I dag kommer uppgifter om att den svenska militären vill börja använda JAS Gripen i internationella krigszoner. ”Förutom stridsövning för planet och dess förare skulle det bli tillfälle att visa upp Jas inför andra länders militärledningar, som Nato, vilket skulle ge ovärderlig PR för export av flygplanet i framtiden”, noterar DN.
Det gör mig ont att konstatera att Sverige i och med ett sådant uttalande nu börjar rida fullt ut på den militära våg som svept över västvärlden sedan 2001. Jag kan föreställa mig hur försvaret gnuggar händerna inför möjligheten att få pröva JAS i skarpt läge i otillgängliga bergstrakter. Eller som Jinge skriver: ”Våra svenska unga kvinnor och män ska ut i världen för att lära sig att döda, det är vad det handlar om”.
I förhandssnacket om den nya Europeiska insatsstyrkan fanns som jag förstår det en intention att inkludera civila fredsarbetare som skulle kunna göra ett kvalificerat arbete, men nu när insatsstyrkan sjösätts nämns inte ett ord om något sådant. Stockholms fria rapporterade för en tid sedan om att de reklamfilmer som armén tagit fram tvärtom motarbetar en sådan bild, och i det stora reportage som DN hade nyligen om insatsstyrkan nämns inte sådana fredsarbetare med ett ord. Militären vill nog helst undvika att bli associerad med sådana. Kanske borde jag inte vara förvånad?
”Den här kampanjen har ju inneburit att man implicit förmedlar till allmänheten känslan att konflikter ska lösas med militära medel. Och underförstått att civila medel är ingen lösning,” säger fredsforskaren Jan Öberg till Stockholms Fria.
Det är hursomhelst oerhört synd att Sverige skall behöva dras in i den våldsspiral som just nu förgiftar västvärlden när man kunde göra en Costa Rica.
Andra bloggar om: politik, samhälle, insatsstyrkan, fred, krig, nordic battle group, jas
Det är helt otroligt hur man kan vara så vinklad från vänster som författaren till denna ”blog” är.
Uppseendeväckande rent ut sagt.
Ytterligare kommentar är överflödig.
Andreas
Och? Du har aldrig varit på en ”vänster-blogg” förut?
Alla länder har en armé. Antingen sin egen aller någon annans.
Den svenskledda Nordic Battlegroup det hitintill främsta förband för integrerad civil verksamhet vi har sett. Förutom en extensiv CIMIC (samordnings funktion för civila-militära relationer) finns en rad ”liassion” funktioner i och med flera mycket rörliga samverkans team. Battlegroup kommer ha möjligheten att kommunicera med lokalbefolkningen genom FM radio utsändningar, och produktionsteam kommer fortgående leverera nödvändig information till omgivningen. Styrkan har en samordningsfunktion för genusfrågor och flera folkrättsrådgivare i sin ledning. Det är sveriges första förband med en god kapacitet till fredsframtvingande insatser – därför kan stridsflyget komma att bli aktuellt i form av Close Air Support, för att visa närvaro och understödja svenska fredssoldater när och där, de behövs som bäst.
Costa Ricas demilitärisering är en seglivad myt, ett påtvingat förhållande som gör landet till en marionett och dess polisväsende horribelt. Dessutom har de ingen möjlighet att hjälpa alla de ”vanliga” människor världen över som alltid drabbas hårdast när kriget är framme. Den förmågan har Sverige och vi levererar årligen världens främsta fredsbevarare till några av världens mest behövande områden. Vi som sätter ett värde på fred och säkerhet är stolta över den utvecklingen.
Om nu armén är så stolt över den civila-militära samverkan, varför lyfter man inte fram den tydligare?
Varför anger inte EU civilt fredsbyggande som ett prioriterat område för insatsstyrkorna?
Jag kan se att det finns en unik möjlighet i det här projektet, och undrar varför man inte verkar tillvarata den möjigheten.
En berättigad fråga – erfarenheten är möjligen att kritikerstormen ofta, om än felaktigt i mitt tycke, blir än större när en militär organisation lyfter fram sina humnanitära sidor. En pågående debatt kring fördelningen av anslag för militära insatser och bistånd vittnar om hur svårt det kan vara. En humanitär militär framstår ofta som en oxymoron.
