Så lyder refrängen i Beck Hansens enda egentliga hit, Loser, från den fantastiska lo-fi-skräprock-folk plattan Mellow Gold. Den enda raden är som en moralfilosofisk dörröppnare. Visserligen var ”losern” en trendig figur under några år i mitten på nittiotalet, vilket förstås är en paradox, ”losern” kan aldrig upphöjas ur sitt eget underläge. Själv lär Beck sällan sjunga ovanstående rad live utan byter ut ”loser” och ”kill” mot andra ord. Nog om Beck. Det var egentligen citatet från en tidigare postning som jag ville avhandala: ”Vänstersympatisören är motståndare till idén om konkurrens därför att djupt därinne så känner han sig som en förlorare”. Den som sagt så är Theodore Kaczynski, mer känd som UNA-bombaren, som spred skräck i USA i mitten på 1990-talet genom att skicka brevbomber till de som han såg som representanter för det moderna, teknokratiska samhälle han kämpade mot. Citatet förekommer i det manifest som han utpressade sig till att få publicera i Washington Post och New York Times kort innan han greps.
Så stämmer det? Sympatiserar människor med vänstern därför att de känner sig som förlorare? Man kan vända på frågan: antar man vänsteråsikter därför att man känner sig hopplöst underlägsen, därför att man förnekas vissa rättigheter? Inte nödvändigtvis skulle jag säga. Paradoxalt nog kan man uppenbarligen lika gärna anta högeråsikter om man känner sig förtryckt av samhället. Som i exemplet jag tog i den tidigare postningen: att många fattiga i USA röstar republikanskt kan vara just därför att de inte vill se sig själv som förlorare.
Begreppet i sig antyder snarast ett karaktärsdrag: är du en förlorare finns inget hopp för dig. Du är för evigt dömd till ett liv i obarmhärtig misär. Inget du företar dig kommer någonsin att bära frukt. Att i en sådan situation vända sig vänsterut skall väl snarast ses som ett styrkedrag där man har tagit ett steg mot att styra sitt eget öde. Vänder man sig till konservatismen måste man ju lita på ”naturhärskarnas” goda vilja. Just därför skulle jag säga att om man ”gör motstånd mot idén om konkurrens” så har man redan lämnat tanken på en inneboende ”loserhet” bakom sig.
Men det viktigaste att påpeka är nog ändå att man kan ifrågasätta hela konceptet med konkurrens och dikotomin vinnare-förlorare. Rent ytligt sett kan det verka verklighetsfrånvänt: ingår vi inte alla i ett spel om makten, från vaggan till graven, från familjestriderna till världskrigen? Jo, förvisso, men i ”våra” moderna samhällen i väst är de flesta faktiskt inte tvingade till det, trots att det verkar så. Vi behöver inte åka hem och hämta en AK-4 om vi blir ratade i krogkön. Vi behöver inte erövra chefspositionen. Vi behöver inte visa att vi har rätt hela tiden. Tvärtom så har vi friheten att säga: ”jag avstår från makten”, eller till och med ”jag avsäger mig makten”. Det är inte lätt, men är fullt möjligt. Det finns de som har lyckats. Detta gäller däremot svårligen de som riskerar att förlora allt om de avsäger sig den lilla makt de har. Därför borde man också enligt min åsikt skapa ett slags system för maktbalansering, a la Keynes ”international clearing union”, som var tänkt att föra pengar tillbaks till fattiga nationer från de rika, ett förslag som Keynes lade fram under Bretton-woods konferensen 1946 1944, men vars genomförande skrotades efter effektivt motstånd från den part som hade mest makt för tillfället: USA.
Som jag ser det ingår idén om konkurrensen som samhällets drivkraft, och med den dikotomin vinnare-förlorare, i ett i grunden fascistiskt tankemönster. Det är den fascismen som Beck, i mina öron, anspelar på i sin refräng. Det är den fascismen som UNA-bombaren ger uttryck för när han antyder att det finns en inneboende ”loserhet” hos människan.
