oktober 2007

Notiser: ”Seven countries in five years”

Jag fattar inte hur jag har kunnat missa den förre Generalen Wesley-Clarks uttalanden om det hemliga memo om Bushevikernas strategi att starta krig mot sju länder i mellanöstern inom sju år. Så kan det gå när man kopplar ur sig mot nyhetsflödet. Här är i alla fall några länkar till artiklar om uttalandet plus några andra intressanta artiklar om Iran.

Joe Conason i Salon 12 okt, ”Seven countries in five years”

Wesley Clark intervjuas av Amy Goodman, Democracy Now, 2 Mars

Plus
Seymour Hersh senaste i New Yorker, 8 okt: Shifting Targets

UPPDATERING: Jag laddar på med några länkar när jag ändå håller på:
Khody Akhavi intervjuar journalisten och författaren Stephen Kinzer (all the shah’s men) för IPS. Värt att notera är följande: ”There is a fundamental sympathy for democracy [in Iran] … Iranians have a democratic consciousness that is unique in the Middle East,”

Alan Johnston svarar på BBC-lyssnares frågor om sin tid i fångenskap hos Army of Islam. Mycket intressant, och mycket rörande.

Med detta önskar jag en god natt!

Andra bloggar om: politik, palestina, hamas, wesley clark, kinzer, iran, usa

Det är inte bomben som kommer att utlösa en attack mot Iran

En fråga som jag tycker det är fullständigt obegripligt att den inte diskuteras i media när det gäller en eventuell bombning av Irans kärninstallationer är huruvida man riskerar att utlösa en kärnkatastrof eller inte. Det enda jag tills nyligen läst i frågan var en artikel på en sajt som drivs av Union of Concerned Scientists som bilden är tagen ifrån och som jag skrev om i denna postning.

Om USA skulle bomba en aktiv kärnanläggning med t.ex. en s.k. buker buster eller liknande så skulle det hota att sprida radioaktivitet inte bara i Iran, utan också i grannländerna. Miljoner skulle kunna dö (enligt beräkningar som gjorts med mjukvara som utvecklats för pentagon.~~Pentagons egna beräkningar~~) och USA skulle utsätta också Israel för stora risker. För att inte tala om den miljökatastrof det skulle innebära. Minns Chernobyl!

Samma scenario gäller förstås också civil kärnkraft vilket ställer till med en hel del komplikationer. För om Iran skaffar sig en fullt fungerande civil kärnanläggning så ökar risken betydligt att USA skulle utlösa en sådan katastrof om man försökte genomföra en bombattack mot ett eventuellt Iranskt militärt kärnvapenprogram. Iranierna skulle utan tvivel se till att placera de militära anläggningarna i närheten av de civila.

Vita Huset borde med andra ord vara mer oroliga för att Iran skaffar civil kärnkraft än något annat.

Att detta inte bara är ett antagande kan konstateras när man läser intervjun med Flynt Leverett i Esquire som jag skrev om i går. Han berättar om ett tillfälle när Ryssland var i färd med att levera kärnbränslestavar för civilt bruk till Iran och om den panik som uppstod i Washington.

From inside the White House, Leverett was hearing a scary scenario: The Russians were scheduled to ship fuel rods to the Iranian nuclear reactor in Bushehr, which meant the reactor would become operational by this November, at which point it would be impossible to bomb — the fallout alone would turn the city into an urban Chernobyl. The White House was seriously considering a preemptive attack when the Russians cooled things down by saying Iran hadn’t paid its bills, so they would hold back the Bushehr fuel rods for a while.

Så när Ulf Nilsson skriver i dagens krönika att ”Om man får bevis för att Iran är nära en atombomb smäller det” så är det långt i från sanningen. Det är knappast troligt att Iran utvecklar bomben utan civil kärnkraft (man skulle väl i så fall vara först i världen med att klara av ett sådant trick?). Vita Huset vill med andra ord till varje pris slå till innan Iran utvecklar civil kärnkraft.

