Jag vill bara göra er uppmärksamma på att Kitimbwa Sabuni har levererat sin slutreplik i debatten med Harrison om slaveriet i DN som finns att läsa här. Kolla också in debatten mellan Harrison och Sabuni på axess-tv. Den är ganska belysande för de bådas ståndpunkter. Det är helt tydligt att Sabuni har ett samtidsperspektiv på sin kritik och han refererar också till vår älskade blogosfär och menar att här ser man exempel på hur debattörer som tenderar att skuldbelägga andra underkuvade folk också tar till sig Harrisons argument. Jag kan instämma. Jag har själv läst sådana inlägg där Harrisons bok används i en politisk debatt som egentligen inte har så mycket med slaveriet att göra.
Jag frågar mig däremot varför det är så otroligt svårt för en del debattörer att överhuvudtaget ta till sig det faktum att människor dödar och förslavar varandra på en industriell skala och detta dödande har en moralisk dimension. Kanske är problemet det att vänstern så länge har haft ett problemformuleringspriviligium omkring de här frågorna. Här har högern som jag ser det ett mycket stort moraliskt dilemma framför sig där man tvingas välja mellan att acceptera vänsterns historieskrivning eller att drivas ännu längre in i ett förnekande. Vänstern har förstås ett liknande dilemma när det gäller Stalinismen och Maoismens offer, men det tycks mig som om man hanterat den debatten mycket på ett mycket öppnare sätt. Kanske för att man förstår hur sådana frågor skall debatteras.
Andra bloggar om: politik, slaveri, slaveri-debatten, harrison, sabuni, folkmord, vänstern, högern, etik, diskurs, revisionism, historia
Hej Mr Brown,
Jag kan berätta att jag hjälpte Kitimbwa att skriva sin slutreplik i Dagens Nyheter.
Oj, glömde mitt namn igen. 😉
Thabo ’Muso
Hej Thabo, där ser man! Grattis till ett bra jobb. Skulle du då hålla med mig om att Sabunis (och din) kritik av Harrisons arbete handlar lika mycket om samtidens situation i sverige som historieskrivningen? Jag är i för sig inte helt säker på att man kan separera samtid och historia på ett enkelt sätt.
Hej Mr Brown och tack för komplimangen,
Jag är osäker på vad du menar med din hypotes om att vår kritik av Harrisons arbete lika mycket handlar om samtidens situation i Sverige som i historieskrivningen.
Om jag skall försöka tolka dig, så undrar du kanske om jag anser att Harrison ger uttryck för åsikter som är vitt spridda i Sverige.
Det vet jag inte. Min upplevelse är att Harrisons typ av politiska inställning till den transatlantiska slavhandeln delas av få. Att flera av dem syns på bloggar, tror jag mest har att göra med att sådana människor skriker på Internet för att göra sig hörda.
Min kritik handlar främst om något annat. Jag har läst verk av forskare som uttryckt åsikter jag starkt ogillat, men de har ibland övertygat mig, eftersom deras källhänvisningar och argument varit så välgrundade.
Jag har stött på forsakre som uttryckt sig nedlåtande eller hänsynslöst. Även vissa av dem har övertygat mig om deras budskap (inte deras uttryckssätt), eftersom de haft så bra argument och faktabaserat material.
Min kritik av harrison är att han för en illa underbyggd argumentation, där det inte ens går att säkerställa vilken fakta han stödjer sig på.
Läser man hans bok, särskilt den om slaveriet under 1500 – 1800, ger den ett schicofrent intryck. Särskilt med tanke på hur Harrison uttrycker sig i medierna.
Han beskriver hur viktigt arabernas användande av hästar var för att kunna genomföra slavräder och erövra delar av Afrika.
När det kommer till européer behövdes det inget mindre än kulsprutor för att besegra svarta afrikaner militärt.
Han säger i TV-debatten med Kitimbwa att inga afrikaner hade färdats över Atlanten om inte afrikaner hade såtl dem. I hans bok kan man läsa det välkända faktumet att det fanns om än begränsade, slaveräder som utfördes av européer själva.
