Tillväxtjakten ifrågasätts nu på SvD brännpunkt av Sven-Åke Larsson, Fredrik Bjärnesand och Birger Mattson även om de anlägger en rätt omständlig vinkling: att tillväxtekonomin skulle vara en anledning till utbrändhet. Jag tycker ändå att det var på tiden att temat fick lite utrymme i konservativ medias flaggskepp och vill göra några tillägg.
Man skulle kunna säga att vi har en industri, tjänstesektor och statlig förvaltning som förväntas generera mervärde till oss medborgare: arbetare som företagsledare. En garant för att det mervärdet inte sjunker är att tillväxten bibehålls, eller helst ökar. Med ständigt ökad tillväxt genereras nya vinster för stat och näringsliv som kan omsättas i konsumtion och export, vilket i sin tur garanterar fortsätt tillväxt. Detta är på sätt och vis den klassiska ekonomiska principen för OECD-länderna, den princip som välfärdsstaten strävar mot och som den kan gå ganska långt för att försöka uppnå.
Den vanlige medborgaren i Svea rike följer tillväxtens dogm på flera olika sätt. Det viktigaste av dessa är genom att konsumera. För att kunna köpa dyra kapitalvaror och bostäder så tar man lån. För bli beviljad lån måste man kunna klara av att betala av dem, d.v.s ha ett fast arbete eller annan kreditvärdighet. Runt detta växer en kultur fram där de materiella tillgångarna blir fetischer, ett bevis på att man är en vinnare, eller i alla fall normal. Kulturen påbjuder inte att man skall bli rik, det är inte den ekonomiska framgången i sig som räknas. Det som räknas är att man har ett välbalanserat, ”normalt” välstånd. Den ekonomiska framgången är däremot legio för entrepenörer och företag, med några få undantag. Staten förväntas balansera dessa förväntningar.
Vad jag tror folk inte förstår är att det finns miljoner människor som frivilligt lever utanför detta system, och som ser tillväxt i första hand i immateriella termer. Tillväxtdogmen sitter i så hårt hos flertalet att blotta tanken på att någon vill leva utanför den är en otänkbarhet, som ett slags perverterad livsform. Därför blir också domen hård mot de personer som valt att göra det, och de klarar sällan av att leva sida vid sida med det normala samhället utan söker sig till egna samhällen eller till den urbana miljöns anonymitet. Av det följer i sin tur att anklagelserna för perversion hårdnar ytterligare. Jag tror detta är en av anledningarna att F! drabbats så hårt av allmänhetens och medias dom.
Hur kan man då leva utan krav på ständig materiell tillväxt? Massor med människor arbetar ideellt i olika föreningar, eller politiskt. Folk som arbetar med kultur förväntar sig sällan att få tillräckligt betalt för det jobb man lägger ned. Många djupt religiösa människor är asketer, många humanister likaså. Vissa går till och med så långt att de bosätter sig i speciella så kallade Intentional Communities, ett slags byar med speciella filosofier eller tankesätt, med egna ekonomier, som inte är baserade på den traditionella tillväxtekonomin. I Sverige finns kanske inte så många av dessa byar, men i England och Italien är det ganska vanligt, för att inte tala om USA och Australien. Christiania i Köpenhamn är ett exempel i Norden. Dessa byar är inte mer sekteristiska än vilken svensk småstad som helst.
Ekonomierna i dessa samhällen är ofta byteshandel snarare än traditionella ekonomier. Hur mycket de omsätter varje år räknat i US Dollar är oklart men det lär säkert vara miljarder. Bland annat skall Ryssland ha drivits av ett så kallat LETS-system under det år som övergången från Sovjetunionen skapade kaos i den vanliga ekonomin, så att folk skulle kunna byta till sig bröd mot tjänster. Visst finns det kanske ett visst krav på tillväxt i så måtto att man måste se till att alltid kunna överleva, men ekonomin är inte fixerad vid att skapa ständigt högre förtjänster.
Ett annat sätt att prata om kapital är att använda begreppet kulturellt kapital, vilket är ett begrepp som användes av den berömde Franske sociologen Pierre Bourdieu som avled 2002. I hans klassiska koordinatsystem finns två kapitalaxlar. En horisontell som beskriver mängden ekonomiskt kapital och en vertikal som beskriver mängden kulturellt, eller symboliskt, kapital. Sedan har han jämfört hur olika yrkesgrupper fördelas i koordinatsystemet, ofta baserat på deras ”smak”. Man skulle kunna säga att vårt samhällssystem i huvudsak är inriktat på utveckling på den horisontella axeln, men det kulturella kapitalet är ingen fiktion, det är bara det att de flesta inte vet att det är just ett kapital. När jag försökte förklara det här med kulturellt kapital för en ekonom en gång så tittade han på mig några sekunder som om jag var något odefinierbart från en yttre planet och fortsatte sedan att prata på om aktiemarknaden.
Som jag förstår det är skribenterna ute och fiskar efter att den symboliska delen av ekonomin måste kunna lyftas fram i det offentliga livet, men de vågar inte riktigt tala klarspråk. Det är synd, men förståeligt, för det är oerhört kontroversiellt i dag att påstå att vinstintresset inte behöver vara samhällets motor.
Bilden nedan är en gravt förenklad version av Bourdieus koordinatsystem.
Tidigare artiklar om tillväxt och ekonomi:
http://kommentera.blogspot.com/2005/10/r-tillvxtekonomi-frenligt-med.html
http://kommentera.blogspot.com/2005/07/kpprtt-t-guangdong.html
http://kommentera.blogspot.com/2005/09/erixon-norberg-och-den-demokratiska.html
http://kommentera.blogspot.com/2005/09/nyliberalismens-utopiska-renhetsiver.html
http://kommentera.blogspot.com/2005/09/johan-norberg-och-reformeringen-av.html
http://kommentera.blogspot.com/2005/10/frhllandet-mellan-jmlikhet-och-tillvxt.html
Jag tror detta är en av anledningarna att F! drabbats så hårt av allmänhetens och medias dom.
Det är nog korrekt – tillväxttanken är central i partipolitiken. Men kan man inte låta kulturfrågor och livsstilsfrågor hanteras av rörelser som inte är partipolitiska? Deras tankar flyter ändå till sist in i den politiska sfären. Och bara pratet om att starta ett parti brukar få de etablerade partierna att suga upp själva idéerna.
Själv tycker jag att F! hade fungerat mycket bättre som enfrågerörelse än som parti.
Du har definitivt en poäng…om F! hade etablerat sig om en kraftfull rörelse först hade man förmodligen haft en stadigare struktur att stå på innan eventuella partibildningar.
”Men kan man inte låta kulturfrågor och livsstilsfrågor hanteras av rörelser som inte är partipolitiska?”
Är inte alla partier uttryck för olika kulturer? När det gäller KD, M och V är det ju väldigt tydligt och kanske minst tydligt hos sossarna, men även C och FP står ju för något slags värderingspaket som inbegriper vårdandet av en speciell kultur även om jag har lite såvrare att få grepp om dom. KD är ju verkligen ett livsstilsfrågeparti.