Ideologi – Sida 4

The Global War on Christian Fascism? Låter rätt obehagligt…

Så nu vill Busken återigen ändra på namnet på sitt älskade ”krig mot terrorismen”, och allvarligt talat var väl den benämningen aldrig någon höjdare, och det är svårt att tro att en PR-byrå skulle släppt igenom den (eller?). Att säga att man vill föra krig mot en taktik, som ju terrorism är, är ungefär som om en fotbollstränare inför en match skulle säga att ”vi ska gå in och spela för att slå 4-3-3 systemet”. Nå, kanske var det denna brist på logik som fick Busken att övergå till att försöka kalla kriget för ”kriget för frihet och demokrati” eller något liknande. Jag har faktiskt glömt exakt vad det var han ville kalla det, men det spelar i och för sig mindre roll eftersom Busken tydligen vill byta namn på sitt krig nu igen!

Plötsligt börjar begreppet ”islamistisk fascism” att dyka upp frekvent i Bush och andra republikaners tal. Är detta månde ett av de sista halmstrån som Bushevikerna försöker rycka åt sig på sin rodelfärd ned i populäritetsstatistikens undre regioner? Det ser sannerligen ut som ett försök att locka fram associationer till andra världskriget, och USA:s triumf mot nazismen, inför kongressvalet. Att Hezbollah gick stärkta ur libanonkrisen och USA förlorat kontrollen över en stor del av Irak får liknelsen att gnissla betänkligt. Men inte nog med det. Det väcker också ilska hos redan irriterade amerikanska muslimer. ”When the president uses ”Islamic fascists,” it conveys that fascism is rooted in or inspired by Islam. This is the way the Muslims see it, regardless of what Bush may claim he really means.” skriver den Muslimsk-Amerikanska lobby- och aktionsgruppen CAIR i en ledare.

Precis som Katha Pollitt skriver i the Nation är användandet av Islamofascism en ”hemsk historisk analogi”, förutom det faktum att Vita Huset i begreppet inkluderar allt från Al-Quaida till Iran och vad som helst som kan betecknas som muslimskt, extremt och våldsamt.

”Islamo-fascism” enrages to no purpose the dwindling number of Muslims who don’t already hate us. At the same time, it clouds with ideology a range of situations /…/ we need to see clearly and distinctly and deal with in a focused way. No wonder the people who brought us the disaster in Iraq are so fond of it.”

Detta senaste buzz-ord från Vita Huset må vara riktat mot en amerikansk allmänhet som tror att allt det här bara handlar om Al-Quaida, men det gör det inte mindre osmakligt. Varför inte också krig mot ”Bögfascism”, ”Kristofascism”, ”Judeofascism”, ”Taofascism” eller vad nu för fascism det kan finnas här i världen, kan man undra? Smaka några sekunder på följande mening: ”The Global War Against Christian Fascism.” Det låter rätt obehagligt i våra öron, eller hur?

Andra bloggar om: politik, progressivt, islamofascism, fascism, islam, usa, bush

Utan jämlikhet, ingen demokrati

Jag kommer definitivt att försöka få tag på den nyutgivna essäsamlingen Texter om politik och estetik av Jacques Rancière (Propexus/Site Editions) efter att ha läst gårdagens presentation av författaren och filosofen i DN:s kulturbilaga.

Ulrika Milles skriver i artikeln att:

”Själva demokratin är en idé om radikal jämlikhet: den att vem som helst, vi alla, har lika stor rätt till makten. Det är en tanke som ligger djupt begravd under det parlamentariska systemet i dag, och som Rancière gräver fram i sin senaste bok, stridsskriften ”Hatet mot demokratin” – som också borde översättas i rappet inser den som läser Kim Wests recension i tidskriften Site (16/17).

Här finns en dagsfärsk analys av det västerländska nuet där alltfler röster ger själva demokratin skulden för demokratins brister, där jämlikheten ses som orsaken till sociala orättvisor. Och där den amerikanska supermaktens motsägelsefulla ”demokratiseringskorståg” dominerar världsbilden – att rädda invaderade länder från tyranni men sedan ”skydda” dem från demokratin, från alla risker och konflikter nyvunnen frihet och jämlikhet innebär.”