Ofta beskriver Harrison hur afrikanska stater enligt honom kunde säga nej till slavhandel. I nästa kapitel beskrivs hur Angolas drottning på 1500-talet vädjar till Poartugals kung om att slavjakterna måste upphöra.
Man läser dessutom om hur angolanerana samlar trupper som slåss i decennier mot portugiserna för att till slut besegras och skeppas iväg över Atlanten.
HArrison pratar ena sekunden om att afrikanska ”mer än villigt” attackerade varandra.
Några meningar senare skriver han om hur Afrikas folk var infångade i ett system där det i samband med storskalig slavhandel gällde att förslava eller förslavas.
När jag läser hans böcker undrar jag om det är en och samma människa som skrivit den.
Han har inga fotnoter. Sedan upptäcker jag att han anklagats av kollega efter kollega i nästan ett decennium för plagiat och fusk. Han anmäls, hans bokförlag får betala skadestånd.
Hur många forskare, inte minst inom historiedisciplinen, ”råkar ut” för så mycket på så kort tid som Harrison?
Han skyller det i pressen på avundsjuka, fast många forskare som kritiserat honom inte är historiker och därför inte konkurrenter. De jobbar inte
ens på samma universitet.
Han kommer med de mest bisarra ursäkter i medierna som snarare förvärrar misstankarna mot honom.
Det är där han talar om att alla
Han fälls för tjänstefel för att fara med osanning när han smutskastar sin doktorands arbete inför sina chefer. Samma doktoran som han haft en kärleksrelation med. Han tycks inte på något sätt kunna separera sitt privata känsloliv från sitt yrke.
Han skriver ett antal och har en tjocklek på sina böcker som får mig att undra.
I Aftonbladet har han förklarat detta med att han sysslat med akademisk forskning i 17 år, så han är van och skriver snabbt. Han lär knappast vara ensamn med dessa egenskaper, men kan det fröklara hans otroliga bokproduktion?
Han är samtidigt heltidsanställd som universitetslektor, handleder doktorander, reser land och rike runt för att föreläsa, samt deltar i historiska TV-dokumentärer.
Han hänvisar till hundratals böcker i litteraturförteckningar över ämnen han inte skrivit om tidigare. Hinner han, dessutom med sitt jäktade liv, läsa hundratals böcker varje eller vartannatår?
Jag funderar om avsaknaden av fotnoter i hans verk gör att han tror sig undvika konfrontation med folk som undrar om han verkligen läst alla eller ens delar av de böcker han hänvisar till.
Man kan sällan kolla exakta uppgifter eftersom det inte
finns sidhänvisningar till dem, så man vet inte om han ens stöds av forskarna han refererar till.
Alltså, min kritik av Harrison bottnar i att jag börjar misstänka att han är en stor bluff.
Det är inte bara allvarligt i sig. Harrison är en bästsäljare, vars böcker och föreläsningar kommer att ha stort inflytande på svenska folkets historieuppfattnng i decennier framöver. Det minsta folk borde kunna förvänta sig är att Harrison klarar av att hålla sig till sanningen.
Saken blir ännu värre när han framför gammal begravd historisk skåpmat från 60-talet om att den transatlantiska slavhandeln var like myckt afrikaners fel.
Detta är grunden för vår kritik.
Thabo ’Muso
Tack Thabo för din presentation av Harrisons brister som forskare och skriftställare.
Nu kan man i och för sig föreställa sig att det finns flera versioner kring några av de punkter du tar upp. Oavsett det är det nog omöjligt att bortförklara allt.
Under ganska lång tid har jag förundrats över ”fenomenet” Harrison (och om jag skall vara ärlig också stört mig på hans framtoning i radio och tv – avundsjukt måhända). Jag har dock aldrig lyckats få grepp om ”problemet” och vid de tillfällen jag frågat min historiekollegor (jag är doktorand vid en mångvetenskaplig forskarskola) har de nästan alltid svarat undvikande, som om det fanns något att dölja. De sticker visserligen aldrig under stol med ”problemet Harrison”, men det verkar som om man inte skall tala så högt om det; nästan som om det fanns något att skämmas för; något som kunde skada historieämnet om det talades för mycket om det (den märkliga självdestruktiva kollegialiteten som spökar igen…) Med tanke på hans arbetsmetoder och tvivelaktiga utsagor till höger och vänster framstår denna inställning som minst lika problematisk.
