Jag är just nu involverad i en diskussion med Anders Svensson, som har postat några intressanta artiklar om varför postmodernismen inte har något att lära vänstern. Anders har lite försiktigt placerat vissa av mina postningar i det s.k. pomovänster-facket (pomo=postmodern), vilket ju inte är helt grundlöst, trots att man kan ifrågasätta själva epitetet. Jag rekommenderar också ett besök hos Jimpan som dissikerar begreppet pomo-vänster i en utmärkt postning.
Andra bloggar om: politik, samhälle, postmodernism, vänstern, pomovänstern, socialism
Kul! Jag ska läsa diskussionen när jag hinner med.
(Det ska kanske påpekas att den Anders jag nämner i mitt inlägg inte är Anders_S.)
Jag läste till citatet där ”identitetspolitik”, denna spöklika företeelse, kopplas till det som hände i Tyskland 1933-45, sen lämnade jag den bloggen. Det fick mig att må otroligt illa.
Biten om nazismen är från ett citat som citerar ytterligare en person. Kanske är det så att nazismen är en slags ultimat identitetspolitik. Jag vet dock inte om jag själv tycker så. Men uppenbart finns det folk som uttrycker den åsikten.
Helt klart är att dagens extremhöger använder identitet/kultur som underlag för sina åsikter om åtskillnad etc.
Jag anser inte att identitetspolitik, som Kielos och jag definierat det tillsammans med många andra, är användbart för vänstern av idag. Det finns inget spöklikt över detta begrepp heller. Den ger oss inga verktyg för att hantera en förvandling till ett mer jämställt samhälle. Inte heller ger postmoderna teorier oss sådana verktyg. Det är om detta min serie inlägg handlar.
Tack Anders, jag förstår faktiskt det. Men att överhuvudtaget ta med ett sådant (vidrigt, tycker jag) citat, det är att bidra till att misstänkliggöra det som nedsättande kallas ”pomovänstern” å det grövsta.
Själv tyckte jag inte det var särskilt kul i den humanistiska akademiska världen under nittiotalet, då folk utan att tänka efter kunde slänga ur sig att ”Habermas är konservativ” (eftersom han tror på en intersubjektiv sanning) och då höjden av av radikalism var att analysera ”tecknet Madonna” och hennes ständiga ”återskapande av sig själv” som den ultimata feminismen. Men den tiden är förbi och det finns inte längre särskilt stor anledning att angripa ”postmodernismen” för dess värsta avarter. Och särskilt kul tycker jag inte det är nu heller, när så många är beredda att springa i motsatt riktning och göra det under lika onyanserade, ofruktbara fanor som tidigare (fast annorlunda formulerade).
jag förstår egentligen inte heller vad identitetspolitik har med postmodernism att göra? du gör kopplingen snabbt, men är den verkligen relevant?
sedan skulle jag vilja tillägga att jag tycker att du försöker ogiltigförklara den s.k. pomovänstern (jag avskyr redan uttrycket) som varande en del av vänstern överhuvudtaget. det är ett sätt att försöka ”purifiera” vänstern som jag tycker är ganska auktoritärt.
Jag anser att identitetspolitik är en konsekvens av att förnuft förnekas, av att makten finns överallt, men absolut inte hos någon bestämd grupp så som postmodernismen gör gällande. Det senare innebär ju som jag ser det ett förnekande av klassamhället. och det anser jag defintivt är en felaktig beskrivning av världen.
Som jag sagt i andra inlägg, jag kan se att man kan använda postmodern som en beskrivning av det nuvarande samhället, den globaliserade kapitalismen, på det sätt som Fredric Jameson har gjort. Även om jag föredrar ordet senkapitalism för det nuvarande samhället.
Noterar förresten att Jimmy också gjort den koppling mellan nyliberalism och postmodernism som jag gör.
I amerikansk debatt förkortas postmodernism ofta ”pomo” . Pmovänster blir då en förkortning av Postmodern vänster. Inget konstigt alls.