Det tycks mig som om Rancieres demokratibegrepp verkar peka mot ett håll som är kompromisslöst. Utan jämlikhet, dvs att basen i den hierarkiska samhällspyramiden faktiskt har reell makt, så kan inte demokrati per definition existera annat än som en kompromiss. Det liberala samhället har kapat bort jämlikhet från franska revolutionens slogan (för att tala med Immanuel Wallerstein) och behållt frihet som fackla i sin jakt på demokratin. Så länge man inte propsar på att föra in jämlikhet i debatten så kommer demokratin att halta och ständiga folkliga uppror att blossa upp, om det så är bråk om Muhammedkarikatyrer eller franska gatudemonstrationer.

Andra bloggar om: politik, filosofi, ranciere, site

Intressant om högerns gryende radikalfeminism

Det senaste numret av Arena har en artikel om feminism i liberala och nyliberala kretsar som är intressant inte bara ur ett feministiskt perspektiv utan också ur ett rent idemässigt. Författaren till artikeln, Isobel Hadley-Kamptz, besöker ett Timbroseminarium där moderaternas chefsekonom Anders Borg blir hårt kritiserad för att använda ordet könsmaktordning, naturligtvis ett ord som är ett illrött skynke för de som tycker att feminismen är ett vänsterpåfund som man inte bör befatta sig med. Feminismens retorik verkar med andra ord börja att så sakta sippra in även bland företrädare för det mest förhärdade motståndslägret, men inte utan strid. Det blir riktigt intressant när Isobel jämför marknadsretoriken med begreppet könsmaktordning: ”Högerns feminismkritiker har ju inga som helst problem med att se spontan ordning i marknaden eller i informella institutioner. Där behöver inte normer och beteenden vara ett resultat av en medveten viljeyttring från en sammanhållen grupp. Ändå vill de inte se de likartat formade mönster som håller tillbaka både män och kvinnor från att fullt ut förverkliga sig oberoende av kön.” Då pratar man hellre om att man inte vill se mellanmänskliga relationer beskrivna i kollektivistiska termer och att feminismen i sin vilja att defniera maktförhållanden i strukturtermer därmed står i motsats till ett synsätt där individen står i centrum. Naturligtvis ägnar sig liberaler och marknadsförespråkare i högsta grad åt att analysera strukturer och faktiskt också åt ett slags egen form av kollektivism där formerna för utbyten av varor, kapital och tjänster är formaliserade inom en speciell kultur. Varför kan man då inte på samma sätt analysera maktförhållanden mellan kön eller etniska grupper? Det enda svar jag kan komma upp med just nu är att det hotar att fullständigt rasera den kultur som de liberala byggt upp kring sina transaktioner, en kultur som garanterar dem välstånd och makt. Om man släpper in feminismen innanför muren så hotar allsköns relativistisk strukturalism att flöda in.

Andra bloggar om: politik, feminism, liberalism

Technorati tags: politik, feminism, liberalism

Anarko-primitivism i den svenska blogosfären

Jag skrev för några dagar sedan om anarko-primitivism, med anledning av Reclaim-festen den första maj. För den som vill vandra lite längre på detta radikala spår så hittade jag precis en Svensk blogg som är dedikerad till anarko-primitivism: Fimbulvinter – anarko-primitivism på Svenska. Varför inte börja resan på den här lilla inventeringen av likasinnade sajter.

Andra bloggar om: blogosfären, ideologi, anarkism, anarko-primitivism, grön anarkism

Det svarta blocket borde lära av plogbillarna

Rutor som rök, civilsnutar i camo och hoods med teleskopbatonger och kaotiska scener blev resultatet av måndagens reclaim-fest. Jag måste säga att jag inte är speciellt förvånad över förstörelsen i sig. Det verkar inte heller pressen vara, som mest mest avhandlar polisens usla taktik utan att egentligen beröra anledningen till varför det så kallade ”svarta blocket” genomför sina aktioner. Det som det svarta blocket vill åstadkomma kan inte talas om av flera anledningar. För det första eftersom aktionerna är våldsamma men också för att de riktar in sig på en punkt i det liberala samhället som inte är förhandlingsbar: äganderätten.

