Hirsi Ali går långt över gränsen

Jag i dag med intresse läst den debatt som pågått på några olika liberala bloggar under veckan, som handlar om vad det egentligen är inom islam man bör kritisera, alternativt ta avstånd ifrån. Det hela verkar ha utlösts av den ständige Erixon som återger en förbluffande intervju med Ayan Hirsi Ali där den senare i princip säger att vi bör föra ett totalt krig mot islam. Här följer den del av intervjun som Erixon själv presenterar:

Reason: [Kan inte en] våg av frigörelse lyfta islam till vår moderna tid? … Tror du inte att islam kan åstadkomma sociala och politiska förändringar?

Hirsi Ali: Bara om islam besegras. Den politiska sidan av islam präglas nu av en makthungrig expansionism och har blivit starkare än de fredsälskande muslimerna.

Reason: Menar du inte besegra radikal islam?

Hirsi Ali: Nej. Islam, punkt. När den besegrats kan den förvandlas till något fredligt. Det är överhuvudtaget svårt att tala om fred nu. Man är inte intresserad av fred.

Reason: Måste vi krossa världens 1,5 miljarder muslimer under våra kängor? Vad betyder ’besegra islam’ i konkreta termer?

Hirsi Ali: Jag menar att vi är i krig med islam. Och det finns ingen mittemellanposition i krig. Islam kan besegras på många sätt. Till att börja med genom att motverka spridandet av ideologin i sig själv; för närvarande konverterar västerlänningar till islam, och de blir ibland de mest fanatiska. Det förekommer infiltration på skolor och universitet i väst. Vi kan stoppa det. Vi kan stoppa brännandet av flaggor och andra symboler och vi kan se dem i ögonen, demonstrera vår övertygelse och säga: ’Vi varnar er. Vi accepterar inte det här längre.’ Det kommer en tid då du tvingas krossa din fiende.

Reason: Militärt?

Hirsi Ali: På alla sätt, och om vi inte gör det, kommer vi att få leva med konsekvenserna av att själva bli krossade.


Vad Hirsi säger är klart och tydligt.
Islam måste krossas. På alla sätt. Hennes mission är därmed inte längre ett högerskruvat upplysningsprojekt, utan hennes ord kan inte tolkas annat än som att hon vill underkuva, fängsla eller döda alla muslimer på detta jordklot tills dess att religionen Islam inte längre existerar, en extrem hållning som man annars bara torde finna hos de mer hårdhudade högerextremisterna. För alla som har hållit Fru Hirsi Ali högt borde varningsklockorna dåna. Är detta verkligen ett projekt man bör stödja? Till och med jag, som aldrig gillat Alis oförsonliga attityd, förbluffas.

Erixon har för sitt försvar av Alis ståndpunkter fått på huden från sina liberala kamrater som Louise och Erik Svansbo.

Louise skriver bland annat att: ”Istället för att tala om att krossa islam, kanske det är vettigare att sträcka ut en hand till de fredliga och slå ner på våldsverkarna. Annars har vi ett scenario där vrede väcks där ingen fanns, och vad har vi vunnit då?”

Det är ju värre än så!
Människor vill inte låta sig underkuvas eller dödas hursomhelst. Det säger ju sig självt att om vi satte i gång med ett totalt krig (totalt krig = som använder alla tillgängliga resurser) mot hela den muslimska världen enligt Bush-doktrinen om förebyggande krig så skulle det innebära ett kraftigt motstånd. Och vad skall vi göra med dem som inte vill konvertera efter det att kriget eventuellt vunnits? Skall de dödas eller omprogrammeras? I miljoner? Vi pratar om ett nytt förintelseprojekt i megaskala.