Andra bloggar om: politik, samhälle, filosofi, etik, unabombaren, vänstern
intressant
Konkurrenstanken förutsätter väl ett nollsummespel, något som jag tycker verkar underligt i politiken. Vi kan ju med egna insatser öka resurserna, och vi kan förändra strukturerna. Popliberaler av typen Federley och en del backslickboggare – som tror på konkurrens som den viktigaste drivkraften – verkar vara mer determinister än t ex vänstern eller de konservativa. Märkligt egentligen.
Jag tror att om det ligger något i UNA-bombarens uttalande så är det att människor som inser hur tunn linjen mellan framgång och misslyckande är, och hur stor betydelse samhällets strukturer har för utfallet, tenderar att bli vänster. För att minska konsekvensen av steget mellan framgång och motgång, och för att göra strukturerna mer förlåtande.
vs.. angående högerns determinism så pratar man ju ofta om ”det enda alternativet”, d.v.s att det är djupt inrotat i våra politiska och ekonomiska makthavares tänkande att kapitalism är det enda ekonomiska system som våra samhällen kan leva under. vilket ju förstås inte stämmer, men det är omöjligt för den stora massan av aktörer att avvika från den vägen eftersom alla är rädda för att själva avvikandet skall stjälpa systemet och för att man tjänar för bra på status quo. så det kan man kanske kalla determinism.
Jag gillar er skarpt herr Brown.
Att förakta förloraren är ju dessutom extra sadisktiskt som varje tävling förutsätter att någon förlorar. Alltså, förloraren måste finnas för att konkurrenssystemet ska upprätthållas.
Lite extra lustigt och förskräckande är det att höra sånt som att Gore brukar kallas för ”loser” i USA eftersom han förlorade(?) ett presidentval. Eh, hade båda kandidater kunnat vinna eller hur tänker man egentligen?
Stranden: jag faller direkt för ordet backslickboggare men vad är det egentligen? Har nog aldrig hört det förr.
Mr Brown:
Nu är du delvis inne på min mammas gata, så jag har förstås en del kompletterande synpunkter :-).
Jag vill nog hävda att talet om ”vinnare och förlorare” inte bara är en typisk fascistisk idé rätt och slätt, utan även en typisk liberal sådan. Också förra gången liberalismen var riktigt på modet, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, hämtade man inspiration ur biologin och ur evolutionsteorin.
Snacket om ”vinnare och förlorare” emanerar egentligen ur ”spelteorin” som är en matematisk modell som utvecklades av de tyska matematikerna von Neuman och Morgenstern under trettio- och fyrtiotalen). Denna matematiska modell används numer, och sedan 60-talet, av sociobiologin (som slog igenom stort under 1980-talet) för att förklara arternas uppkomst och alla upptänkliga beteenden, djuriska som mänskliga. Samma matematiska teori använder sig ekonomer av, liksom militärstrateger ex. Teorin kallas ofta för ”spel- och konfliktteorin” på svenska (”game theory” på engelska).
Man talar gärna om ”socialdarwinism” men är inte helt klar över att vi egentligen har att göra med två ganska olika ”socialdarwinismer”, två politiskt helt olika sätt att tolka och använda evolutionsteorin för att legitimera och förklara ett visst samhällssystem naturlagsenligt.
Den liberala socialdarwinismen (mest kände förespråkare Herbert Spencer, han med ”survival of the fittest”) talade just om att naturlagarna, som innebar individernas kamp mot varandra, konkurrensen mellan enskilda människor, skulle leda till förbättringar av människosläktet och samtidigt till att de bästa kom fram i samhället, till hela samhällets fromma.