Återigen tack för din klargörande presentation av något som jag funderat över en tid.
Markus Klinton
Här har jag helt enkelt missat en väldigt intressant debatt. Tur att mr. Brown skriver om den! 😉
Det är möjligt, t o m troligt att du har rätt i det du skriver om vänsterns något öppnare hållning gentemot ”sitt” massdödande. Men jag tycker ändå vänstern har och alltid har haft problem med den moraliska dimensionen (som man väl ändå får säga väger tyngst…) Eftersom man har en ”rationell”, instrumentell och kampinriktad förklaringsmodell till historien. Inställningen till förintelsen är central. Nej, har förklaringen till detta varit inom vänstern, detta har minsann inte handlat om nåt så irrationellt som antisemitism, den fungerade primärt som en avledningsmanöver. Man utsåg judarna medvetet till syndabockar för den kapitalistiska exploatering och det förtryck av folket som nassarna själva stod för. Att man i själva verket själv har en instrumentell hållning gentemot judeförföljelserna har visat sig ett antal gånger t ex i samband med kristallnattsmanifestationer, där man gärna använder sig av kristallnatten i sina egna politiska syften. Utan att intressera sig för vad de överlevande och deras ättlingar tycker. Som när man har använt Kristallnatten som förevändning att demonstrera mot Israels ”etniska rensning” på Gaza, t ex. Det blir absurt när man manar om att hålla kristallnatten i åminnelse på ett sätt som triggar antisemitiska impulser hos vissa.
För den som vill få en källhänvisning och litteraturförteckning gällande vad jag skrivit på Jacob Lundbergs blogg, kan jag rekommendera alla att gå till hans blogg och läsa mitt senaste inlägg.
Thabo ’Muso
Tack för förklaringen Thabo och tillägget mrks. Jag har inte följt den tidigare debatten kring Harrison men när jag nu går tillbaka och läser Gormanders debattartikel i Aftonbladet så förstår jag att hans sätt att arbeta får folk att höja på ögonbrynen. Jag måste därmed konstatera att jag inte kommer att köpa hans böcker om slaveriet utan botaniserar hellre i Thabos litteraturlista hos Jacob.
Charlotte. du har en bra poäng angående den ”instrumentella” hållningen hos vänstern. det passar ganska väl in i en teori som jag just nu tittar på som handlar om att det går en skiljelinje på tvärs genom den traditionella höger-vänsterskalan som snarare kan beskrivas som en uppdelning mellan teknokrati och humanism där vänstern i bland hamnar i en teknokratisk fålla. ännu en ganska abstrakt tanke som du kanske förstår. 😉
Mr Brown; möjligen kommer jag här att glida iväg lite från ämnet men det blev liksom lite svårt att hålla sig med tanke på utvecklingen av kommentarerna.
Jag kanske är ute på helt fel spår men den snart söndertjatade Foucault har en del att säga (i den ganska otillgängliga The order of things) om relationen mellan kapitalism och marxism (som vi med lite våld skulle kunna omformulera till höger kontra vänster). Något ryckt ur sitt sammanhang:
”At the deepest level of Western knowledge, Marxism introduced no real discontinuity; it found its place, without difficulty, as a full, quiet, comfortable and, goodness knows, satisfying form for a time (its own), within an epistemological arrangement that welcomed it gladly (since it was this arrangement that was in fact making room for it) and that it, in return, had no intention of disturbing and, above all, no power to modify, even one jot, since it rested entirely upon it. Marxism exists in nineteenth century thought like a fish in water: that is, it is unable to breathe anywhere else.” (Foucault, 1989, s 285)
Vad jag är ute efter, som kanske kan ha att göra med ditt intresse för relationen mellan höger och vänster, är att denna relation kan förstås först genom det gemensamma arvet; de drar åt samma håll, bär på samma dröm och blir i detta dragande och bärande lika cyniska (fast det i detaljerna och praktiken formuleras och förväntas ske på lite olika sätt).