Så vad gör Erixon för att försvara sin Ali:

Nu måste de som kallar sig liberaler börja lära sig grundläggande filosofiska fundamenta: en människa är en person, en handling är en handling och religiösa dogmer är trosläror. Sluta blanda samman dessa!!! När Hirsi Ali talar om att besegra islam syftar hon på religionen, inte på människor som kallas muslimer. Det är precis samma sak som när man fördömer det nazisterna gjorde i Tyskland på 1930-talet: det betyder ju inte att man fördömer varenda tysk. Att besegra och krossa nazismen handlade inte om att döda varje tysktalande. Däremot att döda tillräckligt många för att kunna inta och behålla staten. Hirsi vill krossa islam så att den skall kunna förvandlas

Se skillnaden mellan individer och tankesystem!

Ska vi kunna bekämpa totalitära strömningar då måste vi kunna göra det utan att dessa strömingar får gömma sig bakom en stor folkmassa. Vi går dessa strömningars ärenden om vi hela tiden blanda samman religionen och människorna, de totalitära handlingarna och hela folk.

Här går Erixon helt över styr. Han vill inte se vad det är Ali syftar på. Han vill inte se hennes extremism. Han läser inte vad hon säger i intervjun utan hittar på ett svar i ett försök att mildra hennes uttalanden. För mig är effekten den rakt motsatta. Människan har alltid varit bra på att rationalisera sina massmord och det är när sådana rationaliseringar börjar bli legio och tar fasta i det allmänna medvetandet som man skall börja bli rädd. Dessutom gör Erixon (och Ali) ett enligt min åsikt fundamentalt fel: det är aldrig ideologin i sig som dödar och terroriserar. Det är människor som gör det. Ideologin (religiös och icke-religiös) är människans redskap och alltför ofta de dominerandes redskap för att styra de dominerade. Att föra krig mot Islam är med andra ord att föra krig mot muslimer. Hur Erixon skall kunna föra krig mot ”de totalitära strömningarna” utan att föra krig mot människorna och ”hela folk” är för mig en Quixotesk logik av megalomana mått. I så fall har inte Erixon förstått krigets fundamenta.

Det finns förstås ett enkelt sätt att åstadkomma det Ali tycks eftersträva och det är att atombomba hela mellanöstern och jag hoppas verkligen inte att det är det hon rekommenderar. Men var går då egentligen hennes gräns? Det får vi inte veta. Men att kampen skall föras med militära medel behöver ingen tveka om. ”Det kommer en tid då du tvingas krossa din fiende.” säger hon. ”Också militärt?” frågar intervjuaren. ”På alla sätt, och om vi inte gör det, kommer vi att få leva med konsekvenserna av att själva bli krossade.” svarar Ali. Hon antyder att vi måste slå till snart, men tidsperspektivet är inte tydligt. ”det kommer en tid”, säger hon. När är oklart, men vad som är klart är att hon är otålig.

När Islam besegrats, säger Ali, ”kan den förvandlas till något fredligt.” Vad hon menar som jag ser det är att muslimerna i princip antingen måste dödas eller ”omprogrammeras” på något sätt. Islams urkunder måste troligen förstöras och hela dess tankegods och traditioner utraderas. Islam måste med andra ord ”renas” från dess våld och kan senare återuppstå i fredlig form som en fågel Fenix. Detta är ingen Quixotesk tanke utan snarare ett ganska klassiskt totalitärt tänkande som återfinns i nästan alla våldsamma utopier. En sådan omprogrammering kräver förstås en gigantisk förtryckarapparat. Är Ali egentligen medveten om vad det är hon föreslår?

Hirsi Ali har förstås gått långt över gränsen för vad varje liberal borde tillåta sig genom att i tydliga ordalag förespråka en förintelse baserad på religiös grund och om det finns några liberaler värda namnet borde de för alltid ta avstånd från dessa vansinniga idéer och inse att de är minst lika farliga som någonsin det hot hon försöker att frammana.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Blackwater och nattväktarstaten

Få kan väl ha missat att privata soldater från det amerikanska säkerhetsföretaget Blackwater, enligt uppgifterna oprovocerat, dödade 17 civila irakier i Bagdad förra månaden, men Blackwater-soldater har på senare tid också varit involverade i en rad dödsskjutningar som bland annat fått den Irakiska regeringen att tappa tålamodet inte minst på grund av att vissa av dödsoffren varit knutna till den irakiska regeringen. En livvakt till den irakiska vicepresidenten dödades av kulor från en berusad Blackwater-soldat och en chaufför till regeringen dödades utanför inrikesministeriet i Bagdad (mer i Salon/AFP).

