I bland stöter man på artiklar som sätter myror i ens begränsade hjärna, som alldeles nyss Federley’s postning på politikerbloggen den 30/8. Federley vill ha en debatt om idéfrågor inom centern inför partistämman och det är väl gott och väl med det, jag menar, en idédebatt kan ju aldrg vara fel. Men är det egentligen han skriver? Vad är det för idépaket som skall dskuteras? Federley får ursäkta mig, men jag får det inte riktigt att gå ihop. Jo, jag har förstått att det är staten som är i skottgluggen. Federley skrver så här:
I grunden kan vi inte mena att en medborgares största plikt är gentemot någon annan utan den måste alltid vara gentemot henne själv och genom att verka för det goda livet för sig själv är man med och bidrar till framgång för andra.
Till syvende och sist handlar det om ifall vi ser människor som medel i statens maskineri eller om vi ser dem som mål där staten kan vara ett mål för människorna. Lever vi för staten och har staten därmed rätt till vår tid och vår kraft mer än vi själva eller äger vi staten och avgör själva till vilken del vi är beredda att ge av vår tid och kraft till staten?
Det är inte första gången som det slår mig hur högerdebattörer försöker förvandla staten till ett slags ouppnåeligt högre väsen men i Federleys artikel slår det mig med extra tydlighet. Jag tror inte att det aldrig var Federleys avsikt att upphöja staten till Gud, men det är i princip det han gör, och det verkar vara en minst sagt otrevlig upplevelse för honom.
Mitt problem är att jag inte vet vem Federley syftar på med alla dessa ”vi”. Är det centerpartiets medlemmar eller medborgaren i stort? Om det är det senare så kan han i alla fall vara lugn när det gäller mig. Jag ligger i inte vaken om natten och har dödsångest inför vad Staten kan tänkas kräva av mig i morgon. Jag kallsvettas inte av tanken på att Staten kanske kommer att kräva rätt till min tid och pressa kraften ur mig. Det känns som om jag överhuvudtaget inte har så mycket med staten att göra. Jag lever definitivt inte för Staten (tack och lov har jag annat att leva för) och jag kan knappast påstå att jag äger den heller (dubbelt tack och lov!). Är jag ett medel i Statens maskineri? Hrrm…svår fråga. Jag tror knappast att Staten bryr sig om lilla mig som ett medel.
Och vad betyder det om han syftar på Centerpartiet? Här blir det riktigt intressant eftersom Centerpartiet är en del av statsapparatens lagstiftande och verkställande församlingar. Här blir frågorna som Federley ställer inbegripna i ett fullständigt obegripligt cirkelresonemang. Det tycks nästan som om det skulle finnas en högre instans i statsapparaten som är av metafysisk karaktär, ett slags osynligt överhus som pressar politikerna, och stjäl deras tid och liv. Man tycker annars att det borde vara väljarna och den allmänna opinionen som skulle vara jobbigare faktorer att ta hänsyn till (den demokratiska stenbumlingen, som jag brukar kalla den), men dessa nämns inte. Kanske är det helt enkelt så att Federley tröttnat på att representera sina väljare? Att han vill se Centerpartiet som något helt fristående från regering och riksdag, som t.ex en tankesmedja?
Troligtvis är det så att Federley vill föra en debatt om hur mycket staten skall blanda sig i medborgarnas liv och leverne, eller statens roll som institution i samhället i framtiden, vilket förvisso är en intressant diskussion. Frågan är om politiker verkligen är kvalificerade att besluta om sådana viktiga frågor.
Andra bloggar om: politik, centerpartiet, politikerbloggen, federley, demokrati, stat, staten, regeringen, riksdagen, centern