Ur det här perspektivet spelar det inte ens någon roll om Iranierna anrikar uran eller inte. Precis som Leverett berättar så räcker det uppenbarligen med att Iran planerar att importera bränslestavar från något annat land för att Vita Huset skall vara berett att ge order om eld.

Andra bloggar om: politik, iran, usa, kärnvapen, kärnkraft, krig, bunker busters, kärnkatastrof

DN och SVD har intressanta artiklar om krigshotet. Läs också dagens postning på Rawia Morras blogg

Klockan klämtar för krig

Det är svårt att säga vem som sitter med trumf just nu i Vita Huset i Iran-frågan. Om USA skall anfalla Iran så har man inte lång tid på sig och jag kan bara tänka mig hur febrilt hökarna i VH, anförda av VP Cheney, just nu försöker leta efter ett sätt att gå till attack. Jag antar att det är just för att bereda väg för en sådan attack som det på senare tid har kommit en rad utspel från Vita huset. Bara under de senaste veckorna har Bush hunnit med att förklara att det iranska Revolutionsgardet är att betrakta som en terror-organisation och infört sanktioner mot Iran. Inte klämtar klockorna mindre efter Israels märkligt nedtystade attack mot Syrien i början på september.

Bush kan knappast vänta mycket längre till om han vill genomföra sin attack och om den skall kunna ske innan presidentvalkampanjen drar igång i höst så måste det bli nu i februari-mars. I värsta fall utlöser han en attack efter en eventuell demokratisk valseger och lämnar demokraterna att reda ut röran.

Så vad stoppar den ”oövervinnerliga” amerikanska krigsmaskinen från att rulla i gång? Varför skjuta upp bombandet till i morgon när man kan göra det redan i dag? Inget torde ju vara så uppfriskande för en hök som att få se bomber detonera i bebyggelse. Men jag antar att det finns skäl. Amerikanerna visade i mellanårsvalet att man inte stödde krigspolitiken och är pessimistiska över utsikterna att över huvudtaget kunna stoppa Iranierna att skaffa kärnvapen, vilket en undersökning av Rasmussen visar.

De soldater som är på plats i Irak är uppenbarligen inte så sugna på att ta överdrivna risker. Många amerikanska truppenheter försöker till exempel göra allt för att slippa åka omkring i sina fordon av rädsla för beskjutning och vägbomber. Man åker helt enkelt och ställer sin Humvee på en öde tomt någonstans i Bagdad, tillbringar hela dagen där, och lurar sina överordnade att man är ute och patrullerar genom att regelbundet ringa in rapporter. De brittiska trupperna i Basra har också tröttnat. I en intervju med brittiska Telegraph berättar en högt uppsatt officer under anonymitet om hur han har förlorat all tro på militära lösningar av konflikten. Britterna har lämnat över Basra åt irakierna och sätter helst överhuvudtaget inte sin fot där.

En annan svårighet är att ett krig mot Iran kan få mycket allvarliga konsekvenser för USA:s förhållande till både Ryssland och Kina. Washpost berättar om hur Irans grannar protesterar mot krigsplanerna.

Sist men inte minst: det kan verka som om hökarna i Vita Huset inte bryr sig ett skvatt om ditt och mitt motstånd mot krigandet, men jag tror tvärtom att ju fler som tar ställning i världen mot krigspolitiken desto svårare blir det för hökarna att genomföra den.

Mer i dagens DN

UPPDATERING: Via Lasse hittar jag till Ulf Nilssons krönika i expressen om ett hotande krig och reagerar på den här meningen: ”Inom mindre än e n t i m m a efter order kan man börja bomba de viktigaste av över hundra nukleära anläggningar. Om man får bevis för att Iran är nära en atombomb smäller det. Om man t r o r att man har bevis – minns Irak! – är risken också stor.” Fel. Iran skulle knappast tillverka en färdig bomb utan att ha satt igång ett civilt kärnkraftprogram först. USA kommer inte att bomba fungerande civila kärnkraftsanläggningar med tanke på den omfattande katastrof det skulle skapa. Man vill med andra ord bomba innan Iran skaffar bomben, ja t.o.m innan Iran ens skaffar civil kärnkraft.

