afrikanska krig

New African om imperiestaternas fjärrstyrning av Afrika

Jag brukar alltid passa på och kolla upp de internationella tidningshyllorna när jag skall resa någonstans och torsdagens tågresa var inget undantag. Däremot blev jag förvånad över att hitta en hel hylla med uteslutande Afrikanska nyhetsmagasin a la Economist eller Newsweek i det ganska begränsade utbudet i pressbyrån på Stockholms central och jag kunde inte motstå den braskande rubriken ”Confessions of a CIA agent: how the imperial powers control Africa” på omslaget på New African som fick bli mitt ressällskap.

Titelstoryn berättar om en nyutkommen bok av den före detta CIA agenten Larry Devlin som fick i uppdrag att mörda den Konglolesiske premiärministern Patrice Lumumba under kongokrisen i början på 1960-talet. Lumumba var den förste Kongolsesiske premiärministern efter självständigheten från Belgien och en premiärminister som retade gallfeber på Washington och den forna kolonialmakten Belgien. Efter ett arméuppror bara några dagar efter självständigheten hotade Lumumba att vända sig till Sovjet för hjälp om inte västmakterna stöttade honom vilket bidrog till att USA bestämde sig för att likvidera honom med gift, något som aldrig gick att genomföra trots att Devlin lovades obegränsade resurser för att genomföra dådet bara det inte kunde peka tillbaks till USA. Tillslut mördades dock Lumumba av sina egna soldater med villig assistans av Belgiska kollegor. Lumumba ersattes av general Mobutu som mer eller mindre blev en väst-marionett.

Artikelförfattaren Osei Boateng menar att de forna imperiemakterna än i dag fortsätter att fjärrstyra Kongo och andra afrikanska stater. En av anledningarna är de oerhörda rikedomar som finns att hämta. Kongo levererade enligt Boateng det uran som användes i atombomberna i Hiroshima och Nagasaki och han fortsätter: ”Congo’s natural resources were, and still are vital for American and Western survival (including today’s magic mineral coltan, of which Congo has 80% of Africa’s reserve”.

Efter att ha läst Boatengs artikel framstår vissa förhållanden i ett klarare ljus, bland annat det tragiska spel som utspelas i Zimbabwe. I sin iver att en gång för alla försöka göra sig av med den utländska fjärrkontrollen har Robert Mugabe uppenbarligen gått över styr och lett in sitt land på en ytterst farlig väg. Den till synes obegripliga tystnad som hans grannar anklagas för kanske också kan få sin förklaring. De vet alla hur det är att fjärrstyras av en imperiemakt.

Andra bloggar om: afrika, politik, kongo, zimbabwe, cia, usa, fn
Andra bloggar om: intressant?

Visst kommer annat i skymundan av Irak

Nu börjar även de mer trogna anhängarna till kriget mot terrorn i den liberala pressen att backa från nyttan med USA:s Irakäventyr. Per Ahlins ledare i DN i går, i vilken han kritiserade det pågående kriget i Irak är ett bra exempel.

Och det problem som det hemligstämplade dokumentet tar fasta på blir knappast mindre av att Irak slukar tid, pengar, engagemang och trupper. Andra, kanske viktigare, frontlinjer riskerar att hamna i skymundan. Afghanistan är ett oroande exempel.

Rubriken på den signerade ledaren: ”Annat kommer i skymundan av Irak” är ändå en smula paradoxal, för visst har han rätt. Sedan den 11 september är det mycket som har kommit i skymundan, och definitivt inte bara kriget i Afghanistan.

Man kan fråga sig hur många spaltmil som publicerats om kriget i Irak bara i DN. Inte för att jag själv som bloggare har varit speciellt mycket mer ”bred” i min rapportering, det skall villigt erkännas. Irak har på något sätt varit hela västvärldens hotspot, den brännpunkt som vi visste inte skulle avgöra kriget mot terrorn, men som i stället blivit en symbol för allt det som gått snett med västvärldens dominans och USA:s imperiebygge.