Nu meddelar DN att Blackwater duckar för en internutredning av säkerhetsfirmornas intresseorganisation genom att säga upp sitt medlemsskap, och den irakiska regeringens utredningar lär knappast få några rättsliga efterspel eftersom man inte har mycket kraft att sätta bakom sina argument. Utan de privata armeerna så decimeras deras säkerhet betydligt. Enligt Washington Post finns numera 48.000 privata militärer i Irak vilket är ungefär en tredjedel av vad USA:s armé har på plats.

Med allt detta i bakhuvudet så är det oerhört intressant att läsa Washington Posts långa intervju med Blackwaters grundare Eric Prince som också innehåller detaljerad information om företagets ekonomiska framgångssaga som inneburit att man sett intäkterna stiga från 100.000 USD till 6.000.000 USD på bara tio år.

Hur kunde de militära firmorna växa så rekordartat? Washington Post menar att det hänger ihop med Bushadministrationens ambition att krympa regeringens verksamheter genom att outsourca bland annat militära verksamheter. Problemet är att ett företag som Blackwater, vilket också Prince påpekar, inte anser sig ha något ansvar gentemot någon annan än sina ägare. Att detta är ett avgörande argument mot lego-arméer insåg redan Niccolo Machiavelli som i sitt berömda verk ”Fursten” ägnar ett helt kapitel åt hur en furste bör förhålla sig till att bygga sin arme. Att använda legosoldater anser han vara ytterst riskabelt, ja rent förkastligt.

Frågan om hur man skall förhålla sig till den militära makten är också nyliberalismens akilleshäl som kanske bäst uttrycks i begreppet ”nattväktarstaten” inom den klassiska liberalismen, som i princip – om jag har förstått begreppet rätt – innebär att alla statliga verksamheter utom polis, rättsväsende och militär kan bjudas ut på en fri marknad.
Dagens värld visar förstås att denna principiella hållning är helt ohållbar i praktiken. Säkerhetsfirmornas ekonomier blomstrar just därför att en nyliberal agenda har tillåtit dem att göra så. Man kan argumentera att Bush drivit det nyliberala tänkandet längre än vad en förespråkare för nattväktarstaten skulle tolerera, men om allt är till salu på marknaden är det svårt att undvika den utveckling vi ser i dag.

REKOMMENDERAT: Det Progressiva USA har en bra postning om kongressens granskning av de privata säkerhetsföretagen och Why they hate us(a) en bra artikel om kopplingen mellan Blackwater och den amerikanska kristna högern

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Klantänkande som ideologiskt verktyg

Jörgen Modins senaste postning om klan-tänkande som ideologiskt instrument är verkligen intressant även om invändningarna hopar sig. En sådan postade jag i kommentarerna på hans blogg:

Du gör en hel del intressanta iakktaganden, Jörgen, men faller i fällan att inte se att också liberaler kan ha sina ”klanpreferenser”, även om det är pardoxalt. Liberalismen kanske inte har institutionaliserat klan-tänkandet så som du beskriver att religionen och de utopiska samhällsbyggena kan ha gjort det, men det innebär inte att man inte praktiserar detsamma genom att favorisera vissa delar av samhället på bekostnad av andra. Hos liberalismen förekommer klantänket snarare i dess ständige följeslagare kapitalismen, där företaget, som juridisk person och därmed som en omslutande familj som kräver lojalitet, står för klanmedvetandet.

Hela tråden finns här!