Denna idé stämmer med föreställningen om individualselektion, att den biologiska selektionen sker på individnivå, som varit förhärskande (och fortfarande är det med undantag för de samhällsbildande insekternas evolution, myror, bin etc.). En sträng individualism alltså och en som ledde till social mobilitet i samhället och till meritokrati.
Nazisterna, liksom fascisterna, hade istället en organismisk idé om samhället, vilket är en traditionellt konservativ uppfattning, om ett hierarkiskt samhälle där den överlägsne ledaren (som inte behövde vara aristokrat, som i den konservativa Burkeska idealstaten, där även flera aristokratiska styresmän accepterades), styrde despotiskt över alla andra.
Fascister/nazister föreställde sig att en nation, ett samhälle, en ras, fungerar kollektivt och gemensamt – som en biologisk kropp, där varje individ utför sin del av de sysslor som en frisk kropp kräver (precis som i ett traditionellt konservativt samhälle), ungefär som kroppsorganen göra olika saker i en biologisk kropp. Sedan tänkte de sig att kampen för tillvaron, och för förbättrandet av nationens människomaterial, eller rasens, utspelas genom nationernas kamp mot/konkurrens medvarandra.
Den här idén stämde bättre med föreställningen om biologisk gruppselektion. Konrad Lorenz var en bra exponent för denna idé exempelvis, så var han också nazist och fick sin professur i Königsberg 1941 av nazistiska partiet, och trots att det akademiska samhället där ansåg att han inte var kvalificerad).
tack för den uttömmande historiska bakgrunden, kerstin. min följdfråga måste bli hur ett samhälle som inte tillämpar individualselektion skulle kunna se ut? den tidiga socialismen som den manifesterat sig vid makten har ju också uppenbarligen varit influerad av socialdarwinismen trots den kollektivistiska hållningen.
Hm, Charlotte, för mig är backslickbloggar bloggar som förespråkar en framgångsliberalism där det maniska sysslandet med sin egen ”success”, narcissism, självupptagenhet samt förenklingar lägger grunden för bristande lyhördhet, ointresse av ifrågasättande och t o m en självgodhet som kommer till uttryck när man verkligen ”tvålat till” motståndaren (alltså gjort vederbörande till en loser).
Inte min melodi direkt. Passar nog på Stureplan.
Mr Brown:
Jo vi hade ju Kropotkins biologism, och även galningen Lysenkos. Kropotkin kan jag inte mycket om, men Lysenko, som ju fick Stalins öra, tänkte sig en slags kollektivistisk selektion, fast inte en repressiv sådan, utan en där de duktiga, intelligenta etc. delade med sig till kollektivet och där även de mindre skickliga fick del av samhällsresurserna. För dem var naturen altruistisk. Åt var och en….etc.
Dock, Lysenko tänkte sig ex. att i en skog skulle de svagare träden lägga sig ner och dö, för att de starkare inte skulle hindras, av ren altruism alltså.
Men kommunister har inte alls, vad jag vet, varit lika benägna att använda sig av biologiska argument för att legitimera sin samhällsutopi. Jag har inte hittat och inte läst några längre kommunistiska utredningar om hur biologin skulle kunna förklara/legitimera ett kommunistiskt samhällssystem. Finns sådana, förutom Kropotkins, så tar jag tacksamt emot tips, för det vore intressant att läsa dessa, och jämföra resonemangen.
Jag har inga exempel på öppen biologistisk argumentering inom kommunismen (förutom Lysenko då), men nog är det så att ett bildspråk där arbetarklassen står för det friska och dugliga med framtiden för sig, medan de som representerar ett system som enligt kommunismen måste dö också framställs som svaga eller degenererade på olika sätt, varit vanlig inom öststatsretorik men också inom västlig kommunism. De stora stalinistiska skulpturerna på framtidens människor, arbetarhjältarna, är som alla vet rätt lika Arno Breker o annan nazikonst (Speer hade nog f ö också kunnat göra karriär i öst med sin arkitektur). Zjdanov, den ”socialistiska realismens” ideolog, talade om ”formalistisk” konst i samma termer som nazisterna talade om ”urartad konst”; ngt deformerat, onaturligt osv. Jag menar inte att de två systemen skulle vara helt likartade men nog finns beröringspunkter.