Riktar man blickarna mot Afrika så är skeendena där just nu minst lika dramatiska. Miliser håller på att långsamt erövra hela Somalia och den ”legitima regeringen” med säte i Baidoa en bra bit från huvudstaden Mogadishu ropar nu på hjälp från det internationella samfundet samtidigt som Etiopiska styrkor sägs ha gått över gränsen.

I Sudan har Afrikanska Unionen, enligt Washington Post, bestämt sig för att skicka en truppförstärkning på ytterligare 4000 man till Darfurregionen. AU-trupperna lider brist på allt och skulle egentligen lämnat Sudan vid det här laget, men regimen i Karthoum har vägrat att ta in en välutrustad FN-styrka i landet. I stället hjälper nu FN till med materiel och utbildning och Arabländer med de nödvändiga pengarna.

Också dessa krig griper på sina sätt in i kriget mot terrorn, inte minst genom att skiljelinjerna i konflikterna har en religiös karaktär. Debatten om huruvida man bör agera humanitärt i Sudan har till exempel varit hård eftersom många anser att det är att ge ett orättfärdigt stöd till USA:s imperiepolitik. Tyvärr måste jag säga, har det gått så långt så att vi blivit tvungna att se på precis allt i termer av civilisationskrig om det så är en humanitär katastrof i Darfur eller ett moskebygge i Malmö. Det är en utveckling som är tragisk.

Andra bloggar om: politik, kriget mot terrorn, afrika, irak, usa, somalia, sudan, darfur

Om argumentet för ett nytt Demokratiernas Förbund

”Man får aldrig förvänta sig något från FN. Och på det sättet vägrar FN tyvärr att förvåna. Ingen vet detta bättre än kanadensaren Romeo Dallaire, som var befälhavare över den lilla fn-styrkan i Rwanda 1994. Den som inte under några villkor fick ingripa och stoppa masslakten på en miljon tutsier. Kan någon känna sig mer maktlös?”

Citatet, som är hämtat från Jonny Nilssons blogg, är ytterligare en röst i kören av de som verkar tycka att det är trendigt att anklaga FN. Men vilka är det de egentligen anklagar? Om Jonny hade gjort lite research så hade han förstått att det j’accuse som Roméo Dallaire utslungar i sin bok om FN-uppdraget i Rwanda inte är riktad i första hand mot FN-systemet i sig. Han uttrycker visserligen stor frustration över DPKO:s (Department of Peace Keeping Operations) svårigheter att förmå FN:s medlemsnationer att ge honom det han behöver, men den stora anklagelsen är riktade mot folkmördarna, och inte långt efter kommer de nationer som vägrade att bidra med trupper och materiel, och de som satte in trupp för att flytta ut alla vita men lämnade de svarta att dö. Mest ovett får den forna kolonialmakten Belgien, men varken USA eller Frankrike skonas.

Det finns många just nu som vill att FN skall gå i sank, men innan man riktar in kanonen borde frågan vara: kommer världens nationer verkligen bli mer villliga att ingripa i konflikter och vid massmord och svältkatastrofer utan en vakthund som FN? Finns det något som talar för att ett nytt förbund av demokratiska stater skulle vara villiga att utan dröjsmål ingripa i länder där man inte har några ekonomiska intressen? De som pratar om ett nytt ”Demokratiernas Förbund”, menar att ett utträde ur FN skulle kunna bidra till att stoppa folkmord på ett mer effektivt sätt, men hur det skulle gå till i praktiken går man inte in på. Det är själva tillbakadragandet från FN som framhävs, inte hur man skulle bidra till en fredligare värld.

Visst behöver FN reformeras grundligen, men som jag ser det är kraven på en ny organisation, som utesluter fattiga, krigsdrabbade och diktaturtyngda länder bara ett sätt att slippa ha vakthunden gläfsande i nacken och samtidigt skapa ett legitimt försvar för att slippa ingripa i oroshärdar där man inte har ekonomiska intressen. Det är i så fall knappast ett bättre alternativ. Den som är av annan åsikt får gärna förklara för mig, på vilket sätt det skulle vara det.