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Jan Björklund och frågan om liberalismen vara

Knappt har Jan Björklund intagit Folkpartiledarposten förrän diskussionen är igång om vad Folkpartiet egentligen står för. Blogge Bloggelito levererar en smocka från liberalt håll och menar att FP riskerar att bli ett litet socialistparti om man driver socalliberalismen vidare.

Björklund har rätt i att tvåtusentalet tillhör liberalismen, men det tillhör verkligen inte folkpartismen. Kanske man får en Björklund-effekt i opinionsmätningarna under en tid, men i slutändan måste folkpartiet reformera sin politik i (negativt) frihetlig riktning. I annat fall kommer man att förbli ett litet borgerligt socialistparti som sätter käppar i hjulen för Sverige.

Bloggen Bent gör sitt försök att reda ut begreppen på ett sätt som lika tydligt låter förstå att socialliberalismen inte är särskilt eftersträvansvärd

Det handlade mycket om liberalism, eller snarare hur man inte är snällliberaler. Man vill vara socialliberaler, säger man, fast egentligen kravliberaler – men eftersom socialiberal låter så bra så vill man vara det.

Vad ovanstående bloggare håller med varandra om är uppenbarligen att Björklund har rätt i att liberalismen är ”en ideologi för tvåtusentalet”. Är det fler än jag som tycker att dammet yr och spindelväven vibrerar kring sådana uttalanden? Är det inte dags att tacka liberalismen för dess banbrytande verksamhet och hitta på något nytt i stället för att hela tiden lägga till en massa prefix som ”snäll”, ”krav” och ”social” för att snygga till den gamla kostymen? Nyliberalism hade i alla fall ett slags visionär klang.

Nej, liberalismen har nog gjort sitt, men också bidragit tll utvecklingen, inte minst genom att den skapade förutsättningar för socialismen. Det borde man de som kallar sig liberaler vara stolta över, t.ex.Bloggen Bent, som skriver att:

De flesta andra ideologier skyndar sig ju att ta till vara på liberalismens idégods – precis som man har gjort under hundra års tid innan. Redan har de andra ideologierna lagt beslag på demokratin, på universal rösträtt, på fackföreningsrörelsen, på marknadsekonomin, på internationalismen.

Ja det kanske kan verka surt, Bent, men varför inte istället glädjas åt att liberalismen haft sin beskärda del i dessa landvinningar? Tyvärr verkar det inte bättre än att sossarna sedan länge lagt beslag på den klassiska liberala kronan. Folkpartiet framstår för mig snarare som ett konservativt mittenparti (och jag är inte ensam om att tycka det), men det kan man ju inte säga eftersom man då skulle förlora sina medelklassväljare. Kanske önskar många liberaler att vi kunde ha stoppat tiden i slutet på 1800-talet, när ”rätt” grupper hade fått sina rättigheter erkända? Det är hursomhelst försent nu.

SVD, DN och DN igen om Jan Björklund

Andra bloggar om: , , , , ,

Pomovänster? Tja, varför inte?

Jag är just nu involverad i en diskussion med Anders Svensson, som har postat några intressanta artiklar om varför postmodernismen inte har något att lära vänstern. Anders har lite försiktigt placerat vissa av mina postningar i det s.k. pomovänster-facket (pomo=postmodern), vilket ju inte är helt grundlöst, trots att man kan ifrågasätta själva epitetet. Jag rekommenderar också ett besök hos Jimpan som dissikerar begreppet pomo-vänster i en utmärkt postning.

Andra bloggar om: , , , , ,

Nationell identitet: nationalstatens sista suck?

Så det blev Sarkozy som vann det franska presidentvalet till slut. Esbati är inte förvånad och knappast jag heller även om jag nog hade en liten förhoppning att fru Royal skulle kunna knipa platsen i Elyséepalatset. Men så saknade hon uppenbarligen det stöd från den franska arbetande landsbygdsklassen som numera hellre lägger sina röster på populister med lag och ordning och eventuella civilisationskrig på agendena än socialister. Jag undrar just hur lång tid det kommer att ta innan nya kravaller bryter ut bland det ”avskum” som avskyr Sarko in i benmärgen (inte så lång tid uppenbarligen).