Låt mig utveckla detta lite granna (och ursäkta min smått svepande och naiva framställning). Hos delar av den neoliberala rörelsen liksom hos delar av den vänsterbaserade rörelsen finns en gemensam dröm om ett ”lyckans” samhälle. Ja det är nog ingen dröm snarare en tro på det ödet. De talar om detta öde på lite olika sätt men överlag finns det alltför mycket gemensamt för att det inte skulle röra sig om samma sak. Vad detta öde skulle innebära mer än lycka är vagt formulerat hos både parter; vad som är klarat är snarast endast deras gemensamma tro på samtidens ”industrialitet” (idag kanske vi skulle behöva säga post-industrialitet för att låta uppdaterade men personligen tror jag vi inte är så ”postiga” som det ibland kan kännas och verka, det är mest yta). Enligt båda dessa till förstone motsatta inriktningar rör vi oss alltså inom ”samma samhälle”; med samma storheter. Vad som skiljer dem åt är snarast en del ”tekniska” föreställningar eller ”teknikaliteter” kring den ödesmättade vägen; hur den måste se ut. Att lyckans samhälle finns där i en något oklar framtid råder det ingen tvekan om.
Båda inriktningarna bär också på en extrem cynism. Se t ex hos en sådan som Johan Norberg (i mer eller mindre valfri text på http://www.johannorberg.net) hur han gång på gång talar om (och visar med olika statistiska mått) hur välfärden och lyckan hos det stora flertalet bara ökar och ökar ju friare och mer marknadiserad världen blir. Att det stryker med några ”främmande” industriarbetare (eller ”lokala tjänsteproducenter”) på vägen är hans minsta bekymmer, ty hans stora passion är den neoliberala politikens effekter på en slags gigantisk makronivå (ja vi skulle kunna tala om det som en något skev form av utilitarism).
Hos delar av vänstern rör det sig om en annan form av cynism, som jag nog inte är rätt person att uttala mig om, jag är något okunnig på det området, men jag skulle tro att vi kan tala om den i termer av den tidigare nämnda teknokratin, eller teknokratiska föreställningen; en tro på tekniska systemlösningar där vi måste acceptera en hel del avarter och problem; s k olycksfall i arbetet. Vänstern är måhända villig att med gott mod och med rätt instrument offra en hel del människor (grupper och individer) för den goda sakens skull.
Det sistnämnda är också giltigt för den neoliberala ”skolan” men här handlar det mindre om uttryckliga instrument och tekniska lösningar och mer om simpel lassez faire på den goda marknadens villkor: Vad som sker sker, och alltid för den goda sakens skull.
Man kan nog gott säga att cynismen är mer uttalad och erkänd hos vänstern än hos högern/neoliberalerna; hos de senare (t ex ovan nämna Norberg) är den förespråkade politikens ”temporära bieffekter” en icke-fråga. Men det om något är väl att beteckna som cynism.
/Markus Klinton
Ett mycket intressant och högst relevant inlägg med tanke på min postning. Varifrån är Foucault-citatet hämtat?
Anledningen till att jag börjar formulera detta just nu beror på att jag precis läst Immanuel Wallersteins bok ”Europeisk Universalism” där han utgår ifrån en debatt om den spanska kolonialismen mellan förespråkaren Sepulveda och den mer kände Bartolomeo De Las Casas, via Edward Saids ”orientalism” till universitetens uppdelning mellan humaniora och naturvetenskap. Wallerstein formulerar där en skiljelinje mellan en teknokratisk och en humanistisk syn på framsteg som jag tycker är applicerbar på tvärs genom den politiska uppdelningen mellan höger och vänster.
IW betonar till exempel Saids förmåga att förhålla sig oberoende av partipolitiska skiljelinjer.
Kanske drar jag för stora växlar på det här och jag kan känna att jag saknar förebilder inom det Svenska politiska livet som kan bekräfta den här delningen (PC Jersild och Åsa Lindeborg kanske?). Möjligen hamnar alla politiker på den teknokratiska sidan. Möjligen är humanisterna alltför fåtaliga och dessutom politiskt oengagerade.
Läste slarvigt: ”The order of things” hette ju boken.