Andra bloggar om: politik, usa, iran, irak, militärt, krig, fred, kärnvapen

Inifrån det diplomatiska spelet mellan Iran och USA

En länk till den här intervjun hittade jag på Motvallsbloggen som i sin tur hittade den på Pierre Gillys blogg. Det är Esquire som intervjuat Flynt Leverett och Hillary Mann som båda arbetat med diplomati och utrikesfrågor på hög nivå inom Bushadministrationen och som båda blivit ytterst besvikna på de neokonservativa hökarnas ovilja att förhandla med Iran trots att vägen legat öppen för ett utbyte som kunde ha skapat en varaktig fred i mellanöstern och ett mer demokratiskt Iran.

Deras historia fogar samman alla de obekräftade pusselbitar i det diplomatiska spelet mellan Iran och USA som förekommit i pressen och bekräftar den gängse bilden av Bush-administrationens neokonservativa hökar som übermoraliserande idealister som är beredda att låta världen brinna hellre än att skicka fel signaler till fel regimer. Paret är mycket väl medvetna om vad som kan hända och varnar i kraftfulla ordalag för att de neokonservativa med Cheney i spetsen kommer att försöka att få till ett krig mot Iran innan Bush-eran är över. Upptrappningen kan börja snart. Det är inte lång tid kvar.

PS. Pierre Gillys blogg åker utan tvekan in i min bloggrulle. Gilly har ofta långa och insatta artiklar om utrikespolitik och ekonomi. I like! Och Tom-Tom borde jag lagt till för länge sen. ”A different drummer” kan nu nås också härifrån. DS

Andra bloggar om: politik, usa, iran, cheney, powell, bush, diplomati, krig,

Vem skall jagas? Folket eller företagen?

Låt oss vara ärliga. Det fuskas med skatten. Hur mycket vet ingen, och inte lär det bli tydligare för att man frågar 1 257 slumpvis valda personer om deras skattefusk, som Stefan Fölster och Fredrik Bergström gjort i en nyutkommen bok. Jag har inte läst boken, men väl Fölsters debattartikel i DN. Det mesta av artikeln handlar just om hur ”vanliga svenskar” bättrar på sin välfärd genom allehanda fusk. Boken är naturligtvis skriven för att att väcka opinion och Fölster undviker också mycket riktigt i debattartikeln att diskutera det som kan misstänkas är den riktigt omfattande skatteflykten, som jag skrev om i går; de multinationella företagens användande av skatteparadis för att undgå att betala skatt i Sverige. Jag skall vara rättvis mot Fölster. I en bisats, och på ett mycket kryptiskt sätt, antyder han faktiskt att också detta skulle vara ett problem i det ”verkliga Sverige”.

Ett grundläggande krav är då att myndigheters utvärdering och forskningsanslag bör ha skarpa krav på sig att visa hela bilden. Exempelvis bör den omfattande utrednings- och forskningsverksamhet som använder officiella siffror för inkomst- och förmögenhetsfördelning lägga betydligt mer kraft på att belysa det ”verkliga Sverige”, det vill säga ett Sverige där det finns svarta inkomster och där det också finns stora dolda förmögenheter som har placerats i andra länder (min kursivering).

Faktum är att skatteverk världen över med amerikanska IRS i spetsen börjat att ta fusket med internprissättning på största allvar. Kartläggningen av skatteparadisen tog fart först efter 11 september därför att de använts för att överföra pengar till terrorister, och i och med det började de nationella skatteverken få upp ögonen för de olika sätt som används för att undandra sig skatt. Organistationer som Tax Justice Network föreslår nu en internationell skatteorganisation som liksom interpol kan underlätta utbytet av information mellan länder. Det kan kanske verka som en Orwelliansk mardröm, men något måste göras och en sådan lösning kan vara den mest effektiva vägen att kontrollera pengaflödena.