Ja, jag anser att det inte kan finnas något sådant som postmodern vänster. Jag anser att det är en motsägelse. Vänstern kan inta förneka klassamhällets existens. Jag menar att postmodernismen gör det. Alltså är de två oförenliga som jag ser det.
Skulle det vara auktoritärt att ha en sån åsikt? Hur då? Jag har min åsikt. Du har din. I morgon kan vi ändra oss. Det kan jag, det kan du. Men idag tycker jag så här. Hårt och bestämt. men det innebär ju inte att jag inte kan ändra mig eller inte är bereddd att lyssna. Det innebär kanske att jag tycker att viss konflikt i debatten kan vara sunt och föra framåt.
Låt mig se några argument för att postmodernismen accepterar att det finns ett klassamhälle. Det är ju enda sättet ni kan hävda att jag har fel. Att säga att jag är ”osmaklig” och auktoritär leder ju knappast framåt.
Men hur leder det ”framåt” att utdefiniera en (rätt stor) grupp människor ur vänstern? Jag för min del skulle aldrig förneka att Socialistiska Partiet eller de som tillber ordförande Gonzales är en del av vänstern. Vad du gör är att ”vänster” för dig bara får vara det rätta, det ”fina” (som du tycker) — och de som petats ut ur denna helighet, varför ska någon inom den vilja lyssna på dem? Du kortsluter dialog snarare än att öppna för en sådan.
Instämmer! jag tror tvärtom att en bred vänster som kan samarbeta är starkare än en splittrad. jag har i alla fall fått lära mig att 1968-revolutionerna blev så starka just på grund av bredden.
Jag håller inte med er kritik av Anders_S’s inlägg. Om man läser hans blogg är det ganska klart att han också tycker att vänstern bör ha ett brett samarbete.
Även om jag inte håller med all kritik av det postmoderna som han framhåller, så tycker jag mest det verkar som att han försöker argumentera varför vänstern inte bör använda postmoderna idéer, snarare än att utesluta de personer som gör det. En debatt, helt enkelt, och inte ett försök till uteslutning.
Han är ju med i Agenda2010, som är allt annat än ett försök att utdefiniera en del av vänstern.
Anders skrev i kommentaren ovan:
”Ja, jag anser att det inte kan finnas något sådant som postmodern vänster. Jag anser att det är en motsägelse. Vänstern kan inta förneka klassamhällets existens. Jag menar att postmodernismen gör det. Alltså är de två oförenliga som jag ser det.”
Alltså: om du till äventyrs tankemässigt sluter dig till ”postmodernismen” eller tagit intryck av någon av dess företrädare, då kan du inte vara vänster.
Vi är också med i Agenda 2010+. Det är som jag ser det lite motsägelsefullt att ena sekunden tala om en bred vänster för att i nästa försöka fastställa vilka teoretiska grundvalar som bör gälla för ”vänstern” — som om vänstern vore och/eller ska vara något enhetligt.
Vänstern är brokig. Den innehåller mycket jag för min del inte gillar. Kubadiggandet tex. Men jag kan ju inte förneka att Kubadiggarna tillhör vänstern, bara för att jag tycker de har en moraliskt oförsvarbar åsikt. Det är mer fruktbart att använda ”vänster” som en beskrivning på en brokig grupp rörelser än att använda på ett preskriptivt sätt (typ: ”Tycker du si eller så, dä är du minsann inte riktigt vänster EGENTLIGEN).
Jag har verkligen gått vilse på internet idag. Jag sökte på ”Mr Brown” för att hitta det taiwanesiska kaffeföretaget, och sen klickade jag på blogglänken för att jag tyckte det stog ”pornovänster”. Men det var kul att läsa om pomovänster också. Jag håller med Charlotte om att vänster måste vara ett vitt begrepp. En möjlig skiljelinje mellan ”vänster” och ”höger” skulle kunna vara vad man svarar på frågan ”Är en ekonomisk tillväxt som bara gynnar de redan rika bra eller dålig?” Svarar man ”bättre än ingen tillväxt” så är man enligt mig ”höger”. Själv bekänner jag mig till bohemkapitalismen.
