Kategori: nordirland

Det omöjliga kan uppenbarligen inträffa, för det känns som en fullständig omöjlighet att Rev. Ian Paisley nu skall regera Nordirland tillsammans med den forna IRA-ledaren Martin McGuiness. När det första kortlivade samregerandet genomfördes så var det de betydligt mer moderata krafterna från UUP (protestantiskt moderat parti) och SDLP (katolskt socialdemokratiskt parti) som delade majoriteten i parlamentet. Här pratar vi om en pastor som blivt känd för sin totala kompromisslöshet och hetsande retorik och en man som varit ledare för vad vissa betecknar som en terrororganisation (motståndsarmé för andra förstås). Alla som har följt den här bloggen vet att jag har en gammal flört med Nordirland och när jag vill påminna mig om hur den protetantiska dialekten låter brukar jag tänka på Ian Paisleys mullrande röst: ”Ve vieel neva nigoschieee wet Schenn Feeen!” Nu har den skräckinjagande pastorn valt att förhandla med just Sinn Fein tjugofyra timmar om dygnet om den Nordirländska politiken (hate will no longer rule). Världen upphör aldrig att förvåna.

Till syvene och sist är det dock folket på Nordirland som bestämmer om detta konvenansäktenskap skall hålla. Om ungdomarna i Derrys och Belfast arbetarstadsdelar, de mäktiga protestantiska ordnarna och de paramilitära splintergrupper som fortfarande är aktiva bestämmer sig för att det är dags för skilsmässa kan paret Paisley-MacGuiness kasta in handduken. Belfast och Derry är fortfarande segregerade städer och det kommer att ta årtionden innan misstron mellan protestanter och katoliker börjar att lösas upp. En viktig indikator på om spänningarna minskat är att se hur marsch-säsongen (juli-augusti) förlöper. Det ser dock ljusare ut på länge och det har inte bara med de politiska framgångarna och generationsskiften att göra. Tiden då den gröna ön var en av Britterna undertryckt u-region är sedan ett tjugotal år tillbaks historia.

Andra bloggar om: politik, nordirland, ira, udp, paisley, stormont, sinn fein

Jag har ett särskilt intresse för konflikten på Nordirland som går långt tillbaks i tiden och som förstärkts efter att ha bott några månader i Belfast. Konflikten har visserligen episka dimensioner som är intressanta i sig, men dess långa historia och sekteristiska förtecken har på senare år gett mig känslan av att det finns mer än ett att lära av Nordirländarnas blodiga historia i skenet av post-911.

När det nu framkommer att den speciella nordirländska polisen, RUC, som existerade mellan 1922 och 2001, lade ned ett antal undersökningar om politiska mord och andra brott begågna av protestantiska paramilitärer blir jag inte speciellt förvånad. RUC värvade poliser enbart bland protestanter och var därför djupt partisk med den brittiska överhögheten och lika djupt hatad av katolikerna. Att anledningen enbart skulle vara att skydda informatörer tar jag med en rejäl näve salt. Det är inte överdrivet att tro att de lojalistiska (protestantiska) paramilitärerna sågs av RUC som ett slags förlängd arm som måste skyddas. Dessa informatörer betalades också rejäla summor för sina tjänster. En liknande situation har vi i dagens Irak där polisstyrkorna i huvudsak rekryteras bland Shiiter och där element och grupper inom samma polis agerar inom paramilitära eller kriminella organisationer ”vid sidan av”. Troligen är dessa grupper kända inom polisorganisationen som tolererar dem så länge som det huvudsakliga målet att hålla det sunnitiska motståndet på mattan.

Men det finns en annan lärdom man kan dra av konflikten på Nordirland och det är att hur låst och sekteristisk en konflikt än verkar så finns alltid en fredlig lösning runt hörnet, även om den processen kan vara ytterst segdragen och vacklig. När nu forna fiender återigen tar plats sida vid sida i det nordirländska parlamentet Stormont, så är det efter nio år av en högst svajig fredsprocess som brakat ihop och fått revideras många gånger och som lär behöva revideras igen. Men trots alla dessa motgångar fortsätter den ändå framåt på darriga ben. Det tar tid att omvandla terrorister till parlamentariker, men det går.

Bild: ”buren” kring Orangerordens högkvarter i norra Belfast, byggd för att hindra oönskade gäster (läs IRA eller INLA) och för att stoppa ev. RPG:s eller brandbomber.

DN om skyddandet av lojalister

Andra bloggar om: politik, nordirland, irak, konflikt, ira, ulster, storbritannien
intressant?

I och med mordet på den förre lojalistledaren Jim Grey i Belfast i förrgår kväll ställs nu frågan på allvar vad hur de lojalistiska paramilitära styrkorna skall kunna avväpnas. IRA har nu uppfyllt en viktig del av den mödosamma fredsprocessen genom att förstöra sina vapen, nu återstår frågan om hur man skall kunna få de lojalistiska paramilitärerna under kontroll. Det kommer att bli en riskabel process eftersom motståndet mot fredsprocessen är kompakt bland den protestantiska befolkningen, vilket bland annat ledde till att Belfast fick uppleva de svåraste upploppen på flera år i somras.

Efter bombdåden i London den 7e juli jämförde många journalister i svensk media dåden med IRA:s bombkampanjer. IRA brukar över huvudtaget refereras till när man vill tala om Europeiska terrororganisationer. Vad man inte verkar känna till, eller inte har plats att berätta om, är att terrorlandskapet på Nordirland är mycket mer komplext än så. I den lilla regionen finns en rad paramilitära grupper som ser sig själva som de främsta väktarna mot ett Nordirland anslutet till Irland, och de har alltid använt brutala metoder i den kampen. Man beräknar att ungefär en tredjedel av alla som dödats i det som brukar kallas the troubles sedan 1969 har dödats av lojalistiska grupper. Jim Grey var en före detta ledare för en av de största av dessa grupper, Ulster Defence Association som med sin fruktade dödsskvadron UFF har terrorstämplats av EU. RHC, RHY och UVF är andra liknande organisationer.

Anledningen till gruppernas existens är en blandning av sekterism, ideologi, säkerhetsbehov och pengar. Belfast är tättbefolkat och katolska och protestantiska områden varvas, vilket underblåst de hårda konfrontationerna som återkommit regelbundet sedan slutet på 60-talet. Staden är ett fullständigt lapptäcke av olika revir som kontrolleras av någon av de olika grupperna och de paramilitära organisationerna ses fortfarande av många som deras beskyddare trots att de mer och mer glidit över i kriminell verksamhet. De syns inte men låter sin närvaro göra sig påmind genom till exempel muralmålningar som den ovan, som fanns några hundra meter från min dåvarande bostad i Belfasts östra delar vilket är lojalisterna hjärtland.

De paramilitära gruppernas historia på Nordirland är ett utmärkt exempel på hur svårt det är att definiera vad som är en terrororganisation. UDA/UFF är sålunda med på EU:s lista men varken på Storbritanniens eller USA:s.

Rekommenderad läsning: Peter Taylor: ”Loyalists”, Bloomsbury 1999.