Raymond Baker, som försökt att skingra dimmorna kring skattepradisen, menar det är omöjligt att införa en total kontroll över de globala kapitalrörelserna eftersom det skulle innebära en kontrollapparat av sällan skådade mått. Men om det är sant att vi skulle kunna få en skattelättnad på 10-15% genom att så långt det är möjligt tvinga företagen att skatta sina vinster i Sverige så bör man kanske ta en funderare på vad som bör prioriteras.

Skattefusket bidrar som jag ser det att urholka fördelningen av tillgångar oavsett om den sker på en ”folklig” eller ”multinationell” nivå och jag håller på sätt och vis med Fölster om att något borde göras. Men till skillnad från honom är jag övertygad om att åtgärderna måste riktas mot ett helt annat håll, nämligen det svenska näringslivet.

MER LÄSNING
Dan Axelssson och Mats Revland: Internprissättning i svenska multinationella koncerner

Björn Elmbrant: Fel, fusk, fiffel för miljarder

Svensson: Frågorna – Plan B

ATT FÖLJA UPP: Riksdagen har i juni 2006 beslutat att internationellt verksamma bolag ska upprätta skriftlig dokumentation avseende internprissättningen vid transaktioner med företag som är begränsat skattskyldiga i Sverige (prop. 2005/06:169, rskr. 2005/06:349). Ramarna för dokumentationskraven anges i lagen om självdeklarationer och kontrolluppgifter. Reglerna gäller från den 1 januari 2007. Skatteverket ska meddela närmare föreskrifter om vad som ska ingå i dokumentationen.

Andra bloggar om: politik, ekonomi, skattefusk, stefan fölster, skatteparadis, skatteflykt, näringsliv, elmbrandt, välfärdsstaten, samhälle

Skatterättvisa på dagordningen

Det finns vissa fenomen här i världen som får mig att tvivla på möjligheterna till ekonomisk rättvisa och får vissa politiska förslag att framstå som skämt, eller snarast förolämpningar. Till dessa förslag hör till exempel det senaste utspelet från moderaterna att avskaffa det enprocentiga biståndet och det ständiga lobbandet för platt skatt och gnällandet från Svenskt Näringsliv om skattetrycket. Det senaste i raden av dessa fenomen som det har börjat skrivas om i vänsterpressen (ja, inte skriver de liberala tidningarna om det i alla fall) är skatteparadisen, ni vet, dessa pytteöar med minimal skatt som är översållade med banker.

En mycket intressant artikel som tar upp ämnet, skriven av Matti Kohonen, hittar ni i senaste numret av Arena. Kohonen, som har varit med och startat en svensk avdelning av Tax Justice Network som är en internationell organisation som lobbar för skatterättvisa, berättar bland annat att utvecklingsländerna varje år bestjäls på cirka 250 miljarder dollar genom felaktig s.k. internprissättning vilket i så fall skulle vara det enskilt största hindret för utveckling p.g.a illegal eller regelvidrig verksamhet (jämför t.ex. med mutor som skulle stå för trettio miljarder). I dagens Stockholms Fria intervjuas det amerikanska läkemedelsföretaget Pfizers före detta vice vd Peter Roost, som menar att skatten för alla svenska medborgare skulle kunna sänkas med 10-15 procent om man på allvar försökte komma tillrätta med det här problemet. Om jag har förstått trixandet rätt så kan det gå till på flera sätt:

1.
Ett multinationellt företag har sin produktion i ett dotterbolag som är registrerat i ett skatteparadis.
För att varorna skall komma från dotterbolaget till moderbolaget (i t.ex. Sverige) för att sedan säljas på moderbolagets marknad så säljer dotterbolaget varorna till moderbolaget, men till överpris. Moderbolaget får alltså betala extra mycket för varor man i princip redan äger men använder detta överpris till att få ner skatten i Sverige. Samtidigt hamnar vinsten hos dotterbolaget i skatteparadiset. Pengarna har bara flyttats runt inom bolaget och skatten minimerats.