Det tycks mig som att en kollektivistisk motsvarighet till kapitalismens vinnare-förloraredikotomi skulle kunna vara begreppsparet stark-svag. Men också begreppsparet tillgång-belastning. Alla dessa tre begreppspar, där det första ledet är bra (och ska belönas) och det andra dåligt (och ska bestraffas), är dock relevanta i en beskrivning av modern nyliberal retorik och praktik… Skillnaden ligger kanske framför allt i att förekomsten av parlamentarisk demokrati och en viss acceptans av de mänskliga rättigheterna utgör ett visst skydd.
Alla dessa motsatspar som kan användas i stället för vinnare-förlorare är intressanta och stark-svag är ett bra exempel, charlotte, som kan appliceras på de flesta politiska system till höger och vänster, ja inte bara på det politiska, utan också våra privata relationer. ett samhälle som avskyr det svaga kan i mina ögon inte bli annat än fascistiskt.
Jag håller helt med dig på ett känslomässigt plan. Förakt för svaghet är verkligen något genomgående o hittas också i rätt oväntade sammanhanf. Man kan t ex tänka på den fäbless för att lyfta fram ”starka kvinnor” som finns (fast inte lika mycket nu som under tidigare decennier) inom feminismen/kvinnorörelsen. En fullt förståelig strategi som är svår att komma ifrån ibland men som samtidigt upprätthåller den här dikotomin stark/svag och egentligen bekräftar att kvinnans normaltillstånd är att vara ”svag” – de som lyfts fram får undantags- eller elitprägel.
Samtidigt tycker jag med förnuftet att det blir väldigt problematiskt att använda ordet ”fascism” på det här sättet. När de genomsyrar allt, när den är allting så är den ju samtidigt inte något speciellt. I Västtyskland på sent sextiotal o tidigt sjuttiotal brukade man tala om ”den vardagliga fascismen” på ett sätt som bla resulterade i en rad briljanta skildringar inom film av mellanmänskligt förtryck. Samtidigt förlorade man litegrann sikten för historien och det som radikalt skilde nazismens (man brukade inte skilja så noga mellan nazism och fascism) offer från det egna vardagslidandet.
Charlotte:
Jo visst har företrädare för alla politiska ”ismer” en tendens att betrakta sina egna förespråkare som starka och överlevnadsdugliga och utmåla sina hjältar som starka, på ett eller annat sätt.
Men det finns ju en skillnad mellan de ideologier som stipulerar att de svaga ska utrotas (ex. via steriliseringar, avlivning eller ”egenförorsakad svält” etc.) och ideologier som anser att de starkare ska hjälpa de svagare.
Och nu talar jag om ideologi – inte om praktik alltså.
Ja naturligtvis och jag påpekade ju faktiskt också att jag inte jämställde systemen. Dock är det viktigt att komma ihåg att den kommunistiska retorik jag talar om – retorik alltså inte uttalad ideologi – inte handlar om att hjälpa svaga utan enbart om utpekande.
Stranden: Aha, nu äntligen kopplar jag till din manlighetspost, där skrev du ju om backslickbloggare. Du hade missat ett l här så det blev ”boggare” o så blev jag ännu mer förvirrad över ett begrepp som jag redan var obekant med. Jag kände nämligen inte till backslickfrisyren eller rättare sagt inte namnet på den. Nu är jag helt med!
Sådana där killar finns det ju en o annan av även i vänsterkretsar, med annan frisyr & annan jargong men med samma självförälskelse….
