared or sold. That wouldn’t have been Iran’s fault.

Juan Cole menar att det här bara är en amerikansk psyk-operation och om det verkligen är så att 25% av de amerikanska trupperna dödats av EFP:er så är det i alla fall inte av Iran de har fått bomberna.

The attempt to blame these US deaths on Iran is in my view a black psy-ops operation. The claim is framed as though this was a matter of direct Iranian government transfer to the deadliest guerrillas. In fact, the most fractious Shiites are the ones who hate Iran the most. If 25 percent of US troops are being killed and wounded by explosively formed projectiles, then someone should look into who is giving those EFPs to Sunni Arab guerrillas. It isn’t Iran.

Andra bloggar om: , , , ,

Latinamerikas systemskifte ett exempel för mellanöstern

Magnus Linton försöker i senaste numret av Arena att sammanfatta det grundläggande systemskifte som latinamerika genomgått på bara några år. I land efter land har makten på demokratisk väg tagits över av vänsterinriktade partier och presidenter. I Bolivia har indianbefolkningen i Evo Morales för första gången fått en ”egen” president. När jag läser Lintons artikel slår det mig att systemskiftet egentligen är så anmärkningsvärt att det borde kunna jämföras med vad berlinmurens fall var för Europa 1989. En kontinent har befriats från tyrraniets ok, skulle man kunna säga om man vill uttrycka sig lite dramatiskt. Det är trots allt bara trettio år sedan som i princip alla latinamerikas nationer styrdes av despoter, diktatorer och militärjuntor med ekonomiskt och militärt stöd från USA. Det är bara tio år sedan IMF’s och Världsbankens vanvettiga politik fick Mexikos ekonomi att braka ihop och initiera en våldsam ekonomisk kris som kulminerade i de Argentinska upploppen år 2000.

Kort sagt: latinamerika har efter hundra blodiga år äntligen verkat ha nått fram till stabilitet, demokrati och ekonomisk återhämtning. Frågan jag vill ställa är om vi har något att lära från det latinamerikanska exemplet också när det gäller en region som mellanöstern? Om det nu är så att vi verkligen vill stödja en demokratisering av repressiva regimer, och inte bara tillsätta handelsvilliga ”puppet”-regimer, så anser jag att Latinamerikas exempel tydligt visar att en militarisering (i form av truppnärvaro, underrättelseoperationer, svarta aktioner) av mellanöstern är kontraproduktiv. Om vi verkligen ville att Iran (för att ta ett exempel) skulle förvandlas till en demokrati som håller en ”västlig standard” borde vi, i enlighet med det Latinamerikanska exemplet, släppa på kontrollen. Fredrik Malms bombastiska och groteska uttalande ”USA in Iran” härförleden är uttryck för ett givet recept för katastrof. Det latinamerikanska exemplet visar snarare att det är först när vi inte längre vill eller kan behålla kontollen över ett land som Iran, som nya demokratier kan ges tillfälle att spira.

Historien visar också att länder som utsatts för denna typ av ekonomisk och militär intervention riskerar att vända sig ifrån de länder som stått för den. The Economist konstaterade nyligen att den brittiska handeln med Indien varit en stor besvikelse för britterna. Trots att Indien har en kraftig tillväxt så lyckas inte Britterna sälja annat än metallskrot och pärlor till sin forna koloni. Indierna handlar helt enkelt mycket hellre med sina östasiatiska grannar än med Europa. Det paradoxala, som jag ser det är att Britterna uppenbarligen hade förväntat sig något annat, vilket jag finner oerhört svårt att förstå. En kanske något drastisk liknelse är att det vore som om en våldtäktsman förväntade sig att den kvinna han just förgripit sig på skulle bli förälskad i honom.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Äktenskapet är det kollektiva ägandets success-story

Jag har alltid tyckt att Prof. Bo Rothstein varit ganska svår att få grepp om, och jag verkar inte vara ensam. Många har svårt att förstå om karln menar allvar med sina märkliga utspel. Rothstein tycks väcka mest uppseende när han ger sig in på familjefrågorna och han verkar ha en skarp udd riktad mot genusforskare och femnistiska politiker. Nu senast tycks det som om han går till försvar för uppfattningen inom femnistkretsar att äktenskapet är en del av en patriarkal struktur som man borde göra sig av med. Tidigare kom han till slutsatsen att bigami borde erkännas i äktenskapsbalken om man ändå godkände vigslar mellan homosexuella (kan man inte komma på något bättre ord än homo-vigslar eller samkönade äktenskap?). Ironi eller inte, jag uppskattar debattörer som ställer begreppen på ända.

Inspirerad av Herr Rothstein (jag vill på intet sätt annars jämföra mig med den store statsvetaren med flurhåret) vill jag nu påstå att äktenskapet som institution torde vara det kollektiva ägandets success-story, i alla fall som äktenskapsbalken ser ut i Sverige i dag. Faktum är att äktenskapet som ägandeform kan liknas vid kommunism eller andra socialistiska praktiker. Nu är jag ingen jurist (och inte heller varken gift eller skild) så eventuella experter på området får gärna rätta mig, men är det ändå inte så att när ett par ingår äktenskap så delar de lyckliga tu solidariskt och frivilligt på alla sina tillgångar? Och är det inte så att när samma par skiljer sig så delar de på sina gemensamma tillgångar i två lika delar? Och är det inte så att detta samgående vi kallar äktenskap sker utan tvång? (för den ouppmärksamme läsaren vill jag återigen påpeka att jag pratar om svenska förhållanden)