Att Sarko skall inrätta en ministerpost för ”nationell identitet” måste få folkpartiet att dregla av förtjusning. Gissa om dom kommer att slänga upp den på bordet i nästa valrörelse. För mig låter ett sådant förslag däremot som ett sista desperat försök att hålla kvar vid ett förgånget nationalstatskoncept där nationen var individens första identitet. Ja det är ytterligare en rond i en pågående kamp mellan vad man skulle kunna kalla för isolationister och internationalister som går på tvärs mot hela klasssystemet. Den konservativa överklassen har gjort gemensam sak med den arbetslöshetshotade arbetarklassen i Frankrike (i alla fall enligt DN’s analys) och mönstret är obehagligt likt det svenska exemplet med det nya arbetarpartiet moderaterna (som också gratulerar). På andra sidan står en ohelig allians med internationalister, akademiker, ”kultureliten”, religiösa grupper, invandrare och andra som bejakar det globala samtalet framför den nationella identiteten. Socialism tycks inte längre fylla den till medelklass migrerade arbetarklassens behov längre. Nationell eller Europeisk identitet är slagordet för dagen.

Kanske är det så att globaliseringen har blivit för mycket för alltför många, och jag kan på sätt och vis förstå det. Världen kan verka alltför stor för att försöka förstå eller omfatta, men enligt min åsikt är detta inte en lämplig tid att stoppa huvudet i sanden inför de globala utmaningarna utan i stället en tid att utvidga det globala samtalet till alla hörn av galaxen. Alla dessa ministerposter, utredningar och kampanjer för nationell och europeisk identitet visar att nationell enhet som koncept är en dinosaurie som tar sina sista stapplande steg på denna jord.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Postmodern politik och det multikulturella paradigmet

Jag gillar Dan Jönsson. Han uttrycker något slags buttert driv i sina försöka ta reda på de underliggande drivkrafterna till människors val här i livet och hur de valen förhåller sig till helheten. Jag uppskattar verkligen den intentionen. I gårdagens DN försöker han i ett reportage att få en bild av vad som egentligen hände i Landskrona när SD fick sina uppmärksammade 22 procent i kommunalvalet och artikelns rubrik är upplysande: Skånes uppror mot eliterna. I slutet mot artikeln intervjuar han forskaren Göran Adamsson som levererar en intressant förklaring till SD:s framgångar.

Aje Carlbom och Göran Adamson är överens om att Sverigedemokraternas framgångar främst måste förstås just som ”ett uppror mot eliterna”. Adamson, som forskat på Sverigedemokraternas österrikiska systerparti FPÖ, jämför med övriga Europa och ser hur vänstern – framför allt – har övergett idén om likhet för en postmodern diskurs om ”olikhet”. Mångkulturalismen, säger han, har urartat i en välment spegelbild av kolonialismens gamla världsbild, en ”rasism med mänskligt ansikte” som under toleransens täckmantel tycks lika envist upptagen med att dra gränser, göra skillnad. Tanken om etnisk och kulturell identitet har ersatt solidariteten som princip. Högerpopulismens frammarsch måste därför ses som ”konsekvensen av ett demokratiskt misslyckande”.

Man skulle kort sagt säga att det inte bara är ett demokratiskt misslyckande utan ett misslyckande för en postmodern politisk hållning, uttryckt genom det multikulturella paradigmet. Kanske kan man också förklara det som ett misslyckande för en politisk anpassning till globaliseringen. Som jag ser det finns det en diskrepans mellan den globala marknaden och den nationella politiken, en skillnad som jag antar att många politiker anser måste överbryggas. Det har egentligen inget med postmodernitet att göra utan med hårda politiska frågor. Hur hanterar man en ekonomi som tenderar att helt springa förbi den nationella sfären? Som slutar att bidra till samhällets gemensamma resurser? Kanske har multikulturalismen varit ett räddhågset sätt att försöka ta ett grepp på den frågan utan att beröra det som man egentligen behöver hantera: den globala ekonomin. Nu riskerar den att slå tillbaka och driva in nationalstaterna ännu längre in i den nationella fållan genom isolationistiska partier som till exempel SD.

