I morgon kommer IAEA att behandla Irans kärnenergiprogram, vilket kommer att ställa frågan om sanktioner mot Iran på sin spets. De signaler som kommer från olika håll verkar inte tyda på att den potentiellt farliga krisen på något sätt kylts ned, tvärtom. Iranierna har förkastat Rysslands initiativ till kompromiss kring anrikningen med argumentet att det behöver mogna, samtidigt som Kinas ledning gått ut och uppmanat Iran att rätta sig in i ledet. Att Bush gett sitt stöd till Indiens kärnvapenprogram gör inte saken bättre. Inte heller att Irans förhandlare skryter med att de lekt katt och råtta med EU, och utnyttjat förhandlingarna till att skapa tid för att göra ytterligare installationer vid sin anläggning vid Esfahan, vilket Sunday Telegraph rapporterar i dag. Iran verkar fortsätta sitt potentiellt farliga spel i ett läge där man har allt att tjäna på att göra en ”Kadaffi” för att återigen vinna omvärldens förtroende.
Hur resonerar Irans ledarskap just nu? Vad beräknar man att oddsen är för att USA, Israel eller Nato kommer att genomföra en attack mot Irans kärnanläggningar om man fortsätter trotsa IAEA? Om Iran kallt räknar med att USA varken har kapacitet eller politisk vilja att attackera kärnenergianläggningarna, att man kan slå mot Israel från Libanon och utlösa en tredje intifada samt att man har kapacitet att klara eventuella sanktioner, så kan krisen i princip pågå i åratal.
Går Iranierna till och med så långt att de tror att de kan klara en attack från luften som visserligen skulle slå ut deras anrikningskapacitet under några år, men ändå tillåta dem att fortsätta bygga ut sitt program? Troligen har man sådana riskkalkyler, men då tar man en oerhörd risk. En missil i den snart fullt operativa reaktorn i Bushehr skulle kunna få ytterligt allvarliga konsekvenser, inte bara för Iran utan för hela regionen.
Man skulle kunna uttrycka sig så dramatiskt som att säga att Iran sätter hela det internationella kontrollsystemet för kärnenergi och kärnvapenspridning på spel, samtidigt som man blottar bristerna i det. Iran borde naturligtvis börja samarbeta med IAEA, men om inte västvärlden visar god vilja genom att nedrusta och upphöra med spridning i form av lagring av missiler i andra länder, och om inte NPT-avtalet moderniseras, så kommer man för lång tid framöver att möta hårdnackat motstånd från stater som känner sig orättvist behandlade av det internationella samfundet.
Nu pågår det just nu, nu finns det ett intresse i somliga västländer att framställa Iran ofördelaktigt och somliga vill tydligen bomba Iran och gärna hitta ett skäl att göra det.
Jag kan inte säga att jag är verkligt initierad, men kan man lita på vad som skrivs i massmedia om saken? Jag gör tyvärr inte det. Vad pågår EGENTLIGEN undrar jag?
Ja, du. Ibland känns det som om kontroversen mellan Iran och USA är som en klanfejd på högsta diplomatiska nivå. Jag tror att det finns många i USA som aldrig kommer att förlåta mullornas iran för kidnappningskrisen och störtandet av shahen och som skulle ta vilket skäl som helst för att få bomba dom till smulor. På samma sätt tror jag att mullorna ser usa (och israel, vilket för dom troligen är ungefär samma sak). Kärnvapenanklagelserna och EUs medlande känns i pessimistiska stunder bara som en bihistoria som skall bana väg för den stora sammandrabbningen som de båda gärna vill ha.
naturligtvis borde media bevaka Iran på ett helt annat sätt än man gör i dag och vissa skribenter, som Andreas Malm, försöker föra in andra ståndpunkter i debatten, men han är en av ett fåtal.