Bild: Wikipedia, licens GNU FDL

Jag har skrivit om Rwanda och Romeo Dallaires bok ”Shaking Hands with the Devil” tidigare:
Folkmord och katolicism
Mänsklighetens misslyckande

Mänsklighetens misslyckande

Jag tillbringade helgen i litterärt sällskap med Romeo Dallaire, den Kanadensiske general som ledde den underdimensionerade FN-styrkan under folkmordet i Rwanda 1994. Hans redogörelse för sina fruktansvärda erfarenheter, ”Shaking hands with the Devil: the Failure of humanity in Rwanda”, är en läsning som får en att ifrågasätta nationalismens blinda klantänkande, men också FN-systemets tröga byråkrati. Dallaire försöker förtvivlat få saker att hända, men går hela tiden in i en mur av ovilja, samtidigt som han bevittnar slakten som pågår kring honom. Det är en anklagelseakt som riktar udden i första hand mot Huturegimens folkmördare men också mot Belgien, Frankrike och USA. Jag ville inte lägga ifrån mig boken när jag var klar. Den är bara för stark.

Det är därför med blandade känslor jag läser att FN nu står berett att ta över från de underfinansierade fredsbevarande styrkorna från Afrikanska Unionen i Sudan enligt ett förslag som väckts nu i februari. Afrikanska Unionen har haft 7000 man på plats men ändå inte kunnat skydda civilbefolkningen från övergrepp. Att sätta in en FN styrka med betydligt större resurser är naturligtvis önskvärt, även om Sudans regering kraftigt motsätter sig det. Frågan är om de har något val. Alternativet torde vara att ge tillräckligt med resurser till AU-initiaivet, men FN lär knappast ösa pengar över AU trupperna. Att något måste göras är helt klart. NYT och Human Rights Watch rapporterar att den fruktade janjaweed-milisen nu attackerar också de omfattande flyktinglägren i angränsande Tchad. Redan beräknas över 300.000 människor, kanske det dubbla, ha dött i konflikten.

Frågan hänger ändå i luften: vad skall vi göra med de nationer i väst som negligerar folkmorden och inte erbjuder tillräckligt med resurser till FN? Ibland når frågan bisarra proportioner som när en amerikansk tjänsteman berättar för Dallaire att det skulle krävas 85.000 döda Rwandier för att USA skulle acceptera en enda död soldat. Afrikas sak är uppenbarligen inte vår.

Folkmord och katolicism

Flera i blogistan har uppmärksammat intervjun med Roméo Dallaire i DN härmodagen (se tidigare post) och via Claes Nordmarks blog hittade jag en del bra länkar, bland annat till en recension av Dallaires bok ”Shaking Hand with the Devil: The Failure of Humanity in Rwanda” och en sammanfattning av ett föredrag han hållit om boken.

Angående Peter och Maria Rinaldos film ”I Guds namn” skall det noteras att det pågår en diskussion om i vilken omfattning den katolska kyrkan i Rwanda var direkt involverade i massmorden, och om den Kristdemokratiska internationalen finansierade det, bland annat på Svenska Wikipedia. Enligt en BBC-artikel finns det många historier om hur flyktingar som sökt skydd i kyrkor massakrerades i kyrkbänkarna och hur de angavs av präster. I Rwanda var vid tiden för folkmordet 60% katoliker. Efteråt har fler och fler börjat konvertera till Islam, av flera olika skäl. Dels verkar muslimerna i landet ha varit mindre involverade i folkmordet och därmed anses det både som säkrare och mer moraliskt godtagbart att vara muslim.Men evangelistiska samfund har också strömmat in i Rwanda.