Hej allihopa,
För de som vill läsa forskarkollegors ilskna attacker mot Dick Harrisons underlåtenhet att använda fotnoter, samt anklagelser om att han plagierar,
bifogar jag länkar till de artiklarna.
Det mest fantastiska är att Harrison inte vid ett enda tillfälle jag hittat säger att hans kritiker ljuger eller har fel i sak. Han säker med att de inte kan skilja mellan citat och plagiat.
Han försvarar sig. förutom att skylla på höga tryckkostnader och avundsjuka kollegor, att det är svårt att skilja mellan hans kollegors tankar och hans egna.
Det är därför han anser att han inte behöver göra noggranna hänvisningar till andra forskare och författare.
Här finns länkarna till artiklar där Dick Harrison debatterar med andra:
1.
Artikeln i Aftonbladet 2003-06-29 av Dr Gormander ”Succé, Dick – men är det fusk?”
http://www.aftonbladet.se/kultur/article147359.ab
2.
Artikel i Aftonbladet 2003-07-04
av Dick harrison ”Citat, inte plagiat”
http://www.aftonbladet.se/kultur/article148564.ab
3.
Artikel i Aftonbladet av Dr Gormander 2003-07-04 ”Svar direkt från Dr Gormander”
http://www.aftonbladet.se/kultur/article148561.ab
4.
Artikel i Expressen ”Harrison – en skamm för oss professorer” 2005-10-12, av Tommy Möller.
http://www.expressen.se/1.261814
5.
Artikel i Expressen ”Vi professorer gör alla som Fi-Tiina” av Dick Harrison 2005-10-07.
http://www.expressen.se/debatt/1.259917/vi-professorer-gor-alla-som-fi-tiina
6.
Artikel i Aftonbladet ”Jag hotas för min framgång” 2003-07-27, av reporter Olle Castelius.
http://www.aftonbladet.se/bocker/intervjuer/article152943.ab
7.
Artikel i Aftonbladet ”Professorn varnas – trakasserade en kvinnlig doktorand” 2004-06-24, av reporter Per-Ola Ohlsson.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article218922.ab
Jag vill göra ett tillägg till min tidigare kritk av Harrisons faktauppgifter.
När Jag läste Harrisons svarsartikel till Kitimbwa, där Harrison påstod att Europa inte var politiskt, ekonomiskt eller militärt mäktigt mellan århundradena 1500 – 1800 talen.
Jag pratade med Kitimbwa om att europeiska kolonialmakter behärskae Nord- och Sydamerika, samt större delen av Indien.
När Kitimbwa påpekade just dessa omständigheter, svarade Dick Harrison,
”Indien erövrades inte förrän på 1820-talet, Kitimbwa försöker vrida tillbaka tidpunkten för Europas dominans med ett sekel”.
I en sådan här detaljdispyt är det ganska lätt för den som vill, att kontrollera saken. Skulle en välkänd forskare, en professor och docent, en storsäljane författare, riskera att ljuga i en direktsänd TV-debatt?
Nästan alla vettiga människor måste normalt utgå från att
svaret blir ett rungande ”nej”.
De flesta fann det nog betydligt mer sannolikt att Harrison med sin kunskapsbakgrund och respekt hade rätt. Kitimbwa som är lekman, gissade de flesta antagligen hade fel.
Erövrades Indien först på 1820-talet eller inte? Hur var det nu?
När jag såg TV-debatten mellan Kitimbwa Sabuni och Dick Harrison blev jag omedelbart förbannad efter att Dick Harrison kastade ur sig påestående efter påstående om historiens skeenden.
”Men för fan, karln sitter ju och ljuger!!”
…var min spontana tanke.
Det räcker med att läsa i en historisk atlas eller en allmän bok om Indiens koloniala historia, såsom några av mina böcker hemma, för att konstatera att Harrisons påstående är felaktigt.
Det räcker till och med att
läsa en vanlig historiebok för gymnasiet för att upptäcka att Harrison har fel.
Det är inte just denna detalj som sådan (erövrades Indien före år 1800 eller efter), där jag provoceras av att Harrison har fel.
