Efter den senaste tidens diskussioner om Islamism här på bloggen och en kortare ordväxling med Aqurette så kan det vara på sin plats att sätta ljuset på en för vänstern obekväm fråga som det är hög tid att omvärdera. I alla fall är det hög tid för mig personligen att omvärdera den. Vänstern anklagas allt som ofta för att sanktionera förtryck av kvinnor och sexuella minoriteter genom att inte uttala sitt förkastande av radikala islamistiska grupper, och jag kan hålla med om att det är ett stort problem som man måste komma till rätta med på något sätt. Inte för att jag tror att så många med vänsteråsikter egentligen stödjer det förtrycket – jag tror faktiskt tvärtom att man ofta delar åsikter med sina meningsmotståndare i den här frågan – men det faktum att man inte hittat ett sätt att agera mot förtrycket visar på en inflexibilitet som i förlängningen kan komma att skada vänstern. Dessutom är det i mitt tycke inget alternativ att stoppa huvudet i sanden och låtsas om att förtrycket inte existerar.
Det paradoxala är att vänstern och högern har korsat sina positioner i frågan om hur den religiösa fundamentalismen påverkar friheten på ett okonventionellt sätt, vilket blir tydligt om man jämför högerns relationer med den fundamentalistiska kristna högern i USA (som blogge kallar kristnazism i en postning nyligen, och läs också min postning om ”the global war on christian fascism”) vars grundläggande fundamentalism och renlärighet i mångt och mycket faktiskt speglar de radikala islamistiska fundamentalisternas. Vänstern undviker att kritiserar islamisterna utan granskar hellre den kristna fundamentalismen medan högern gör precis tvärtom.
Det är förstås uppochnervända världen. Högern borde ju egentligen stödja islamisterna som ju förenklat står för ”family values”, religiös underkastelse och traditionella värden, precis som den kristna högern. För Vänstern å andra sida borde islamisternas värdegrund vara fullständigt främmande och i total konflikt med allt som har med socialism att göra.
Så vad är problemet? Som jag ser det har det inget att göra med de fundamentalistiska rörelserna att göra i sig, utan med realpolitiken så som den utvecklat sig efter 1989 och murens fall och konflikten mellan väst och sydöst. Flyktingpolitiken i EU och USA har också bidragit till denna märkliga överkorsning mellan ideologi och praktik.
Och vad är poängen? Just nu skrivs det en hel del om kristofascismen och hur det finns aggressiva rörelser, framför allt i USA, som har mer på agendan än att bara tala i tungor. Jag pratar om ett slags kristen variant av den islamistiska jihadismen som diskuteras bland annat i den här artikeln på AlterNet.
Visst måste vänstern börja att ta en tydlig ställning för kvinnors och minoriteters rättigheter i den muslimska världen bara av den enkla orsaken att förtrycket är ohållbart ur en feministiskt, socialistiskt perspektiv, men det handlar också om trovärdighet. Om vi inte höjer rösten mot det förtrycket, vem skall tro oss när vi protesterar mot kristofascisternas förtryckande praktiker?
Tack till why the hate us(a) för länken till AlterNet
PS. För den som tycker att jag är orättvis mot vänstern vill jag säga att detta förstås också gäller högerns inställning till den kristna fundamentalismen. DS
UPPDATERING: Nyss när jag läste om den här postningen slog det mig plötsligt: tänk om den ultrakonservativa kristna högern börjar samarbeta med den ultrakonservativa islamistiska högern i stället för att de demoniserar varandra? Vilket scenario! Och när jag började leta efter information om något sådant så hittade jag ett utmärkt exempel som jag tänkte redovisa i nästa postning.
Andra bloggar om: politik, samhälle, religion, fundamentalism, kristendom, kristnazism, kristofascism, högern, vänstern, islam, usa, feminism, socialism
Är du säker på att inte vänstern tar avstånd från t.ex. militant islamism? Personligen tar jag avstånd från all religiös fundamentalism, men ofta nog står den i kontrast eller deltar i direkt kamp mot t.ex. USA, och då blir det tröttsamt att friskriva sig från dess mål och medel. Om inte annat så blir det komplicerat…
Jag tror också, som jag också skriver i inlägget, att de flesta verkligen tar avstånd men att realiteterna gör det komplicerat, som du säger. Jag är själv inte på något sätt ett undantag, men jag tycker personligen att det börjar bli problematiskt.