En annan viktig anledning är att Nordic Battlegroup tillkommit för att täcka behovet av en insatsstyrka med fredsframtvingande förmåga, förmågan till fredsbevarande och fredsbyggande, där det direkta civila deltagandet är större, har funnits redan tidigare.
Således har Nordic Battlegroup, som är ett snabbinsatsförband tänkt att sättas in för att ev. avbryta eller undanvärja en direkt krigssituation, sin primära uppgift hemmahörande i en del av konfliktcykeln där fredsbyggandet inte är aktuellt. Ändå(!) har förbandet en betydligt större samverkansfunktion än dess föregångare, om man kan anse att sådana finns. Det är i sig ett tecken på hur högt prioriterad denna verksamhet är i EU:s fredsbevarande och fredsbyggande insatser.
Jag delar din åsikt att den humanitära aspekten kan framhållas tydligare, samtidigt som jag ser problematiken och den förmodande kritik som skulle följa om ett förband med väpnadstrid som främsta uppgift profilerar sig som fredsbyggare. En grundläggande säkerhet är en förutsättning för att bygga fred, det är den säkerheten som förbandet i första hand skall bistå med. EU bör lyfta fram sina fredsbyggande ambitioner, men inte genom att hänvisa till Battlegroups, det finns fler och mer renodlade funktioner för det – funktioner som alla är beroende av en militär grundsäkerhet och en effektiv kommunikation med handhavaren av denna.
Bäste Mr Brown! Du är mer än välkommen att besöka min arbetsplats vi Trängregementet i Skövde. Eller är du så övertygad av din bild av försvaret att du inte vågar riskera att få den ändrad?
Min uppfattning är att det hade varit riktigt svårt att stoppa krigen i Liberia, Kongo, Sierra Leone, Elfenbenskusten m.fl. utan närvaro av utländsk militär utrustade med en kraftfull ROE (rules of engagement).
Ingen seriös myndighet eller organisation i Sverige tror på enbart militära lösningar. Däremot är många överens om att militära komponenter är en framgångsfaktor.
Hur tror du säkerhetssituationen och möjligheten för internationella biståndsorganisationer att verka i Afghanistan hade sett ut utan Västs närvaro?
Men varför inte. Vi gör som du vill. Lämna dem. Ge dem pengar. Ha gott samvete. Kritisera deras politik. Upprörs över deras förtryck. Men för Guds skull, gör inte mer än så.
Magnus
Erik,
jag menar inte nödvändigtvis att man skall hänvisa till battle groups för fredsbyggande åtgärder, men vad jag tycker är intressant är möjligheten att integrera militära och civila åtgärder snarare än bara att låta dem samverka. I dag ter sig dessa klart och tydligt åtskilda. battle groups å ena sidan och civilian response teams å andra.
Det är mycket möjligt att en sådan integration skulle väcka mycket kritik, men den viktiga frågan är om det skulle fungera? Vad skulle en sådan enhet kunna uppnå?
En integrering kan verka avantgardistisk men, som du också antyder, den tycks inte ligga långt borta.
Magnus…jag kanske tar dig på orden och dyker upp i Skövde endera dagen 😉
Mr Brown:
SYND??? att vi ska börja kriga?
Det är skam, stor skam!
”Synd och skam”, kanske man kan säga 😉
Dessuom är detta ännu ett exempel på hur man lurade oss i EU-omröstningen. Vi skulle absolut inte överge vår neutralitet. OH nej, det skulle absolut inte bli något gemensamt europiskt försvar.
Säg något av det vi lovades inte skulle hända, inför denna omröstning, som inte har hänt eller är på så god väg att hända att det i praktiken redan har hänt. Jag kommer inte på något längre.
Det skulle väl i så fall vara genomförandet av EU-konstitutionen, och steget mot en slutlig federalism, men konstitutionen fanns väl knappt på bordet vid tillfället för folkomröstningen (och vem vet hur det hade gått om den hade funnits där).
Mr Brown, jag för min del anser att krigsengagemanget är mer kopplat till EU än till efterdyningar från wtc-dådet. Idéerna om att ställa upp med svenska soldater som en världspolis har nog funnits längre än det år du anger, bara det att det inte har diskuterats offentligt.
…och sen vill jag säga att jag inte stör mig på vänsterinriktningen av bloggen trots att jag tillhör ”extremhögern” (och då talar vi inte om moderaterna). Det betyder med andra ord att du skriver tillräckligt vettigt för att få det intressant även för folk med helt diametrala åsikter.