2.
På samma sätt kan t.ex. volvo sälja bilar som är monterade i sverige till sina dotterbolag i asien till rejäla underpriser för att minska kostnaden för importtullar. (jepp, Kohonen berättar att volvo gjort just så och fått böta 218 miljoner kronor).

3.
Stockholms fria berättade i förra veckan om hur Malmö Aviation och SAS leasar sina flygplan från partners som t.ex. British Airways som i sin tur har leasingföretagen registrerade i skatteparadis. Paradisen har förstås inte mycket till produktion men enligt Kohonen faktureras förbluffande 50% av alla kostnader i världshandeln från skatteparadisen.

Den globala rättviserörelsen lyckades aldrig med sin kamp att försöka få igenom en global skatt på finanstransaktioner, men jag har en känsla av att skatterättvisa kommer att bli nästa stora stridsfråga. För borde det inte ligga i statens intresse att få in de förlorade skattekronorna? Och borde det inte ligga i medborgarnas intresse? Nästa gång du läser att den nya budgeten kan ge dig 500 kronor mer i plånboken varje månad, tänk då på att du redan borde ha 10-15% lägre skatt redan från början. Nästa gång någon är ilsk på skatterna, påpeka då gärna att vi skulle ha ett bra mycket lättare skattetryck om storföretagen faktiskt betalade sin del och att det går att göra något åt det. Kohonen antyder en lösning i underrubriken till sin artikel som lyder: ”Om att släcka ned skatteparadisen”.

REKOMMENDERAS: Ekonomen Raymond Baker har skrivit boken ”Kapitalismens akilleshäl” Läs hans tal ”The Ugliest Chapter in Global Economic Affairs Since Slavery” som PDF.

Andra bloggar om: politik, ekonomi, skattepolitik, skatt, skatteparadis, skattefusk, skattesmitning, moderaterna, arena, skatterättvisa

Vi står också fast vid de danska värdena!

Du måste förstås klicka på flaggan.

Apropå valaffscher som du hittar i ett grannland nära dig.

Disclaimer: Detta inlägg skall eventuellt tolkas som en provokation, eller något åt det hållet. Möjligen ironi eller varför inte satir.

UPPDATERING: Det verkar som om DN inte har Twinglyn igång för den här nyheten. Kan det vara en alltför känslig fråga, tro?

Andra bloggar om: politik, danmark, dansk folkeparti, muhammedkarikatyrerna

Skogens nyheter rapporterar (kanske) om ”collateral damage”

Jag är inte på något sätt avog till natur även om jag tillbringat den absoluta merparten av mitt liv i storstäder och dras till dom som en geting till ett glas blandsaft, och jag har (faktiskt) haft en hel del naturupplevelser som alltid kommer att sitta som ett plåster i bakhuvudet. En riktig aha-upplevelse fick jag till exempel i Australien när jag fick berättat för mig hur vissa träd i bushen fortplantar sig. De måste helt enkelt brinna och då menar jag verkligen brinna. Dave, som guidade mig och mina vänner i nationalparken Wilson’s Pomontory utanför Melbourne, plockade upp något som såg ut som en halverad träkula i julgranskule-storlek från marken och förklarade att det var en frökapsel från ett av trädslagen som hade öppnat sig för att lämna sina frön. Det som var spektakulärt var att frökapseln öppnade sig först vid ungefär 1000 grader celsius (om jag kommer ihåg rätt). Ett minst sagt hett fortplantningsförfarande med andra ord.

Jag hade dittills hade trott att de ständigt återkommande storbränderna i Australien förstörde skogen men förstod nu att det var precis tvärtom. Utan bränderna skulle skogen helt enkelt döden dö. Bränderna var en garanti för fortlevnad. Så om skogen hade sina egna nyhetsblaskor så skulle de förmodligen rapportera om det heta sexlivet i Californien just nu och några skribenter skulle säkert beklaga att vissa människor fått sina hus förstörda i samband med de vilda orgierna, men att visst ”collateral damage” är nödvändigt för att ritualerna skall kunna genomföras. Man skulle säkert också rapportera om att de våldsamma protesterna från ett stort gäng rödklädda nissar med röda bilar hade slagits tillbaka och inte nämnvärt stört den passionerade festen.