😀 pornovänster?! tack för dagens skratt bh ;), och ursäkta om du hmanade fel. det är kanske ”pornovänstern” vi borde diskutera egentligen? vad nu det är. förslag någon?
Hej Mr Brown! Jag är den _andre_ Anders (dvs Anders i Jimpans inlägg, INTE Anders_S ovan!).
Jag har följt din blogg från starten och tycker i allmänhet att den är väldigt bra. Det är via din blogg som jag hittat Jimpan (hej, hej!), Charlotte och Markus (tjena!) som jag debatterat en del med en tid nu.
Jag tycker faktiskt att du, Brown, inte är så särskilt postmodern just i dina _inlägg_ här på bloggen.
Charlotte:
”det finns inte längre särskilt stor anledning att angripa ”postmodernismen” för dess värsta avarter”
Varför kan jag inte hålla med dig då? Det du säger kanske stämmer för humanistiska fakulteter men den svenska allmän-politiska debatten är extremt postmodern tycker jag.
Det har över huvud taget varit svårt att under flera år hitta någon enda vänsterskribent i större media som inte, på något sätt, främst behandlar identitetspolitik eller har postmoderna utgångspunkter.
Och relativismen har nått extrema nivåer.
”Men hur leder det ”framåt” att utdefiniera en (rätt stor) grupp människor ur vänstern?”
Jag har aldrig varit ute efter det! Jag vill att ni ska vara med mig – mot ojämlikhet och större orättvisor i samhället och världen. Men jag måste ju kritisera det jag tycker är fel, eller hur?
Jag upplever att postmodernismen skapar 1. grova faktaförnekelser, 2. dåliga sätt att argumentera på, 3. en världsbild som utgår från vad som i grunden är nyliberala utgångspunkter, 4. dåligt tänkande, 5. överdriven relativism, 6. onödiga konflikter pga 1-5.
cadan:
Precis som du säger (om min namne)!
Hej ”den andre” anders!
”Jag tycker faktiskt att du, Brown, inte är så särskilt postmodern just i dina _inlägg_ här på bloggen.”
det är mycket möjligt. som jag ser det, med risk för att upprepa mig, så är pomogiganternas bidrag till politiken, vilket också influerat mig, en fråga om metodik, ett sätt att se på världen om du så vill, som inte per automatik utesluter klassperspektivet.
att tillhöra pomovänstern implicerar därmed för mig att man använder sig av de metoderna (dekonstruktion om du så vill), utan att man för den skull förnekar den grundläggande klasspolitik som marxismen bygger på.
mina ”husgudar” wallerstein och bourdieu ser jag som tänkare som skapat en sådan syntes mellan dekonstruktivism och marxism. jag tror att få skulle se dem som rena postmodernister men det är inte poängen.
man skulle också kunna säga om postmodernismen som någon sade om freud ”freud är död, han finns överallt”
Anders II: ”utdefinieringsanklagelsen” riktades mot SP-Anders, inte mot dig.
anders II
”Det har över huvud taget varit svårt att under flera år hitta någon enda vänsterskribent i större media som inte, på något sätt, främst behandlar identitetspolitik eller har postmoderna utgångspunkter.”
jag är inte säker på att vi ser på det postmoderna på samma sätt, men per herngren som citeras av jimpan i hans respons på anders I:s postningar (hänger ni med?) menar att vänstern måste anpassa sig till rådande förhållanden för att överleva. den måste klara av att ligga i framkant för att definiera maktstrukturer att arbeta emot. här kan en postmodern diskurs vara till hjälp. utan den riskerar vänstern att marginaliseras och springas förbi och vad är den då till för nytta?
jag undrar dock om inte anders II:s inlägg egentligen i grunden behandlar en mer handgriplig fråga, och det är just vänsterns fragmentisering. den förlorade solidariteten om ni så vill.