Andra bloggar om: , , , , ,

Andra bloggar om:

En titt i backspegeln: världens mest framgångsrika djurrättsparti


En av de mest intressanta saker som hänt i Europeisk partipolitik inträffade i mitt tycke höstas när Djurpartiet tog 2 mandat i valet till det Holländska parlamentet (179,988 röster, eller 1,8%). Det kan tyckas vara ganska lite med tanke på att parlamentet har 150 platser, men det är ändå något ganska anmärkningsvärt med den här historien, och trots att nyheten är gammal (valet var i november förra året) tycker jag att den är värd att skriva några rader om.

Partiet är det första i världen som har tagit platser i ett parlament med djurens välfärd som den viktigaste punkten på sin agenda. Jag ser Djurpartiets framgång som ytterligare en fördjupning av demokratin och som ytterligare ett tecken på att de etiska frågorna spelar en allt viktigare roll i de västliga välfärdsstaterna, trots att medierna tycks koncentrera sig mest på vad väljaren får i plånboken efter valet. Det nya är med Djurrättspartiet är att det faktiskt ger de holländska djuren representation i parlamentet, vilket är högst relevant och följer en tydlig linje från 1848 års revolutioner och framåt. Mycket förenklat skulle man kunna dra dra upp en tidslinje som börjar med borgarklassens representation vid makten, sedan folkets (männen), sedan kvinnornas, sedan miljöns och nu djurens representation.

På ett annat sätt skulle man kunna säga att den makt åt det arbetande folket som den socialdemokratiska rörelsen utlovade nu är infriat och att det företrädare för grupper som är särskilt utsatta börjar att alltmer stå på egna ben, värva medlemmar, hitta finansiering och framför allt: få väljarna att rösta på dom. Att vi i nästa val kommer att få se ett framgångsrikt invandrarparti är jag övertygad om. Kanske får vi ett djurrättsparti även här, även om jag tror att det är mindre troligt (i förra riksdagsvalet fick pertierna ”Djurpartiet” respektive ”Djurens rätt” en (1) röst var). Men jag låter mig gärna överraskas.

Bilder:
Överst t.h. Djurpartients grundare Marianne Thieme
Nederst t.v. kampanjmaterial


Partiets hemsida

Wikipedia om Djurpartiet
Wikipedia om ledaren Marianne Thieme
Ekot
BBC

Andra bloggar om: , , , , , ,

En kamp mellan estetiska synsätt

Ett par dagar tog det för den frireligiösa sekten Fadershuset att sätta igång med rivningen av ungdomshuset på Jagtvej 69 som varit under strid i Köpenhamn de senaste dagarna. Fadershuset köpte uppenbarligen byggnaden bara för att visa ungdomarna som huserade i den att de är förtappade. Rivningen var ett slags offentlig reningsakt från efterlämningarna av ondskans femtonåringar. Enligt uppgift skall Fadershuset andlige ledare Ruth Evensen ha fått en ingivelse av Gud att köpa huset och uppenbarligen var anledningen inte enbart ekonomisk förtjänst utan en möjlighet att utdela ett guds straff till ungdomarna. Fadershuset tackade också nej till att sälja vidare fastigheten till en stiftelse med knytning till ungdomshuset trots att de fick ett fett anbud som vida överskred deras inköpspris.