Skogens, förlåt, Dagens Nyheter och SvD om sexfesten i Californien

Andra bloggar om: natur, skogsbränder, californien, sex, fortplantning, skog, australien

Twingelmania och framtidens blogosfär

Jag kan inte låta bli att göra en postning om ”branschen” med tanke på den ständigt böljande debatten om huruvida Twingly är bra för bloggosfären eller inte och Aftonbladets inlänknings-intåg. Blogges gravt skrattframkallande prostitutions-analogi beskriver väl ganska väl hur en del av oss bloggare ser på saken (nu kan jag inte hitta inlägget!). Så hur ser jag på saken? Med Twingly lämnar bloggen för alltid den svenska ”subkulturen” och dras mot mittfåran och det var väl kanske bara en naturlig utveckling. För min blogg är det förstås inte illa eftersom jag alltid läser DN.se. Ändå ser jag inte på utvecklingen med ett rosenrött leende.

Tidigare var själva nätverket av bloggar, som manifesterades i ens bloggrulle, viktigare än något annat för att nå en läserkrets och även om jag inte tror att twinglandet kommer att ersätta bloggrullen så märker jag att fler bloggare än tidigare låter bli att lista sina favoriter. Ju färre bloggare som länkar till andra bloggares inlägg och som inte underhåller och uppdaterar sin bloggrulle desto större del av blogosfärens trafik kommer att genereras av just Twingly-länkar och vips är blogsfären plötsligen på väg att enkelriktas i och med att länkarna mellan bloggare försvinner. Min uppmaning lyder därmed som följer: Håll bloggrullen levande!

Jag efterlyser också nya portalverktyg som ytterligare breddar blogosfären och helst av allt skulle jag vilja se en bloggportal som var vikt enbart för bra politiskt, och gärna progressivt, innehåll. Detta föranleder mig att påminna om hur mycket Johans bloggtjänster knuff, intressant och bloggar betytt för den svenska blogosfären. Utan hans fantastiska verktyg skulle vi innan Twingly-revolutionen vara hänvisade till technorati för att nå nya läsare. Så jag hoppas inte Johan låter sig nedslås (vilket tycktes vara fallet i den senaste postningen) utan gör sina verktyg ännu bättre och ännu mer inriktade på kvalitet. Politiskabloggar.se verkade lovande och jag har stora förhoppningar om att Johan skall utveckla det projektet.

Jag är också otroligt glad över att Johan har lyckats att avhålla sig från att fylla sina sidor med annonser (de som finns är ganska diskret placerade). Jag börjar nämligen bli rätt allergisk mot framför allt animerade annonser. Jag har ingen aning om huruvida Johan tjänar några pengar på att utveckla sina verktyg, men om han inte gör det skulle i alla fall inte jag tveka att donera en mindre summa om någon drog igång en insamlingskampanj.

Till sist håller jag med ”opassande” om att nya Twingly öppnat portarna för nya sätt att inkludera blogginlägg på andra sajter: ”Faktum är att jag nu börjar undra vilka andra former av blogglänkningar vi kommer att se framgent — kanske AstraZeneca kommer att ha en radda länkar till bloggar som skrivit om dem?”

Jag kan då meddela att det som opassande beskriver redan händer. För några veckor sedan upptäckte jag att en sajt som heter säkerhetstips.se länkade till ett av mina inlägg och såg till min förvåning att de inkluderat ett RSS-flöde från bloggar.se/om/säkerhet. Det kändes som en försmak på blogosfärens nästa steg.

läs också Jinges replik om detta och besök bloggarna på Agenda 2010+, ett utmärkt exempel på ett progressivt bloggnätverk.