Min fråga är egentligen hur man gör för att stödja de förtryckta och samtidigt stödja de som de förtrycker? Jag tror att det är väldigt svårt men inte omöjligt trots att så mycket står på spel.
Ja och hur skriver man ett inlägg som fördömer den israeliska ockupationen samtidigt som man fördömer några militanta islamister som skjuter raketer? I just det fallet kanske det inte är så svårt, men många gånger har jag stupat på uppgiften eftersom fördömandet av aggressions-landet varit så starkt. Man kan ju iofs skriva ett särskilt inlägg om saken. Personligen gör jag aldrig någon hemlighet av att jag är anti-religion. Jag avskyr när folk helt och enbart lever för sin religion och när de är bokstavstrogna fundamentalister.
Tro är helt ok, men sekterism som det ofta rör sig om är avskyvärt.
Då blir det tyvärr lite ensidigt, jag är nämligen oxo av den uppfattningen att ett blogginlägg maximalt bör vara 6-800 ord om det ska bli läst. Börjar man problematisera de olika sidornas bevekelsegrunder så blir det nog tradigt. Dessutom måste man ju upprepa sig i all oändlighet.
Det är också svårt att bli riktigt ilsk på mer än en sakt i taget och att man därför prioriterar vissa frågor.
I mitt eget fall har jag varit bra mycket mer förbaskad på Bush-regimens krigspolitik än på t.ex. saudiernas familjepolitik och prioriterat det, inte minst för att det senare får såna konsekvenser på en global nivå.
Annars är väl separata postningar en bra ide, annars kan det bli förvirrat av typen ”men..också”
Om man tar ner det hela på vardaglig nivå i Sverige så är det tyvärr så att representanter för vänstern gärna ursäktar religiöst våld med motiveringen att förtrycket utförs av i en i sig förtryckt person eller folkgrupp. Sådana diskussioner har jag själv haft med nämndemän i Tingsrätten.
Med andra ord upplever jag att vänstern både i storpolitiken och i vardagliga mellanmänskliga kontakter ägnar sig åt någon slags ”praktisk metafysik” där olika förtryck vägs mot varandra. När det gäller i synnerhet HBT-frågor och kvinnors rättigheter blir detta mycket tydligt. Jag hör aldrig någon från vänster som kritiserar det enorma förtryck som florerar inom de arabiska samhällena. Istället ursäktas allt med att de arabiska folken är förtryckta.
När det gäller den så kallade ”högern” så är det annorlunda. Medan vänstern i svensk kontext alltid syftar på socialism så har det märkliga hänt att både liberalism och konservatism kommit att kallas höger. Det är naturligtvis bekvämt för vänstern eftersom radikala liberaler som jag då kan avkrävas svar för vad den kristna högerns agerande. Allt blir en stor ”högerdeg”.
I USA är det på många sätt tydligare. De konservativa har nämligen mycket gemensamt med islamisterna i sin kamp mot sekularism och civila rättigheter. Naturligtvis kom 11 september 2001 att slå en kil mellan de kristna och muslimska fundamentalisterna. Dock finns det många intellektuella konservativa som vill göra gemensam sak med sina naturliga bundsförvanter i den muslimska världen. Det kanske bästa exemplet på denna strömning är Dinesh D’Souza och hans bok The Enemy At Home. Liksom Jerry Falwell menar D’Souza att det är de kulturradikala liberalernas fel att New York och Washington blev utsatt för ett islamistiskt terrordåd. Hade bara människorättsorganisationerna, bögarna och feministerna slagits tillbaka så skulle katastrofen inte inträffat.
Så det scenario som du målar upp i din uppdatering är inte ”off the map”, den är bara något försenad. Den ultrakonservativa kristna högern har redan börjat samarbeta med den ultrakonservativa islamistiska högern i så kallade ”värderingsfrågor”. I Sverige märks detta än så länge bara i de gemensamma ansträngningarna för att stoppa en könsneutral äktenskapslagstiftning.
Nåväl. Det ger visst hopp att Mr Brown vågar lyfta frågan och kritisera vänstern inifrån. Det kanske största politiska problemet idag är att vänstern hatar liberaler mer än de hatar förtryck. Jag har länge kritiserat vänstern just för att den förblindas av att islamister och (ja, faktiskt) en hel del moralkonservativa kristna delar kritiken mot kapitalism och globalisering.
Det blev ett långt inlägg. Klockan är mycket och det har varit en lång dag. Hoppas jag uttryckte mig någorlunda tydligt.
