”Jävla skitungar – engagera er i något vettigt!” är den minst sagt bombastiska rubriken på Johanne Hildebrandts kolumn i Aftonbladet. Hildebrandt är så arg att hon kokar och tappar på vägen bort all journalistisk skärpa. Det gäller förstås kravallerna kring det omtvistade ungdomshuset i Köpenhamn och de aktivister som är ”kåta som troll på att slåss med snuten”. Nu är det visserligen inte till Aftonbladet som jag går när jag skall ha information om saker och ting även om jag gillar Gillous krönikor, men kan inte tidningen producera bättre artiklar än så här så får man väl anta att den snart kommer att vara förpassad till den journalistiska bakgården.
En annan aspekt på artikeln är att den gör det tydligt hur accepterat det är att använda ett både nedvärderande och fult språk när det kommer till ungas kamp mot vad man anser vara ett orättfärdigt samhälle. För jag tror inte att Hildebrant skulle skriva något likande om andra frågor som rör konflikter. Föreställ er att Hidebrants kolumn handlat om konflikten mellan Hamas och Fatah i stället. Skulle hon då ha skrivit ”Jävla skitpalestinier – engagera er i något vettigt!”? Knappast. Ta ungdomarna på allvar jävla skitjournalister!
Andra bloggar om: politik, samhälle, aftonbladet, ungdomshuset, köpenhamn, jagtvej, hildebrandt, media
Fast nu är det väl en jävla skillnad på en förtryckt befolkning som blivit landsfördrivna och bortskämda glin i väst som grinar för att de inte har något att göra på fritiden.
Så det är då okej enligt dig att i media beteckna alla grupper som man tycker klagar för mycket för ”jävla ditten eller datten”? Till exempel ”Jävla klagande skitpensionärer” eller ”jävla skitCarlBildt” eller ”jävla skitnynazister”. Till och med de flesta bloggar håller högre standard än så!
Mr Brown:
Jag reagerade också när jag läste hennes artikel och undrade var hon hade förlagt sin hjärna!
De autonoma verkar ha den inverkan på många (d.v.s att de plötsligt kopplar bort hjärnan och drabbas av känslosvall) men det är sällan som journalister tappar konceptet på det här sättet. Och det är tydligen okej när det gäller just de autonoma (jag försöker påminna mig om att jag läst något liknande om nynassar, men minnet sviker).
Då är det nog ditt minne som sviker, TV4 brukade ha galor mot nynazister, jag tvivlar att vi får se en gala mot de autonoma någon gång.
Du tror inte att det handlar om att försöka verka ungdomlig i språket? Sen tror jag att det är ett sätt att vara överslätande. Journalister med vänsteråsikter som inför läsarna vill få det att framstå som att kravllerna visserligen utförs av andra människor med vänsteråsikter men att det är omogna barn som man då tilltalar/skriver om lite von oben med en förälderattityd. Jag tror att många läsare uppfattar det som ett sätt att försöka skratta bort det hela med en sträng min.
Tja, så kan man ju faktiskt också uppfatta det. I det här fallet är det just språket som jag är milt bestört över. Det är inte bara ”lite von oben” utan väldigt hårt.
Jag tillhör dem som blir väldigt arga på kravallande ungdomar. Delvis handlar det nog helt enkelt om att jag delar demonstranternas målsättning, eller den målsättning de säger sig ha (det är klart att Ungdomshuset, i det här fallet, borde fått vara kvar som Ungdomshus – de kunde fått renovreringsbidrag om nu huset var i så dåligt skick) och samtidigt ser hur kravallarna motverkar alla goda målsättningar genom att utöva aggressionsterapi på omgivningens bekostnad (att man tar in ”hjälp” av ungdomar från andra städer, t o m andra länder, visar så tydligt att det här verkligen inte bara handlar om ungdomar som är engagerade i sin egen vardagsmiljö).
Just det där med ”omgivningens bekostnad”… De här ungdomarna, kravall-klicken, tycks ofta på narcissistiskt ungdomligt maner oförmögna att se världen som något annat än en spelplan där de (hjältarna) slåss mot Fienden — alla andra, de boende i grannskapet där kravallerna ägde rum, försvinner liksom ur blickfånget. Ofta kravallar man i miljöer där man bara lyckas förstöra för icke-besuttna. Exempelvis kravall-traditionen på första maj i Kreuzberg alt Prenzlauer Berg i Berlin — fattiga områden där de inte är de fattiga boende som kravallar, utan ofta medelklassungdomar som på sin höjd bor i dessa områden under en begränsad tid. Även då kommer det in folk från andra områden och städer, och ja de ÄR ofta helt inställda på att bråka — och de lyckas nästan alltid bara förstöra för sig själva, för sina kamrater och för alla de goda saker de säger sig kämpa för.
Charlotte, du borde ha skrivit hildebrands kolumn. Seriöst. Som du kanske märkt så har jag försökt att undvika att diskutera kravallerna i sig. anledningen är dels därför att jag precis som du har väldigt svårt för våldet.
om man skall ta diskussionen bortom det uppenbara i att fördöma våldet så kan man fråga sig vad som bör göras? problemet som jag ser det är att friktionsytan är för stor mellan vissa ungdomsgrupper och samhället i övrigt och stora friktionsytor skapar konflikt och därmed ofrihet. det är inget problem man bör ta lätt på: det är ofta ungdomars våld som utgör startskottet för större och blodigare konflikter(intifadan i palestina eller nordirlands senaste konflikt t.ex.).