Jag provoceras av att han som verkligen måste veta de korrekta årtalen, ljuger så till synes ogenerat och när han inte ens skulle ”behöva” göra det för att försvara sina andra argument.
Han tycks säga emot bara för emotsägandets skull. Som när man säger till ett litet barn som haft sönder något, att barnet beter sig dumt och barnet avbryter med skriket ”nej, det är du som är dum!”
Hans ena lögn leder till att han måste komma med ännu fler, för att täcka upp den första och så fortsätter det.
Han underskattar andra människors kunskap och intelligens.
Han påminner om en gamla tiders teaterprimadonna som anser sig vara utsatt för en sammansvärjning av folk som inte står ut med hans förträfflighet och att han vet bäst i allt jämnt, samt att alla andra har fel i allt jämnt i debatter med honom.
Det som är sorgligt med Dick Harrison är att han formulerar sig bra i sina böcker. Han har ett engagerande sätt stt skriva, kryddat med metaforer, moraliska ställningstaganden och funderingar och går i polemik med sina läsare. Han försöker utmana våra tankar och vår kunskap så som han föreställer sig den.
Han försöker urskilja detaljer som han tycker är viktiga bland många, samt utmana våra historiska föreställningar.
Meparten av det jag läst hittills av Dick Harrison är för mig historiskt allmängods som jag inte ser anledning till att ifrågasätta.
Det är just när jag här och var ser att han i sin text kommer med påståenden som inte har stöd och ofta går emot vad han och gängse historiker skrivit, som jag undrar vad han håller på med.
Harrisons goda berättarskicklighet går om intet och missbrukas till att saluföra hans egna politiska ställningstaganden som han påskiner har stöd av andra.
Thabo ’Muso
som jag ser det (igen utan att ha läst någon bok av Harrison) så är det stora problemet uppenbarligen avsaknaden av fotnötter. utan dom blir inte bara fakta svårverifierbara utan han kommer inte att så lätt komma undan anklagelsen om plagiarism. Det hjälper liksom inte hur mycket han pratar om citat, litteraturlistor och annat.
Mike Davis bok ”Svält och kolonialism” som jag har här bredvid mig har hela 60 sidor med fotnötter, vilket kanske är i överkant för en bok på 450 sidor, men det behövs kanske med ett så komplicerat ämne.
Borde inte DH ha skrivit en romansvit om slaveriet i stället? det verkar finnas forskare och akademiker som gör det ibland när det av någon anledning inte går att redovisa källor.
Ang Harrison, några personliga kommentarer, jag hoppas att jag inte gör några övertramp; rätta mig gärna.
Mina enda kontakter med Harrison kommer från en del radioprogram där han medverkat (i egenskap av historiker) samt en del tidningsartiklar (också då i egenskap av historiker) samt en inte alltför noggrann läsning av någon bok (och På spåret). Jag har helt enkelt inte känt mig manad att fördjupa mig några av hans böcker. Däremot har jag, som jag i en tidigare kommentar nämnde, haft ett visst intresse för det s k ”problemet Harrison”.
I min naivitet trodde jag till en början att han var någon slags rebell inom historieämnet (vilket ibland kan behövas). Som sådan trodde jag också att han på ett slags Foucualtmanér försökte närma sig historien på ett lite annat sätt.
Foucaults arbeten är, måste jag erkänna, mina stora inspirationskällor. Även Foucault blev nu utsatt för en hel del kritik (av bla historiker) för sitt sätt arbeta och för sitt udda sätt att referera (han hänvisar snarast till vad som i traditionell historieskrivning framstår som obetydligheter eller märkligheter); samt sitt sätt att svepa över mycket stora perioder kombinerat (paradoxalt nog) med att sätta mycket detaljerade och exakta datum på saker och ting; som t ex fängelsets ”födelse” (det senare sker dock med en slags ironi som man inte vet vad man skall tro om…)
Alltså; vad jag vill säga är att det är möjligt och önskvärt att skriva och arbeta annorlunda än gängse praxis inom en disciplin, ett ämne (ja i förhållande till hela det västerländska humanvetenskapliga projektet).