Apropå kristendom och islam så har Internationella Röda Korset och Röda Halvmånen äntligen kunnat enas om en neutral symbol som skall kunna fungera som ett komplement till de övriga symbolerna: den röda kristallen. Beslutet skall definitivt klubbas igenom under 2006. Så här ser symbolen ut:

Bilden är djuplänkad från röda korsets hemsida

Uppdatering: Romeo Dallaires bok ”Shake Hand with the Devil” har ISBN: 0099478935 och kan köpas hos adlibris

Kristen extremism och folkmord

Historien om Roméo Dallaire är historien om en man som förtvivlat försöker göra det omöjliga. Han var den kandensiske general som ledde den minimala fredsbevarande FN-styrkan i Rwanda under massakrerna 1994. I dag går han på piller för att överhuvudtaget kunna fungera normalt. När jag läste intervjun med honom i DN i går så blev jag påmind om vilken petitess historien om muhammedkarikatyrerna och yttrandefrihetsdebatten är i jämförelse med det ofattbara folkmordet på tutsier och moderata hutuer 1994, då nästan en miljon människor hackades eller sköts till döds av militär, milis och sina grannar. Jag drog mig till minnes att Roméo Dallaire har stått som förebild till en av huvudkaraktärerna, General Olivier (spelad av Nick Nolte), i Terry Georges film ”Hotel Rwanda” som gick upp på biograferna förra året. Jag hastade ned till min lokala videobutik för att hyra filmen och se om den. Huvudrollen innehas av Don Cheadle, som spelar hotellchefen Paul Rusesabagina som motvilligt blir hjälte när det lyxhotell han förestår gradvis förvandlas till en bräcklig fristad för flyktingar. Det är en jäkligt bra film som är minst sagt gastkramande. Don Cheadle är helt enkelt lysande.

Folkmordet i Rwanda sägs vara det mest ”effektiva” folkmord som skett sedan andra världskriget och förtjänar som sådant mycket uppmärksamhet. Man brukar säga att folkmordet är pinsamt för FN, men det är snarare Frankrike och Belgien som bör bära hundhuvudet eftersom deras regeringar och företag sålde vapen till, och tränade, alla sidor i konflikten för att sedan evakuera sina landsmän och trupper när det började hetta till. De lämnade helt enkelt afrikanerna i sticket. Clinton-administrationen, Bryssel och Paris visste mycket väl vad som hände men vågade inte låta FN agera, inte minst på grund av debaklet i Somalia. Så kunde slakten pågå obehindrat i tio månader. Dallaire hade som mest 2500 man på plats som inte ens fick avfyra sina vapen, än mindre ingripa aktivt. Belgien har bett om ursäkt för att man drog tillbaka sina trupper men både Paris och Washington har bara mumlat i skägget.

Den Europeiska inblandningen stannar emellertid inte där. De svenska filmarna Peter och Maria Rinaldo har gjort en internationellt uppmärksammad dokumentär kallad ”I guds namn”, som handlar om Jesu Armé, som består av resterna av den fruktade hutumilisen Interhamwe som flydde in i Kongos djungler när tutsiarmén återerövrade Kigali i slutet av 1994. Jag har tyvärr inte sett deras film, men det som jag har förstått är det kontroversiella med den är att den visar hur belgiska och franska kristdemokrater bidrog till folkmordet genom sitt stöd till Huturegimen. ”Huturegimen bekände sig till den kristdemokratiska ideologin med starka band till den katolska kyrkan och den kristdemokratiska internationalen. Den senare gav mördarregimen sitt stöd både som politisk rådgivare och som ekonomisk lobbyist,” sägs det på SvTs hemsida. Precis som den bisarra ugandiska rebellgruppen Herrens Befrielsearmé verkar Jesu Armé bekänna sig till en militant och apokalyptisk kristen lära. Som sagt, jag behöver se filmen innan jag kan uttala mig närmre om detta, men det är ett intressant spår makarna Rinaldo fått upp.

Jag kommer på mig själv med att fråga mig vad jag själv gjorde för att stoppa folkmordet. Svaret är: ingenting, nada, nichts, nothing, rien. DN frågar i slutet på intervjun med Roméo Dallaire hur världen lärt sig hantera situationer som den i Rwanda 1994. ”-?Inte alls tillräckligt bra. Se bara på vad som händer i Darfur, svarar han och nu går det att läsa smärtan i blicken”.