Jag skulle rekommendera dig att läsa hela manifestet om du inte gjort det. (Det finns ju tillgängligt överallt på nätet.) Då fördjupas bilden en hel del.
vilket manifest? una-bombarens? det är länkat till i postningen.
letade fram en backslickbild via google image:
http://tinyurl.com/ykdg59
Jo, visserligen — men har du läst hela manifestet? Vad tycker du om det? Tycker du att den mening du citerar säger allt?
nix, jag har inte läst hela manifestet, bara början och de stycken som citatet är hämtat ur så jag är inte experten. så långt slås jag av ”Teds” uppenbara avoghet mot vänstern, som han ju faktiskt ställer först i skottgluggen, och hur hans perspektiv liknar det som många högerkritiker förfäktar. min tolkning är att vänstern varit en stor besvikelse för honom. argumenten för hans ”gröna ideologi” kan jag väl annars förstå och t.o.m till viss del sympatisera med.
Efter att ha plöjt igenom ungefär en tredjedel av det långa manifestet är mitt intryck att UNA-bombaren väldigt mycket kände sig som ett offer för ”systemet” men vägrade erkänna sig som ett sådant (och gjorde andra människor till offer på riktigt in the process). Att vara offer är ju också liksom att var en ”loser” något väldigt fult i ett samhälle där det gäller att ständigt hävda sig gentemot andra. Liksom herr Brown påpekade när det gäller loser blir offer till en negativ egenskap , ett karaktärsdrag. Man talar om ”offermentalitet” osv.
Det ironiska är ju att killen själv blir till en riktig loser enligt den logik som styr begreppsanvändningen. Han tvingade sig ju genom våld till att få sin text publicerad, han blev fasttagen osv, han klarade inte av att göra sig gällande inom ramarna för systemet. Det hade varit bättre både för honom själv o omvärlden om han istället ”bejakat sin inneboende loserhet”. Som Beck, som punken. För kan inte det ibland vara en fruktbar revolt? Att sätta sig över systemet är bra men hur ofta kan man egentligen göra det? Vi befinner oss alla inom det…
Intressant nog tycks den gode Ted ha varit på god väg att bli en ”vinnare”, enligt Björn Kumm, i och med att han förutspåddes en bra akademisk karriär som han hoppade av ifrån.
Jaha, så intressant.
Det är förstås svårt att läsa hans text utan att ständigt tänka på vad han gjort. Svårt att ta den på allvar eller att verkligen vilja befatta sig med den. Då och då visar han tecken på skarpsynt iakttagelseförmåga, då och då verkar hans tänkande kortslutas och ibland ger han mest lida av ett ”trivialt” storhetsvansinne (mindervärdeskänslans tvilling…).
MrBrown, du missar två saker.
1. Att känna sig som en loser och vara en är inte samma sak. Fattiga som röstar republikanskt kanske inte känner sig som losers. Dom kanske tänker att ”med republikanska politik får jag en chans”, vad vet jag?
2. Att en del vänstermänniskor röstar på vänster för att dom känner sig som losers betyder inte att alla gör det.
Kascinsky missar också ett par saker:
3. Många nazister känner sig som losers också. Men där en socialist känner att han är en loser för att han är förtryckt av kapitalet känner sig en nynazist förtryckt av ZOG. I båda fallen skyller man alltså sin livssituation på någon annan. Jag tror detta är vanligare inom högerextremism än inom socialism.
För att utveckla: Vad jag kan tänka mig att han menar är att många socialister hatar frihet därför att dom tror att dom inte har en chans till ett bra liv i ett fritt samhälle. Med andra ord, som känner sig som losers. Jag har diskuterat med många socialister som onekligen argumenterar med en sådan utgångspunkt. Men jag tror inte det är en majoritet.
lennart… jag har inte missat de saker du tar upp, tvärtom förundras jag över det slappa användandet av begreppet ”förlorare” hos Kaczynski. passusen om republikanska väljare citerar jag ur minnet från en mediakälla inför USA-valet, jag kan bara inte komma ihåg vilken. annars tycker jag att det är bra att du skriver ”känner sig som losers” eftersom det är just det det handlar om: hoppfullhet kontra hopplöshet. Sedan tycker jag att du använder frihetsbegreppet lite slarvigt socialister kanske inte hatar frihet: de kanske hatar hopplöshet? friheten som du definierar den kanske ses som ett tvång?