Jag känner igen det du beskriver, och Aqurette bekräftar, från min tid i Vänsterpartiet hr Brown. Och ärligt talat tycker jag Jinge bekräftar problembilden med sina dåliga ”ja men det är ju alltid viktigare att ge sig på USA och Israel och…”-ursäkter.
Samtidigt undrar jag om det inte ändå blivit lite bättre senare år? Jag menar, en sådan sak som medvetandet om hedersproblematik t ex. Minns att Esbati fick väldigt mycket mothugg när han uppfattades ha förminskat hedersvåldsproblematiken i en artikel i Flamman, det var kanske något år sedan. Flera påpekade då att ”detta är något vi blundat för för länge”. Sen har jag förstås ingen aning om vad som händer internt inom vänsterpartiet på den här fronten (eller nån annan stans inom vänstern heller!) egentligen längre. Får lite vaga intryck då & då liksom, genom tidningar & bloggar & sånt.
jag skrev ”I mitt eget fall har jag varit bra mycket mer förbaskad på Bush-regimens krigspolitik än på t.ex. saudiernas familjepolitik och prioriterat det, inte minst för att det senare får såna konsekvenser på en global nivå.” Det TIDIGARE skall det förstås vara.
Det här ÄR ett delikat ämne. Vissa frågor känns helt enkelt mer angelägna än andra och det är inte alltid lätt att hålla alla bollar i luften. Det finns ingen gemensam moralisk agenda som vi alla måste kommentera även om det ibland verkar så. Diskursen styr för att tala med Foucault och olika frågor hamnar i fokus vid olika tillfällen. Kanske är det också en av anledningarna till vänsterns undfallenhet. Att agendan kommer från ”fel” håll och lyfts upp som sanningar av ”fel” grupper. Ren stolthet med andra ord.
Och Aqurette: du kanske har rätt i att liberaler och konservativa blandas ihop till en ”deg” men det är delvis liberalernas egen förskyllan. Nyliberalismen är boven där om du frågar mig. Den har i princip tagit kål på liberalismen som humanistisk ideologi. men också att liberaler och konservativa i stort gjort gemensam sak i en av samtidens nyckelfrågor: kriget mot Irak och mellanöstern.
därför gör det mig ont att (återigen) höra att ”vänstern hatar liberalismen mer än förtrycket”. om liberaler vill ha vänsterns ”godkännande” måste man börja agera liberalt i praktiken!
Det du skriver här är ett utmärkt exempel på hur ”högerdegen” förblindar. Du har ju helt fel när du skriver att nyliberaler stödjer kriget i Irak. Bara en minoritet gör det. Det är ju tvärtom så att de allra flesta nyliberaler motsätter sig kriget. Se exempelvis den nyliberale presidentkandidaten Ron Paul. Han är mycket typiskt nyliberal i sin syn på kriget och har samma negativa inställning som exempelvis tidningen Nyliberalen i Sverige. Jag tillhör däremot minoriteten som anser att demokratiska stater har moralisk rätt att störta diktatoriska regimer.
Hmm…nu är det du som knådar ihop högern. Men jag var kanske lite otydlig.
Jag skrev att ”liberaler och konservativa i stort gjort gemensam sak” när det gäller stödet för kriget i Irak. Jag kanske har missat något vesäntligt, men jag har haft väldigt svårt att hitta avvikande uppfattningar om kriget (dvs mot kriget) på högersidan, i alla fall fram till för ungefär ett år sedan. Om det har funnits motståndare tdigare så har de varit väldigt tysta (ja, samma tystnad som du pratar om när det gäller vänstern). Sedan dess har motståndarna kommit ”ut” men innan dess var det unisona argumentet hur bra det var att USA störtat Saddam.
Det andra argumentet till ”degtänkandet” är att nyliberalisterna sabbat för de klassiska liberalerna, men detta måste jag få återkomma till för nu är det dags att sätta igång dagen.
Visst är det en ”högerdeg”….
Ron Paul skulle knappast kalla sig själv liberal. Antagligen skulle han välja paleokonservativ eller libertarian, något som tycks accepteras i USA. Det är också viktigt att konstatera att Ron Paul är en av de få i kongressen som klart och tydligt tagit avstånd från kriget mot Irak.
http://www.house.gov/paul/
För att komplicera bilden ytterligare så tar Ron Paul avstånd från resolutionen som slog fast att Turkiets massmord på armenier faktiskt var just ett massmord:
”A few months back, I wrote back-to-back weekly messages regarding globalism and isolationism. In writing those columns, I focused on the fact that our nation’s interventionist foreign policy was precisely what was isolating us from other countries.