Det måste med andra ord finnas någon som är villig att gå in och medla, som är villig att skapa ett utrymme för förhandling. I ungdomshusets fall fanns det till exempel en grannförening som bland annat kom till på grund av oro för just våld och störningar, som hade ”konstruktiva” möten med ungdomshuset tills dess att föreningens medlemmar själva paradoxalt nog började bråka om formuleringar kring våldsfrågan.
Vad jag vill säga är att det viktiga är inte att fördöma våldet, det viktiga är att göra något konstruktivt åt det. Det var inte speciellt konstruktivt t.ex. att sälja huset till fadershuset.
Nej, det var det verkligen inte. Där är vi helt överens.
Intressant det du skriver om intifadan och Nordirland. Men samtidigt är det ju stor skillnad mellan att befinna sig på Gazaremsan och att vara ung i Köpenhamn eller Malmö även om det inte alltid är kul det heller. Helt klart måste man göra något konstruktivt åt ungdomsvåld där det dyker upp men it’s a two-way street. Lite mer självkritik och -insikt tycker jag man måste kräva av ”de autonoma”. Många av dem är vuxna människor, myndiga sedan år. Tänk om de nån gång kunde begripa att de inte är helt autonoma! De befinner sig i ett samhälle. När Reclaim the Streets, t ex, ska reclaima gatan och ha fest verkar de glömma bort att gatan aldrig någonsin tillhört just dem i deras lilla grupp. Den tillhör liksom Hildor, 90, och Gullan 52 också. Men Hildor och Gullan kan inte röra sig fritt i kvarteret när gatan är avspärrad, de har aldrig heller bjudits in till festen.
Att göra något konstruktivt åt våld och skadegörelse kan inte alltid innebära en förhandling — ibland måste de som agerar fridstörare helt enkelt ge vika också. Och de som inte reagerar direkt mot olika problem i sin närmiljö utan (objudna, ofta ovälkomna av lokalbefolkningen)åker runt till olika platser för att protestera, vad ska man göra med dem? Det finns säkert mycket de skulle behöva för att bli mer harmoniska, men deras sätt att protestera (ibland oklart mot vad) kan i sig knappast vara något att ta på allvar och förhandla kring.
Gr, som du märker blir jag väldigt arg bara jag tänker på dem. Men vi är överens om själva saken, d v s Ungdomshuset. Det ÄR hemskt att utrymmet för subkultur försvinner.
Jag tycker att mycket kan sammanfattas i de två orden ”ge vika”, och problemet är att ingen vill ge vika. Varken stat, besättare eller gullan.
Visst, jag håller med dig: upprorsmakarna måste kunna ge vika och om man inte gör det riskerar man en våldsspiral. Men upprorsmakarna är inte de enda som måste kunna ge vika och det hjälper inte att man säger att det är de som förespråkar våld, för i deras ögon förespråkar samhället våld vilket manifesteras genom polisen (eftersom makten är så subtil att den inte kan nås).
Polis och demonstranter genomför därefter ett slags koreograferat och förutsägbart aktstycke som resulterar i att gullan inte kan gå ut. Det är en potentiellt farlig situation, menar jag, som någon måste kunna gå in och bryta på något sätt.
Jag vill helt enkelt se andra aktörer agera i de här situationerna: bort med poliser och in med grannar eller andra organisationer. Låt saken bli en längre process. De som inte tror på våld måste kunna ha mod att stå för det,etc..
Hm, ja, det ligger nog mycket i det du skriver…klokt tänkt.
Men du är ändå arg?
Ilskan är det sista som lämnar mig! 🙂 Nä, allvarligt talat — nu är jag arg för något annat istället (lugn — jag är inte arg på Er Monsieur Marron).
Vad gäller de autonoma skitungarna kommer de säkert få min ilska att blåsa upp då & då även om jag kan tycka du har rätt i sak. Läs t ex den här kommentaren från ”anonym” på Anna-Lena Lodenius blogg:
”Håll för helvete käften din rättfärdiga kärring. Det här är ingen trevlig politisk principfråga där ord står mot ord. Skriver du en bok om oss så skriver vi tillbaka, går du in i våra hus och river ner dem så river vi hela jävla stan. Vi kommer alltid försvara oss och det som vi har tillkämpat oss, sen kan du och dina äckliga journalistkollegor sitta vid sidan av och fälla omdömen så mycket ni vill.”
(http://annalenalodenius.blogspot.
com/2007/03/kravaller-stjlper-
saken.html)
Lite svårt att föra en dialog där liksom. Och det är verkligen inte den enda gången Lodenius fått ta emot skit av den här typen. Lite trist när de högerradikala typer som också brukar gästa hennes blogg framstår som artiga & trevliga folkhemsollar i jämförelse…
I rest my case, Charlotte. Det var ingen vidare trevlig dialog (snudd på konstruerad?) på Lodenius blogg. Jag har fått inte fullt så oförskämda men ganska bitska kommentarer här på bloggen också när jag har skrivit om ”rörelsen”. Ja, jag vill faktiskt veta vad de tycker. Synliggör de osynliga!