Om man däremot tittar bortom tidningsbildernas kaos så framträder bilden av ett slags samtida ludditer som för en ideologisk kamp mot det ”överkommersialiserade” samhället. Kaoset är överlagt och beräknat. Effekten av handlingarna utvärderingsbara.

De är kanske inte helt rättvisande att dra upp John Zerzan i sammanhanget eftersom han lite för ofta fått spela rollen av att vara ideologen bakom det svarta blockets handlingar. Efter demonstrationerna i Seattle 2001 så såg sig företrädare för detta svarta block till och med nödgade att betona detta i ett pressmedelande: ”A lot of rumors have been circulating that we are followers of John Zerzan … While some of us may appreciate his writings and analyses, he is in no sense our leader, directly, indirectly, philisophocally or otherwize.”

Ändå är det svårt att gå förbi Zerzan i sammanhanget, kanske inte minst därför att hans böcker och uttalanden fått en hel del uppmärksamhet i sitt hemland USA. Zerzan brukar beskrivas som en anarko-primitivist. Anarkist i den meningen att han förkastar allt våld som genereras av sociala hierarkier och primitivist i meningen att han förkastar det vi kallar för civilisation till förmån för en återgång till ett mer primitivt levnadssätt.

Vad det svarta blocket verkar ha gemensamt med Zerzan är viljan att avskaffa den alienation som blir produkten av konkurrenssamhället och är förknippad med privat ägande. Det svarta blocket menar att förstörelsen som symbolhandling syftar till ”att förstöra den tunna, dekorativa hinnan av legitimitet som omgärdar den privata äganderätten. Samtidigt driver vi ut de våldsamma och destruktiva sociala relationer som finns inbygt i nästan allt som omgärdar oss.” (1)

Det är väldigt enkelt att fördöma förstörelsen som oacceptabel, men då missar man poängen. Förstörelse-rörelserna, om man kan kalla dom så, är lika mycket en produkt av kapitalismen som stockholmsbörsen. Min kritik mot det svarta blocket är snarare att dess inramning är för våldsam och därför blir kontraproduktiv. Budskapet når inte ut utan drunknar i kaoset som följer. Hur skulle man då kunna göra annorlunda? Man kan ta plogbillsrörelsen som exempel. Plogbillarna i Sverige genomförde under 80 och 90-talet en rad aktioner mot försvarsindustrin och fick mycket uppmärksamhet när man bröt sig in på SAAB i Linköping och ”avrustade” ett jas-plan genom att förstöra en viktig del av planet. Till skillnad från svarta blocket så är deras teknik att stanna kvar på platsen, låta sig gripas och ta det straff som följer. Om det svarta blocket lät bli att gömma sig i olika demonstrationer utan genomförde sina aktioner samlat, vänligt och ”städat” så tror jag också att man skulle få mer uppmärksamhet för sin sak i stället för att som i dag framstå som tokstollar med ”dimmiga” ideologier.

1) http://www.infoshop.org/octo/wto_blackbloc.html

Andra bloggar om: politik, progressivt, anarko-primitivism, zerzan, anarkism

Uppdatering: hittade precis denna debattartikel i Svenskan, som i sitt försvar för ”ungdomen” i mitt tycke slätar ut problematiken fullständigt, och här en intressant kritik av svarta blocket från vänster.

Kosmopolitikk!

Det finns en tidning som jag verkligen saknar i Sverige och det är Le Monde Diplomatique som ges ut en gång i månaden på en massa olika språk men inte (sic) på Svenska. Alltid intressanta och välskrivna artiklar som försöker sammanfatta läget i världen och olika politiska idéströmningar. Jag hade nöjet att få plocka upp ett exemplar av den norska-danska utgåvan på Arlanda när jag skulle flyga till Stavanger i påskhelgen, där också bilden längs ned är tagen (en rasande charmig stad förresten, byggd på oljeindustrin och med ett eget oljemuseum och allt). Huvudartikeln i detta nummer av MD var kosmopolitikk som skulle kunna sägas vara en modern variant av den gamla hederliga internationalismen eller universalismen som misstror det partikulära som nationer, gränser eller raser och förespråkar det unviersella och den globala byn m.m. Men där den gamla universalismen ofta argumenterade från ett von-oben-perspektiv menar författaren till artikeln att de nya kosmopoliterna försöker lära sig av universalisternas misstag genom att väva ihop det pluralistiska med det kosmopolitiska. Jag måste säga att det är ett synsätt som jag kan identifiera mig med.