Socialister och socialister. Socialister tycker ingenting för det är ingen homogen grupp. Och folk som är nutan hopp blir nog snarare soffliggare eller ligister än socialister. Nej, MrBrown, det är nog ändå så att det finns massvis av socialister som just hatar frihet, åtminstonde andras frihet. Och detta oavsett om man använder begreppet slarvigt eller inte.
Det går inte att se frihet som ett tvång, det är omöjligt. Eller möjligtvis slarvigt. 😉 Däremot är frihet också ett ANSVAR. Och det finns utan tvekan också socialister som hatar frihet därför att dom är rädda för att få ansvar över sina egna liv. Men jag tror inte det är samma grupp som ovan, och har inte stött på det så ofta (även om jag har stött på ett par personer som uttryckligen inte vill ha valfrihet).
Lennart..vi hamnar kanske lite ur diskussionen nu, och temat förtjänar sin egen postning, men ok. men först måste jag anta att du menar ”negativ frihet” när du pratar om frihet, d.v.s frihet från (inblandning i en persons angelägenheter av vem det nu månde vara). ja, jag tror att det finns många socialister som ogillar den typen av ”frihetsanspråk”, speciellt i dess nyliberala form som är ovillkorad. det innebär å andra sidan inte att inte socialister kan älska frihet (som i befrielse från förtryck, lidande, fattidom etc.), vad man kan kalla ”positiv frihet”. jag håller just nu på och sätter mig in i de här distinktionerna så jag petar in en disclaimer här.
så knutet till frågan om förlorarskap finns självkart frågan om frihet och hopp. som du säger: de utan hopp hamnar på soffan. de som har hopp organiserar sig.
”men först måste jag anta att du menar ”negativ frihet” när du pratar om frihet”
Nej, det måste du inte alls. Det finsn inte minsta lilla anledning för dig att anta det. Tvärtom borde du vid det här laget veta att jag inte är nyliberal. Och ni som skryter så mycket om vilka obskyra liberala filosofer ni kan hitta borde inse att jag som socialliberal inte alls har den frihetsdefinitionen.
Men, vilken definition du antar att jag menar är i vilket fall oviktigt. Det jag säger stämmer oavsett.
”det innebär å andra sidan inte att inte socialister kan”
Du envisas med att argumentera som om alla socialister tycker samma saker och har samma motivationer och syn i den här frågan. Det gör tyvärr meningsfull diskussion onödigt komplicerad.
Det finns givetvis socialister som älskar frihet. Men dom är få (oavsett definition). OCh det finns socialister som hatar frihet. Oavsett definition. Dom som hatar positiv frihet är utan tvekan färre än dom som hatar nyliberalismens negativa frihetsdogmer, men dom finns, och dom är inte ett dugg ovanliga.
Dom socialister som älskar frihet är alla nästan uteslutande anarkister, och är i grund och botten egentligen bara naiva liberaler (det är därför naiva liberaler ofta är dragna åt anarko-kapitalism). Men det är också en separat fråga. 🙂
okej, jag borde kanske inte generalisera om vad socialister är eller inte är. vad jag reagerar på är ditt användande av ordet ”hatar”. det är ett starkt ord som man bör använda med viss försiktighet i generaliseringar (om man kan anta att 10% av sveriges röstberättaigade befolkning kallar sig för socialister). dessutom fortsätter du med diminutiverna: ”naiva liberaler”. som jag ser det försöker du bara få liberalismen att framstå som det enda alternativet. det skymmer en diskussion om vad frihetsbegreppet innebär.