Att vinna det Svenska Folkets Hjärtan (är inte alltid så lätt)

Under rabladret med paret Klüft-Kristiansson och Expressen under idrotts-VM i somras så figurerade åsikten bland en del sportjournalister att Carolina Klüft nog aldrig på riktigt skulle kunna vinna det svenska folkets hjärtan, som det så vackert heter. Allt är förstås relativt: det finns människor som snarare verkat dragit på sig det svenska folkets hat. En sådan person är Mehdi Ghezali som satt två och ett halvt år på Guantanamo Bay utan anklagelse innan han släpptes. Jag har precis läst Gösta Hulténs bok ”Fånge på Guantánamo: Mehdi Ghezali berättar” som gavs ut i våras på Leopard förlag. Gösta Hultén ingick i den s.k. Guantánamogruppen som jobbade på att få Ghezali frigiven.

Boken är verkligen intressant ur många aspekter. Den beskriver inte bara den outhärdligt deprimerande och meningslösa tillvaron i camp x-ray utan också mötet mellan Hultén och Ghezali och mediedrevet efter den senare. Det är framför allt det sista sidorna i boken som får mig att rysa. Ghezali har inte bara uthärdat nästan tre år under extrema förhållanden, nu när han äntligen är frigiven och tillbaks på svensk mark väntar ytterligare ett stålbad: mötet med det svenska folket.

Efter att har flytt mediadrevet till en stuga på okänd ort ser sig Ghehali tillslut nödgad att hålla en presskonferens. Det är när han senare tittar på inslaget i Aktuellt som följande händer:

”Tillsammans med Mehdi ser vi på inslaget i SVTs Aktuellt om »en pappa med barnvagn«, som påstås vilja ge Mehdi »ett skott i pannan, och fort ska det gå«. Det ar en öppen uppmaning till mord. Han är vid gott mod när presskonferensen är överstånden. Han har klarat den bra. Men nu ser vi hur han tystnar, knyter sig och bleknar.
Skulle det vara tänkbart att göra ett sådant inslag om offret hade varit en zigenare eller en jude och inte en muslim, som först beskrivits som »misstankt terrorist«? Vem har frammanat den bild av Mehdi som nu väcker så mordiska tankar hos en småbarnspappa i Örebro?
…
Mehdi tog oerhört illa vid sig av dödshotet i TV. Glädjen över att vara fri förbyttes snabbt i frustration och sorg. Han ar förtvivlad, har svårt att sova och är djupt deprimerad.
Han vet inte att samma media haft många inslag där hans fångenskap ifrågasatts och kritiserats.
Mehdi hade i två år beskrivits som »misstänkt terrorist«, misstänkt »al-Qaidamedlem« eller »taliban«. Han hade så många gånger kallats »taliban« och den »terroristmisstänkte svensken« att vi borde ha förstått att vissa av bara farten skulle fortsätta i dessa spår. Men långt ifrån alla media deltog i misstänkliggörandet och det var omdiskute-rat på många redaktioner.
– Nar jag kom hem ville de inte att folk skulle tänka på all tortyr och allt lidande som jag har gått igenom i två och ett halvt år, utan de försökte ge en terroristbild av mig, sager Mehdi.
– Därför känner jag och säger till mig själv: Jag är ingen svensk och har aldrig känt mig som en svensk och kommer aldrig att känna mig som en svensk och kommer aldrig att bli behandlad som en svensk -fast jag ar född och uppväxt här.”

Blogosfären kan innehålla många elakheter men att SVT publicerar den typen av dödshot som beskrivs ovan gör mig illamående.