Den nye kosmopolitisme vokser dog ud af den universalistiske indsigt, at nationale eller partikularistiske solidariteter truer større fællesskaber; at de umuliggør politik, der tager sit udgangspunkt i menneskeheden, eller i hvad Ulrich Beck kalder verdensrisikosamfundet; samt at nationalismen ofte er endt i blodsudgydelser på «fremmede» både indenfor staten og i konflikter mellem staterne. Men den nye kosmopolitisme afviser samtidig den «klassiske kosmopolitisme» eller universalisme, der foreskriver én menneskehed som den eneste gyldige politiske og emotionelle enhed.

Artikeln kan läsas här

Andra bloggar om: politik, tidskrifter, ideologi, internationalism

Efter USA:s hegemoni

Det Progressiva USA har mycket bra postning om Francis Fukuyamas artikel i New York Times som jag skrev om härmodagen. Lennart sätter fingret på en viktig punkt och det är hur världen kommer att fungera utan USA som hegemon:

Fukuyama är inte ute efter att försvara Bush eller ens USA. Den fråga som han tar upp är att om det inte är möjligt för USA att sprida demokrati i världen som man tidigare trodde, och om USA drar sig tillbaks från världen, vad händer då? Vilka kommer att fylla det vacuum som kan komma att upstå?
Och här måste vi vara realister. För en värld utan USA blir inte nödvändigtvis en bättre värld. Vi måste alltid vara försiktiga med vad vi önskar oss. Och det är en debatt om detta som jag saknar i svenska medier. Enkelt uttryckt: Om det amerikanska försöket att sprida demokrati har misslyckats, vilka andra alternativ har vi?

Det är naturligtvis högintressant. Vad händer när USA:s hegemoni bryts ned och Europas roll i världen sakta minskar i betydelse? Finns det tecken på att den processen pågår redan i dag? Jag skulle här vilja påstå att västs krav på demokrati i resten av världen är ett av de tydligaste tecknen. Världen håller på att krypa inpå oss och kan vi få omvärlden att efterlikna våra samhällen så blir också vår övergång till en ny världsordning, som vi inte dominerar, mycket lindrigare. Visst har kravet en legitim grund, det finns allt för många brutala diktatorer ute i världen, men väst brydde sig inte särdeles om att skapa demokrati i dessa länder när de fanns på behörigt avstånd.

Det finns förstås mer uppenbara tecken: oljeländerna i mellanöstern har ambitionen att låta sina petrodollars bli eurodollars. Sydländerna börjar ställa allt mer högljudda krav inom de internationella organisationerna, som WTO och FN. Västs på pappret överlägsna armeer har stora problem med lokala och nätverksbaserade motståndare. Europas demografiska utveckling kommer förmodligen innebära att nya allianser och handelssfärer skapas, där de nya aktörerna kommer från mellanöstern och afrika, och det är inte säkert att de är intresserade av att vända blicken västerut.
Konflikterna ser vi redan. Alla dessa små skärmytslingar i mellanöstern och det ständiga ordkriget är ett tecken på förändringen, men den sker redan nu även under mindre spektakulära former. På femtio till sjuttiotalen handlade det om länderna i sydostasien. Då tvingades Europa och USA tillbaka militärt och nu tar dessa länder för varje år ett större utrymme inom världsekonomin.

Det är med andra ord inte bara vi som försöker sprida vår syn på demokrati till resten av världen utan resten av världen som sprider sin syn på demokrati till oss. Jag har svårt att se hur man skall kunna stoppa den utvecklingen och jag vet inte om det ens är önskvärt att stoppa den.

Som jag ser det så är varje utveckling som sker med ett minimum av våld, och som bidrar till bra levnadsvillkor för många, en framgång. Ytterligre ett globalt blodbad är ett fruktansvärt alternativ och isolering leder oundvikligen till marginalisering. I stället för att vända världen ryggen borde vi gå rakt in i den.

Leninism i nykonservativ skepnad: Fukuyama slår till bromsen.