Turkey’s recall of their U.S. ambassador in the wake of last week’s resolution, passed in the House Foreign Affairs Committee in condemnation of Turkey, is a perfect example of what I wrote in those columns, as well as what I have been saying for years. ”
http://www.house.gov/paul/tst/tst2007/tst102107.htm
För att komplicera det hela ÄNNU mer så rapporteras det i USA om Ron Pauls rasistiska ådra:
Wonkette: Ron Paul Also Has Refreshing Views About All Blacks Being Criminals
TPM Café: Liberal Hero Ron Paul: Blacks Commit Crimes, Zionists Silence The Opposition
Etiketter som liberal, vänster, höger. konservativ o.s.v. blir mindre och mindre användbara för var dag som går.
Det blir lite tårta på tårta eftersom jag hade tänkt posta detta på aqurette.com, men diskussionen verkar ha flyttat hit.
Det är egentligen inte särskilt fruktbart att prata om vänster resp. höger när det gäller religiös extremism och fundamentalism, men vissa intressanta observationer kan göras. Utgår vi från en mer historisk definition av höger resp. vänster så ser vi att liberalismen stod mot konservatismen. Ett par citat från Nationalencyklopedin:
”Liberalismen var ursprungligen förknippad med revolt mot överhet av olika slag; mot kyrkan, kungadömet, statsmakten och de privilegierade klasserna. Den betonade alla människors lika värde och motsatte sig därför olika former av privilegier.” ”Liberalismen vänder sig också mot alla auktoritära styrelseformer, som enpartistater, militärdiktaturer och kungligt envälde.”
Vidare ”Upplysningens företrädare ville befria människan från övertro och vidskepelse. Inte minst angelägen var man att propagera för sekularisering och tolerans. De flesta var knappast ateister utan snarare deister, dvs. de trodde på en gud men inte på kyrklig makt och organisation. ”Krossa den skändliga!” utropade Voltaire om kyrkan. Han skrev ”Sur la tolérance” 1763, den berömda ”Traktat om toleransen” (sv. övers. 1964) som tog sin utgångspunkt i fallet Jean Calas men som handlade om religiös fanatism i allmänhet.”
Detta var både ”vänster” och ”revolutionärt” när det lanserades i slutet på 1700-talet. Vad vi ser idag är en reaktion från ”högern” inom både de kristna och islamska kultursfärerna mot det på liberal värdegrund baserade ”öppna samhället”. Den grundläggande drivkraften i de islamska länderna, som helhet betraktade, går mot ett mer ”västerländsk samhälle” även i en så teokratisk statsbildning som Iran. Undantaget som mest sticker i ögonen är nog Pakistan där en fundamentalistisk majoritet snart kan dominera landet.
Islamism, islamofascism och Islam-som-invektiv dominerar helt debatten om religiös och politisk extremism i Europa, inklusive Sverige. En mer angelägen fråga är då varför Kristen Fundamentalism – kristokrati, kristofascism o.s.v. – inte diskuteras på ett sakligt sätt eller överhuvudtaget nämns? I USA är både liberaler och traditionellt konservativa – ”paleokonservativa” (för att distansera sig från neokonservatismen – genuint oroade över vad man ser som ett kristet fundamentalistiskt maktövertagande i landet som accellererat starkt under George W Bush. Denna oro ventileras överallt.
Om nu dagens svenska liberaler verkligen är ordentligt förankrade i den liberala traditionen MOT religiös fanatism och kyrklig makt (för att åter citera källorna), varför ställer man sig då antingen och hurrar på det USA-baserade kristna korståget eller rätt och slätt låtsas att det inte finns?
Hr Brown: Men är det så komplicerat egentligen? Varför? Eller är det helt enkelt så att jag har det enkelt förspänt som rent spontant känner ett lika stort raseri inför det religiöst motiverade reella och symboliska våldet mot kvinnor, vare sig det handlar om utblottade burkatäckta spillror i nittiotalets Afghanistan eller påvliga påbud om anti-abortpolitik med katastrofala följder för fattiga kvinnor i Sydamerika, som mot Blackwaterskandaler och aggressiv amerikansk utrikespolitik? På ett plan blir det förstås komplicerat: vi lever i en verklighet där muslimer utsätts för diskriminering och kränkningar, och religiös fanatism blir liksom liktydigt med ”islamism” trots att exempelvis hedersvåldsproblematik har mer med vissa geografiska områden att göra än med islam. Jag märker att jag själv, när jag tänker på hedersvåld, är snarare att göra en koppling till muslimer än kristna, och det är förstås både pinsamt och orättvist. Men en sådan komplikation kan ju inte ursäkta att man inte förmår göra ordentligt mentalt motstånd mot något som faktiskt också, likväl som USA:s aggressioner, innebär ett världsomspännande förtryck, men på ett annat och ofta mindre synligt sätt.