Nu säger Evensen till Politiken att hon hoppas att ungdomarna skall få ”nya praktfulla hus där de kan spela musik och som har riktiga kök där de kan laga mat”. Det är knappast så att ungdomarna från Jagtvej vill ha den kristna, svalt avskalade och välputsade estetiken. De senaste dagarnas kamp har i mina ögon lika mycket varit en kamp mellan olika estetiska sysnsätt som mellan moraliska.

Artiklar från Politiken i dag:
Politiker reagerar på rivningen
Ungdomshuset rivs
Fadershusets ledare i intervju
Och i DN

Andra bloggar om: , , , ,

Liberalismen och problemet med den ”solitära” synen på mänsklig identitet

Det känns på något sätt helt rätt att månadens adlibris-paket innehåller Amartya Sens intressanta skrift ”identitet och våld”. Bara genom att läsa prolog och förord anar jag intressanta lösningar på ett juridiskt/filosofiskt problem som jag tycker mig ha fått syn på under de senaste diskussionerna jag har haft med flera bloggare i mina senaste inlägg: hur är det möjligt att kan kombinera en bergfast tro på individens rätt (ja, t.o.m. individen som det enda objektiva), med vad Sen kallar för en ”’solitär’ syn på mänsklig identitet”, d.v.s ”att människor ses som medlemmar i en enda grupp (som allt ofta definieras av civilisation eller religion /…/)”? För att ta ett ännu tydligare exempel: hur kan folk som kallar sig för liberaler, eller t.o.m. libertarianer, plötsligt sluta att hänvisa till individen som innehavare av multipla identiteter, för att i stället hänvisa till en massas minsta gemensamma nämnare i form av religion eller civilisation, så fort som denna kategori ligger utanför den egna kultursfären?

Kanske kan man skylla på okunskap om hur ”de andra” faktiskt fungerar som individer i den kultursfär där de bor och verkar. Kanske är det egentligen totalitärismen inom statsbildningar man vänder sig mot, och i ett slags missriktad polemik drar med sig även individerna i det samhället. Ofta tycker jag mig dock kunna ana att man verkligen tilldelar alla individer en solitär identitet: en muslim (för det är i mångt och mycket just muslimer debatten handlar om) är just det: en muslim och inget mer. I värsta fall är det frågan om ren etnocentrism: en muslim är inte upplyst och kan därför inte inneha multipla identiteter i ”vår” mening. Uppenbarligen har man hur som helst inte gjort tillräckligt för att betona det individuella eftersom till exempel muslimer ur alla läger uppenbarligen känner sig orespekterade som just individer. Sålunda kan det paradoxala inträffa att till exempel en ”iran-kännare” som Michael Ledeen inte anser att han behöver kunna tala Farsi för att ”förstå” Iraniernas situation och behov (1). Sålunda kan det verka absurt hur man lyfter fram hur bra guantanamo-fången Adel Hamad är på pingis i en videon som spelats in av hans advokat som en del i hans kampanj för en rättvis rättegång. (i den intellektuella ärlighetens namn skall sägas att även debattörer på vänstersidan har en tendens att göra kollektiva bedömingar av sina poltiska motståndare. Till skillnad från liberaler och libertarianer så är man dock inte alltid lika snar att betona individperspektivet: att individens rätt är den högsta lagen)

Sens bok är uppenbart skriven i polemik mot Samuel Huntingtons ”Civilisationernas Kamp” där scenariot (som jag har förstått det, har inte läst boken) är att de muslimska och kristna ”civilisationerna” kommer att utkämpa en kamp om makten under det kommande århundradet eller så (rätta mig om jag skulle ha fel). Sen menar att en människa är mycket mer än bara muslim, eller kristen, och att försöka tränga in människan i en sådan box är både prekärt men också ett synsätt som i sig föder våld. Jag är som sagt bara i början vad jag förväntar bli riktigt intressant läsning och kommer att få all anledning att återkomma.

Amartya Sen ”identitet och våld” finns utgiven på svenska på Daidalos förlag isbn: 9171732500 eller isbn: 978 91717325007

Andra bloggar om: , , , , , ,