När det gäller Harrison har jag dock under en längre tid misstänkt något som jag nu tack vare Thabo tror mig ha fått mer eller mindre bekräftat; d v s att Harrisons ”projekt” handlar om något helt annat.
Jag säger nu inte att en sådan som Foucault skulle vara perfekt, att han alltid har haft rätt etc; något han förmodligen skulle ha varit den första att själv förneka med tanke på hans ständiga omarbetningar och nya angreppssätt.
Detta kontinuerliga tänkande (problematiserande av sig själv; sitt eget sätt att tänka) förefaller dock inte vara något som kännetecknar Harrison. Han verkar alldeles för upptagen av ”sanningen”, vilket tillsammans med hans upptagenhet av sig själv som person leder till en mycket farlig kombination.
Hur man skall bemöta ett sådant problem är klurigt. Allting talar för Harrison som det ser ut just nu, något som Thabos senaste kommentar också visar med all tydlighet. TV- och radiopersonligheten Harrison intar en position i förhållande till allmänhet och allmän diskurs som förefaller kunna göra ”det samhällskritiska projektets” uppförsbacke både längre och brantare.
Det känns väl sådär att säga det, men utan tvekan skulle en möjlig lösning kunna finnas i bred kampanj mot Harrison metoder och ”resultat”.
Detta kräver dock tid men också kunskap (i det som alltför få känner till) – främst om att människor och mening faktiskt fanns på riktigt i andra delar av världen (och tidigare i historien) innan ”vi” – som i ”den moderna europeiska människan” – upptäckte/formade oss själva i ”Europa”.
Det kräver också legitimitet och kontaktnät i de allmänna medierna, ty arbetet ”mot Harrison” måste föras inom detta ”utrymme”; som alltmer kommit att framstå som hans hemmaplan (d v s inte ”akademin”). Kanske är detta svåraste, och det lär inte bli lättare av att man kommer med något som förefaller mer ”avancerat” än Harrisons lättförmedlade utsagor.
/Markus Klinton
Mr Brown;
Jag har inte l�st Wallersteins �Europeisk universalism�, d�remot hans tidigare ��ppna samh�llsvetenskaperna� (tror jag den heter). Samma sp�r diskuteras d�r. N�r det g�ller svenska influenser tror jag att det finns en hel del, �ven om jag bara kommer p� en del just nu. Den finlandssvenske G H von Wrights b�cker k�nner du s�kert till (�Myten om framsteget� m fl). D�r �terfinner vi denna diskussion mellan teknokrati och humansim. Jag skulle �ven s�ga att det finns (lite mer l�ngs�kt) hos en s�dan som Elin W�gner (t ex i �V�ckarklocka�). Vi har ju ocks� den �terigen uppm�rksammade Tage Erlander (den fr�mste av humanister under det f�rra seklet i v�r samh�llsbildning???) P� �giganternas niv� st�r nog Weber f�r det fr�msta bidraget i hans diskussion om rationaliseringsprocessen och konflikten mellan det som ibland heter v�rde- vs. m�lrationalitet, ibland materiell vs. formell/teknisk rationalitet. (Jag har tyv�rr l�st blott en bok av Jersild � f�r hundra �r sedan – och inget av Lindeborg, de hamnar fr�n och med nu p� min lista inf�r den stundande f�r�ldraledigheten).
Jag �r ingen expert p� detta, �ven om jag har l�st en hel del p� omr�det (det har ju varit en brinnande fr�ga f�r samh�llskritiska humanister under snart sagt hela industrialiseringsprocessen). Innerst inne �r det nog ocks� mitt fr�msta intresse eller ett av de centrala problemen i eller f�r mitt reflekterande. Mitt mer praktiska forskningsarbete har dock tagit en slags omv�g, som p� �detaljniv� hamnat i relationen eller den samf�llda erfarenheten av graviditet och l�nearbete. Jag f�rs�ker att g�ra en historisk studie av detta sv�rdefinierade �omr�de�. Samtidigt g�r det inte att undg� att hela denna �detalj� omg�rdas av det som du talar om i termer av en sp�nning mellan teknokrati och humanism. Det �r v�l egentligen det jag skriver om, men med utg�ngspunkt i en �detalj� � eller vad som kommit att formas till en �teknisk detalj�. (Mer svepande formuleringar, som jag utan tvekan hyser en f�rk�rlek till, brukar jag i det dolda skicka ut p� n�tet.)