Det kanske inte är så anmärkningsvärt när två personer med liknande ekonomiska förhållanden gifter sig, men låt oss ta riddaren som fick prinsessan och halva kungariket som ett mer drastiskt exempel. Vad i helskotta fick prinsessan att frivilligt ge den betydligt mindre bemedlade riddaren rätt till halva kungariket? Inte kan det ha varit en kapitalistisk logik i alla fall. Enligt den kapitalistiska logiken hade kungarikets aktier i ett slag befunnit sig i fritt fall på monark-börsen så fort de (unga) tu tillkännagivit förlovningen med hotande konkurs för kungariket som följd. Enligt den kapitalistiska logiken hade prinsen fått ”jobba upp sig” i kungariket innan det var tal om något samgående. Enligt den kapitalistiska logiken hade den nyblivne prinsen bara fått rösträtt i förhållande till investerat kapital och därmed alltid fått vika sig på hushållsstämmorna. Kanske hade han fått ingå i ett konsortium med andra prinsar som tillsammans kunde uppnå lönsamhet i paritet med monark-marknadens krav. I värsta fall hade han direkt sålts ut, plundrats på sina tillgångar eller använts för pengatvätt eller som skalbolag. I bästa fall hade han setts som ett kreativt sidoprojekt som skulle kunna rationaliseras bort i dåliga tider. Men nej: riddaren fick prinsessan och halva kungariket helt i enlighet med kommunitära ideal.

Vad är sagans sens moral? Kollektivt ägande behöver inte på något sätt leda till våld och förtryck om det är initierat på frivillig basis och med ömsesidig respekt som ledstjärna. Om man vill peka på att ekonomisk kollektivism fungerar i praktiken så är det äktenskapet man bör ta som exempel. Sedan att äktenskapsförord och andra överenskommelser tillför mer av kapitalismens praktiker i äktenskapet är en annan historia.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Liberalismen och problemet med den ”solitära” synen på mänsklig identitet

Det känns på något sätt helt rätt att månadens adlibris-paket innehåller Amartya Sens intressanta skrift ”identitet och våld”. Bara genom att läsa prolog och förord anar jag intressanta lösningar på ett juridiskt/filosofiskt problem som jag tycker mig ha fått syn på under de senaste diskussionerna jag har haft med flera bloggare i mina senaste inlägg: hur är det möjligt att kan kombinera en bergfast tro på individens rätt (ja, t.o.m. individen som det enda objektiva), med vad Sen kallar för en ”’solitär’ syn på mänsklig identitet”, d.v.s ”att människor ses som medlemmar i en enda grupp (som allt ofta definieras av civilisation eller religion /…/)”? För att ta ett ännu tydligare exempel: hur kan folk som kallar sig för liberaler, eller t.o.m. libertarianer, plötsligt sluta att hänvisa till individen som innehavare av multipla identiteter, för att i stället hänvisa till en massas minsta gemensamma nämnare i form av religion eller civilisation, så fort som denna kategori ligger utanför den egna kultursfären?

Kanske kan man skylla på okunskap om hur ”de andra” faktiskt fungerar som individer i den kultursfär där de bor och verkar. Kanske är det egentligen totalitärismen inom statsbildningar man vänder sig mot, och i ett slags missriktad polemik drar med sig även individerna i det samhället. Ofta tycker jag mig dock kunna ana att man verkligen tilldelar alla individer en solitär identitet: en muslim (för det är i mångt och mycket just muslimer debatten handlar om) är just det: en muslim och inget mer. I värsta fall är det frågan om ren etnocentrism: en muslim är inte upplyst och kan därför inte inneha multipla identiteter i ”vår” mening. Uppenbarligen har man hur som helst inte gjort tillräckligt för att betona det individuella eftersom till exempel muslimer ur alla läger uppenbarligen känner sig orespekterade som just individer. Sålunda kan det paradoxala inträffa att till exempel en ”iran-kännare” som Michael Ledeen inte anser att han behöver kunna tala Farsi för att ”förstå” Iraniernas situation och behov (1). Sålunda kan det verka absurt hur man lyfter fram hur bra guantanamo-fången Adel Hamad är på pingis i en videon som spelats in av hans advokat som en del i hans kampanj för en rättvis rättegång. (i den intellektuella ärlighetens namn skall sägas att även debattörer på vänstersidan har en tendens att göra kollektiva bedömingar av sina poltiska motståndare. Till skillnad från liberaler och libertarianer så är man dock inte alltid lika snar att betona individperspektivet: att individens rätt är den högsta lagen)

Sens bok är uppenbart skriven i polemik mot Samuel Huntingtons ”Civilisationernas Kamp” där scenariot (som jag har förstått det, har inte läst boken) är att de muslimska och kristna ”civilisationerna” kommer att utkämpa en kamp om makten under det kommande århundradet eller så (rätta mig om jag skulle ha fel). Sen menar att en människa är mycket mer än bara muslim, eller kristen, och att försöka tränga in människan i en sådan box är både prekärt men också ett synsätt som i sig föder våld. Jag är som sagt bara i början vad jag förväntar bli riktigt intressant läsning och kommer att få all anledning att återkomma.

Amartya Sen ”identitet och våld” finns utgiven på svenska på Daidalos förlag isbn: 9171732500 eller isbn: 978 91717325007

Andra bloggar om: , , , , , ,