”In the formulation of the scholar Ken Jowitt, the neoconservative position articulated by people like Kristol and Kagan was, by contrast, Leninist; they believed that history can be pushed along with the right application of power and will. Leninism was a tragedy in its Bolshevik version, and it has returned as farce when practiced by the United States. Neoconservatism, as both a political symbol and a body of thought, has evolved into something I can no longer support.”

Om inte Francis Fukuyamas artikel ”After Neoconservatism” i gårdagens New York Times skakar om det nykonservativa (och nyliberala) etablissemanget så är nog hoppet ute om att något kommer att kunna göra det. Artikeln är en svidande kritik av den politik som förts under GWs andra presidentperiod och vore kanske inte speciellt anmärkningsvärd om den inte var skriven av en intellektuell som stått de neokonservativa mycket nära, ja som till och med haft en framskjuten position i formulerandet av det neokonservativa paradigmet. Nu slår Francis till bromsen, och kallar i det ovanstående citatet till och med neokonnarna för leninister!

Den katastrofala Irakpolitiken är i fokus för artikeln, vilken Fukuyama ser som ett stort bakslag för Bushdoktrinen, inte minst på grund av den ökande antiamerikanism som han ser som ett stort hot, men kanske framför allt på grund av en hotande inomamerikansk vilja till isolationism, som han anser är ett bakslag för amerikansk utrikespolitik. På så sätt är hans argument nyliberala men med en annan ton än den messianska vi varit vana vid.

”The problem with neoconservatism’s agenda lies not in its ends, which are as American as apple pie, but rather in the overmilitarized means by which it has sought to accomplish them. What American foreign policy needs is not a return to a narrow and cynical realism, but rather the formulation of a ’realistic Wilsonianism’ that better matches means to ends.”

Det är också uppmuntrande att någon från Fukuyamas position äntligen beskriver överdrifterna när det gäller hotet från islamistisk terror.

”The most basic misjudgment was an overestimation of the threat facing the United States from radical Islamism. Although the new and ominous possibility of undeterrable terrorists armed with weapons of mass destruction did indeed present itself, advocates of the war wrongly conflated this with the threat presented by Iraq and with the rogue state/proliferation problem more generally…Overestimation of this threat was then used to justify the elevation of preventive war to the centerpiece of a new security strategy, as well as a whole series of measures that infringed on civil liberties, from detention policy to domestic eavesdropping.”

Fukuyamas förslag till lösning på världens säkerhetsproblem är vad han kallar multi-multialteralism, vilket inte skall förstås som ett överstatligt FN, men som ett nätverk av institutioner som i samverkan kan garantera stabilitet. Jag håller inte med Fukuyama på alla punkter men det är heller inte det viktigaste. Många utanför USA, och i amerikanska progressiva kretsar, har under de senaste tio åren varit ytterst beklämda över supermaktens agerande och de nykonservativas synnerligen auktoritära synsätt på utrikespolitiken. Att en reaktion och kritik nu kommer inifrån de nykonservativas egna led tycker jag personligen var på tiden. Jag har verkligen frågat mig var den nyliberala/nykonservativa internkritiken finns. Att sedan debattörer som Johan Norberg vidhåller att världen skall demokratiseras vad det än må kosta är kanske inte så förvånande.

Marxism, yttrandefrihet och ärlighet

En snabb liten postning mitt i stöket. Både Olydig och Danne Norling har postningar om Åsa Lindeborgs artikel om Ordfrontsstriden i Flamman som är intressanta, även om de förstås har olika perspektiv på saken. Danne ställer den smått absurda frågan om marxister kan vara ärliga och förespråka yttrandefrihet:

Som radikal liberal känner man igen en del av Linderborgs svårigheter att bli publicerad. Därför skulle man kunna tro att hon uppriktigt och äkta är för yttrandefrihet i största allmänhet. Men är det så? De som anlägger ett vänsterperspektiv på samhällsförändringar och i synnerhet de som intar en marxistisk hållning kan alltid misstänkas för att enbart delta i den redan determinerade klasskampen. Allt vad de säger har därmed bara ett syfte: att bidra till proletariatets seger i den oförsonliga kamp som pågått under sekler.

Olydig å sin sida skjuter in sig på Åsas kritik av Ordfronts ”liberala” falang och hur den lyckades lägga locket på.