Förlåt, jag läste din kommentar slavigt – du skrev att detta är ett DELIKAT ämne, inte ett KOMPLICERAT. Men jag förstår fortfarande faktiskt inte riktigt varför det är så.
Ju mer jag tänker på detta desto mer växer hela den här problematiken för mig, snart kommer det kanske en postning från mitt håll om det här. Jag märker att jag har mycket frustration inom mig i förbindelse med denna fråga och att jag samtidigt undvikit att tänka vissa tankar till slut på området. Vilket väl egentligen pekar på att du har rätt, det ÄR delikat. Men, återigen, varför?
Vad gäller höger- & vänsterdegar, förresten — att det generaliseras är verkligen inte särskilt konstigt, det generaliseras och dras över en kam både från höger- och vänsterhåll. Aqurette har en poäng i det han skriver, men han generaliserar enormt — är det verkligen sant att du ALDRIG hört någon från vänster ”kritisera det enorma förtryck som florerar inom de arabiska samhällena”? Det låter otroligt. Är det sant så tror jag detta handlar om att man ofta undlåter att tala om något man tar för givet att alla är eniga om. Men återigen, du har en poäng — tystnaden skapar blindhet och ibland romantisering till följd av det alltför starka behovet av en konstant anti-amerikanism.
Jag tror jag får lova att svara dig lite pö om pö för jag har inte helt kläm själv på vad det handlar om och det kanske därför jag var tvungen att skriva postningen.
I alla fall tycker jag att du har ett intressant påstående att det (kanske och tyvärr) skulle vara enklare för kvinnor i väst att direkt sympatisera med sina utsatta systrar. Det kan utan tvivel vara så. När jag tänker på hedersfrågan så kommer jag att tänka på att de bästa artiklarna jag läst i frågan är skrivna av just kvinnor. I förra Arena fanns t.ex. ett långt reportage om vänsterns förhållande till hedersfrågan och det var förstås skrivet av en kvinna. Och ”vänstermännen” har inte direkt utmärkt sig för sitt stöd. Förutom Esbati fick ju Gillou rejält med däng i saken. Ytterligare en manlig vänsterprofil m.a.o
Och vad hederfrågan bevisar är att det inte är en slump vilka ställningstaganden vi väljer utan att de är speglingar av våra erfarenheter, trauman etc. Låter det överdrivet psykologiserande i dina öron?
..samtidigt som, slår det mig, att en debattör som Ayaan Ali Hirsi i första hand tycks hyllas av konservativa män. Var är logiken? Ali Hirsi är inte feminist. Det säger hon i alla fall själv. Kanske just därför? Om en feminist säger att ”män är djur” så blir det mans-storm, men Hirsi pekar förstås inte ut männen om förövare i första hand: hon pekar ut islam.
Nej, du har säkert rätt. Fast jag menade egentligen inte så när jag skrev min kommentar — att jag som kvinna automatiskt reagerar starkare på islamistiskt kvinnoförtryck — utan bara att man följer sitt känsloliv, och mitt (jag blir överhuvudtaget arg ofta, förmodligen för ofta och för mycket) är sådant att jag råkar vara lika förbannad för detta som för USA:s militarism & egennyttiga utrikespolitik.
Det är intressanta iakttagelser du gör, och frågan är om inte detta också — i synnerhet i Ali Hirsis fall– har att göra med den nya högerateismen som bl a Vänstra stranden lagt märke till. Det finns en kulturartikel om den i GP förresten:
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=121&a=377992
En ny artikel om ”ateism i tiden” kommer in där imorgon.
Good ol’ Freud med andra ord 😉 Jag menar, jag tror verkligen att vi människor är driftsstyrda trots att vi gör allt för att rationalisera bort det. Jag tror dessutom att ilskan är en oerhört viktig drivkraft för att vi överhuvudtaget skall åstadkomma något. Se bara på alla ideer som formulerats i polemik mot andra ideer och sedan lyfts upp som något unikt!
Så vad jag frågar mig är kanske snarare varför vissa saker gör mig ilsk och andra inte när jag tycker att de borde det.