Andra bloggar om: politik, samhälle, blogosfären, bloggar, media, twingly, knuff, intressant, bloggar

En helig ohelig allians att hålla ett öga på

Under en FN-konferens om familjefrågor i Istanbul 1996 inträffade något som av vissa kallas för ”Miraklet i Turkiet”. Under konferensen vägrade en grupp delegater från arabiska länder att skriva under dagordningen om man inte ändrade vissa ordval i texten. Giftermål kom därför av konferensen att definieras som ett äktenskap mellan ”man och kvinna” och abort blev till ”reproductive health” (ursäkta att jag inte översätter, men reproduktionshälsa låter så kliniskt). Det intressanta med denna händelse är att arabländernas vägran att skriva under dagordningen kom efter ett samarbete med företrädare för den kristna högern som också var på plats, och framför allt Richard Wilkins som i dag är chef för ”Mormons’ World Family Policy Centre”.

Sedan dess har islamistiska opinionsbildare och lobbyister samarbetat med sina kristna motsvarigheter med att försöka påverka världens makthavare i familjefrågor. När Wilkins och andra ultrakonservativa religiösa traditionalister träffades i Doha i Qatar 2005 på en konferens för att hylla 10-årsminnet till FN:s familjeår samarbetade dom så bra att de lyckades driva igenom en resolution i FN:s Generalförsamling mot alla odds.

Denna framgång för den oheliga alliansen av ”pro-family” grupper borde ha kunnat väckt mer uppseende än det gjorde. Anledningen att jag ens hittade informationen var på grund av Brian Whitakers mycket läsvärda krönika i the Guardian.

Jag tar naturligtvis upp det här exemplet för att ytterligare fördjupa tankegångarna i min förra postning. Jag vill fråga vad som händer om ultrakonservativa kristna och muslimska krafter börjar att samarbeta i stället för att, som ofta är fallet, smutskasta varandra? Doha 2005 visar att det inte är ett framtidsscenario utan en existerande realitet. Kanske skulle man till och med kunna säga att om inte 9/11 hade inträffat så kunde ett sådant samarbete ha varit bra mycket mer omfattande än det är i dag. Då kanske inte talibanerna hade varit den amerikanska högerns paria utan en av deras närmare bundsförvanter. Ni som har sett Michael Moores Fahrenheit 491 vet vad jag pratar om. 1983 besökte en Taliban-delegation Vita Huset och fick följande hedersomnämnande av Ronald Reagan: ”To watch the courageous Afghan freedom fighters battle modern arsenals with simple hand-held weapons is an inspiration to those who love freedom. Their courage teaches us a great lesson – that there are things in this world worth defending.” Nu ville Reagan troligen mest att Talibanerna skulle bekämpa Sovjets trupper i Afghanistan och hjälpa USA i kriget mot drogerna, men kanske fanns det varmare känslor som handlade om delade värden?

Hur skulle då den kristna högern kunna samarbeta med islamisterna efter 9/11? En av de bloggposter jag läst om Whitakers artikel menar att skillnaden i synen på våldsanvändning mellan de två grupperna är ett stort hinder, andra betonar snarare risken för en vålds-allians. Jag tror att det finns andra faktorer som kanske är viktigare.

– Den kristna högerns romans med den pro-israeliska rörelsen i USA: De senare måste ju ha mycket svårt för ett sådant samarbete, men vindar kan vända snabbt och kappor efter dom (och vad skulle hända om t.ex. det Muslimska Brödraskapet erkände Israel?).
– En demokratisk president och kongress efter 2008 års val kan skaka om den kristna högern så mycket att man börjar att söka nya allianser.
– När USA lämnar Irak kan det innebära att ett stort hinder för sådana allianser röjs undan.
– Och till sist: ju fler år vi som gått sedan 9/11 desto troligare att dylika allianser kan komma att skapas.

Än så länge tycks det som om den stora massan av ultrakonservativa religiösa utövare i båda lägren är svalt inställda för att inte säga kallsinniga till samarbeten, men Doha visar att det är en utveckling man bör hålla ett öga på.

Andra bloggar om: politik, samhälle, religion, fundamentalism, islam, kristendom, kristen fundamentalism, doha, usa, konservatism