Artikeln handlar främst om turerna kring Ordfrontfejden, där ”det liberala etablissemanget krossade yttrandefriheten”, men har även stor relevans i dagens situation där ”liberaler” påstår sig kämpa för yttrandefrihet i fallet med teckningarna på Muhammed.

Kristen extremism och folkmord

Historien om Roméo Dallaire är historien om en man som förtvivlat försöker göra det omöjliga. Han var den kandensiske general som ledde den minimala fredsbevarande FN-styrkan i Rwanda under massakrerna 1994. I dag går han på piller för att överhuvudtaget kunna fungera normalt. När jag läste intervjun med honom i DN i går så blev jag påmind om vilken petitess historien om muhammedkarikatyrerna och yttrandefrihetsdebatten är i jämförelse med det ofattbara folkmordet på tutsier och moderata hutuer 1994, då nästan en miljon människor hackades eller sköts till döds av militär, milis och sina grannar. Jag drog mig till minnes att Roméo Dallaire har stått som förebild till en av huvudkaraktärerna, General Olivier (spelad av Nick Nolte), i Terry Georges film ”Hotel Rwanda” som gick upp på biograferna förra året. Jag hastade ned till min lokala videobutik för att hyra filmen och se om den. Huvudrollen innehas av Don Cheadle, som spelar hotellchefen Paul Rusesabagina som motvilligt blir hjälte när det lyxhotell han förestår gradvis förvandlas till en bräcklig fristad för flyktingar. Det är en jäkligt bra film som är minst sagt gastkramande. Don Cheadle är helt enkelt lysande.

Folkmordet i Rwanda sägs vara det mest ”effektiva” folkmord som skett sedan andra världskriget och förtjänar som sådant mycket uppmärksamhet. Man brukar säga att folkmordet är pinsamt för FN, men det är snarare Frankrike och Belgien som bör bära hundhuvudet eftersom deras regeringar och företag sålde vapen till, och tränade, alla sidor i konflikten för att sedan evakuera sina landsmän och trupper när det började hetta till. De lämnade helt enkelt afrikanerna i sticket. Clinton-administrationen, Bryssel och Paris visste mycket väl vad som hände men vågade inte låta FN agera, inte minst på grund av debaklet i Somalia. Så kunde slakten pågå obehindrat i tio månader. Dallaire hade som mest 2500 man på plats som inte ens fick avfyra sina vapen, än mindre ingripa aktivt. Belgien har bett om ursäkt för att man drog tillbaka sina trupper men både Paris och Washington har bara mumlat i skägget.

Den Europeiska inblandningen stannar emellertid inte där. De svenska filmarna Peter och Maria Rinaldo har gjort en internationellt uppmärksammad dokumentär kallad ”I guds namn”, som handlar om Jesu Armé, som består av resterna av den fruktade hutumilisen Interhamwe som flydde in i Kongos djungler när tutsiarmén återerövrade Kigali i slutet av 1994. Jag har tyvärr inte sett deras film, men det som jag har förstått är det kontroversiella med den är att den visar hur belgiska och franska kristdemokrater bidrog till folkmordet genom sitt stöd till Huturegimen. ”Huturegimen bekände sig till den kristdemokratiska ideologin med starka band till den katolska kyrkan och den kristdemokratiska internationalen. Den senare gav mördarregimen sitt stöd både som politisk rådgivare och som ekonomisk lobbyist,” sägs det på SvTs hemsida. Precis som den bisarra ugandiska rebellgruppen Herrens Befrielsearmé verkar Jesu Armé bekänna sig till en militant och apokalyptisk kristen lära. Som sagt, jag behöver se filmen innan jag kan uttala mig närmre om detta, men det är ett intressant spår makarna Rinaldo fått upp.

Jag kommer på mig själv med att fråga mig vad jag själv gjorde för att stoppa folkmordet. Svaret är: ingenting, nada, nichts, nothing, rien. DN frågar i slutet på intervjun med Roméo Dallaire hur världen lärt sig hantera situationer som den i Rwanda 1994. ”-?Inte alls tillräckligt bra. Se bara på vad som händer i Darfur, svarar han och nu går det att läsa smärtan i blicken”.