Irritationen och ilskan i arabvärlden över Israels nedmalande av Libanon riskerar nu att göra västs vänner till fiender. Den bottenlösa arrogans mot den arabiska världen som genomsyrar väst blir därmed allt mer tydlig. Kontrasterna hårdnar. Om Edward Said hade levt i dag hade han kanske ångrat att han en gång försökte ta död på myten om orientalismen.
I går var det Iraks premiärminister Nouri Kamel al-Maliki som for ut i ett skarpt tal mot den Israeliska invasionen på en presskonferens. New York Times betraktar hans ställningstagande som uppseendeväckande.
”It is a significant split with American policy toward Israel. It has been the Americans’ hope that Iraq would become President Bush’s staunchest ally among Arab nations. The Americans arranged a series of elections that ended up putting Shiite parties in power, and the White House helped boost Mr. Maliki by pushing last spring for the ouster of the prime minister at the time, Ibrahim al-Jaafari. Mr. Maliki relies on the presence of 134,000 American troops in Iraq to stave off the insurgency led by Sunni Arabs, who ruled over the majority Shiite Arabs for decades.”
Sunniterna har uppenbarligen varit mindre benägna att ta till så skarpa ord. Man fruktar förstås en ännu starkare shiitisk dominans i regionen om Hizbollah lyckas stärka sin makt i Libanon.
Underskattar Israel och USA möjligen den Shiitiska endräkten? Shiiternas sammanhållning verkar i alla fall utifrån sett oerhört stark, sammankittad som den är i en känsla av att vara en underdog i den arabiska världen, som nu seglat upp som en dominerande kraft i mellanöstern. Bushevikerna må ha myglat, ljugit och förlett för att få till stånd ett krig i Irak, men deras största misstag kanske i slutändan blir att de blev tvungna att satsa på fel häst därför att deras fiende nummer ett kom ifrån fel etnisk grupp.
Andra bloggar om: politik, libanon, irak, israel, usa, hizbullah, hizbollah, hezbollah
Vad tycker då de svenska partierna och partiledarna?
Här finns en genomgång av dessa tyckare – somliga tycker INGENTING!
valet2006.blogspot.com/2006/07/mellersta-stern.html
Och handlar det verkligen om shiiter och sunniter och om väst och usa och israel?
Kanske behöver man gå längre tillbaks i tid och rum… Gå bortom detta kvackande… som nu övergått i väpnad kamp… vad är egentligen den egentliga orsaken?
Nice att se att du kommit igång igen!
Men:
”Om Edward Said hade levt i dag hade han kanske ångrat att han en gång försökte ta död på myten om orientalismen.”
Hur menar du?
Hej Tennis,
det var ju typiskt att just du skulle syna mig på den där meningen 😉
skämt å sido; vad jag menar är att den muslimska världen tycks åtnjuta ett minimum av vår respekt för närvarande och att en liten gnutta av mysticifierande av orienten kanske hade kunnat tjäna ett positivt syfte just nu. Inte för att vi inte fortsätter att mystificiera, fast med negtiva aspekter.
Ah, hajjar!
Har du hängt med hos Copyriot?
Nix,
tittade in som hastigast där i går. Ska ta en titt till nu. Vad tänkte du på?
”Underskattar Israel och USA möjligen den Shiitiska endräkten?”
Det är precis vad jag tror. Efter partitioneringen av det 500 åriga Ottomanska riket i flera arabstater var det huvudsakligen sunnimuslimska ledare som flyttade in i palatsen och shiamuslimerna som blev förtryckta.
USA har som gärna pratar om demokrati, men har utvecklat relationer under lång tid med dessa med dessa länder som är sunnidiktaturer. USA har militärbaser i MÖ för att försäkra sig om att oljan flödar fritt och inte kontrollen övertas av fientlig makt eller att oljebojkotter används som politiskt vapen.
Iran som förlorade sin demokrati 1948 när USA och England tillsatte diktatorn Shaen genomförde 1979 den Islamska Revolutionen genom att kasta ut både Shaen och USA.
I Iran är shiamuslimerna i majoritet och ser sig som ledare för dem och alla muslimer. Iran använder sig av att betona (radikalisera) Islam som den stora och viktiga religionen för alla muslimer (inte bara araber) och agitation mot fienderna Israel och USA för att vinna sympati från alla muslimer och araber. Plus att man tillhandahåller socialservice och support till många fattiga araber och vinner därmed politiska poäng som vilket ”arbetarparti” som helst. Religionen, fienden och socialsupport är alltså de viktigaste politiska instrumenten.
USA och sunnimuslimska arabnationer vill behålla status quo eftersom det fungerar bra och gynnar befintlig elit. USA har med kriget i Irak avsatt en sunnidiktator och fått en demokratiskt vald shiamuslimsk president och parlament, en politisk förändring som Iran längtat efter.
Shiamuslimernas ökande politiska inflytande och militära styrka (Iran, Irak, Libanon) hotar status quo och befintlig maktelit och egentligen handlar det om att alla skall ha lika rättigheter och politiskt inflytande i enlighet med sin naturliga storlek. Den Islamska revolutionen kan också bli den demokratiska revolutionen i regionen, fast risken är stor att det kan bli en blodig revolution.
För USA gäller det att sammarbeta väl med den shiamuslimska makten i Irak och vilket annat land den kan tänkas erhålla makten, fast det kan bli en svår balansgång eftersom USA stödjer Israel och gamla sunnidiktaturer idag.
Ungefär så ser jag på situationen för tillfället.
”USA har som gärna pratar om demokrati, men har utvecklat relationer under lång tid med dessa med dessa länder som är sunnidiktaturer.”
Sorry så här skall det stå:
USA, som gärna pratar demokrati, har utvecklat relationer under lång tid med dessa länder som är sunnidiktaturer.
Irak är ju nagot av ett problem eftersom Saddam hussein var sunnit och USA tog en risk att stötta shiiterna. vissa menar att detta var uträknat som ett sätt att försvaga iran, frügan är om det inte nu blir tvärtom att det stärker iran.