Som du s�ger �r det i �politisk mening� sv�rare att hitta denna skiljelinje. Bland de politiska ideologerna (inte alltid partibundna) g�r det nog att hitta den, men bland de mer praktiskt verksamma �r det sv�rt att se n�gonting s�dant. Jag tror att varje aktiv politiker idag, s� ocks� milj�partister, m�ste bek�nna sig till en slags pragmatism. Jag kan k�nna s� sj�lv ibland.
Med anknytning till mitt f�rra inl�gg r�rande erk�nnande av samh�llet och dess storheter, s� har vi kanske inget val. Hur �konstruerat� �n allting �r, �r det lika p�tagligt och �verkligt� f�r det (i.e. vi har ingen annan verklighet). F�r att �stadkomma n�gon form av f�r�ndring i det praktiska m�ste vi s�ledes erk�nna den teknokratiska v�gen i n�gon mening. Den stora m�jligheten ligger dock i att f�rs�ka f� oss sj�lva att bryta med oss sj�lva, d v s att f�rs�ka bryta med den �subjektivitet� eller de uppfattningar om vad en m�nniska �r som (vi genom) det v�sterl�ndska �industrialiseringsprojektet� skapat. Lyckas vi revolutionera v�rt t�nkande kan vi m�h�nda ocks� reformera �systemen�. Det omv�nda � en revolution av systemen och en d�rp� f�ljande reformering av v�rt t�nkande � leder f�rmodligen till mycket lidande (vilket de 1900-talets historia alltf�r tydligt har visat).
N�r jag i glada stunder tar p� mig min idealistiska hatt, d� k�nns det som om �klimatfr�gan� m�jligen kommer att kunna leda till en �revolution� i v�rt f�rh�llande till oss sj�lva, i v�rt t�nkande, i v�r subjektivitet. I mindre glada stunder k�nns det mindre troligt; �tminstone att jag skulle f� uppleva n�got s�dant i min livstid.
/Markus Klinton
Hmm…kanske har du rätt i att man måste anta en pragmatisk, eller teknokratiskt om man så vill, hållning för att kunna agera politiskt. Även om det förklarar många saker så är jag inte nöjd med det svaret.
Å andra sidan kan man fråga sig var de intellektuella i bred mening befinner sig i det politiska livet? de verkar ha försvunnit ur debatten med postmodernismens genombrott och åttiotalets ”antipolitiska” hållning. de är inte många och jag saknar dom framför allt på vänstersidan (visst finns det undantag som Bourdieu och Wallerstein).
Hej,
Lite mer nytt kring Harrison-debatten. En doktorand jag känner har suttit och diskuterat med andra doktorander på ett universitet i Sverige.
De doktoranderna har följt debatten i Dagens Nyheter och anser att Kitimbwa har poänger. Viktigast av allt är däremot att de inte accepterar Harrisons arbetssätt som historiker.
Alltså gav artiklarna vi skrev effekt. Som Markus Klinton sade så borde Harrison granskas ännu mer. När han ger sig in i det transatlantiska slaveriets historia
blir det givetvis extra känsligt, men hans framfart är skadlig vad han än skriver om.
Man får komma ihåg att kritiken av honom började långt innan jag och Kitimbwa hade en aning om vad det var för en person, samt att kritiken av andra historiker riktades mot hans medeltids”forskning”, inte slaveriskrivandet. Den medeltid som han så länge utgivit sig för att vara expert på, vilket faktiskt även jag trodde i början.
Så länge Harrison vidhåller sina arbetsmetoder går ingen del av historien säker.
Det intressanta framöver är om historiker har tillräckligt med civilcurage för att fortsätta granska hans verk.
Thabo ’Muso
Tack till Mr Brown för att ha uppmärksammat Harrison-debatten och tack till Thabo för ditt förtydligande. Harrison är inte intelligensbefriad även om han framstår som det, utan han är en medveten och ivrig historierevisionist i fårakläder.