Det finns något ytterst tragiskt i hur konflikten i Somalia hanteras av de som inte är direkt inblandade i krisen. Somalia är kokhett just nu som en ”nyöppnad front” i kriget mot terrorismen. Carl Bildt skriver på sin blogg att Somalia är ”at the top of the foreign policy agenda”. Det är nu med andra ord skyndsamt att staka ut en ny riktning för Somalia, vilket han själv ägnar sig åt som medlem av ”the International Contact Group on Somalia”. Vi skall med andra ord ägna oss åt precis det som tidigare skapat katastrofer i mellanöstern: att mata ett land med soppa gjord på vårt recept. Att det dessutom finns stora oljepengar att göra och att Afrikas horn är en strategisk punkt för att kontrollera oljetrafiken gör inte saken värre. Oljebolagen torde dregla för att få komma in och ta för sig av kakan.
Att al-quaida kopplingarna dras fram tjänar inte några andra syften än att försöka förklara för västvärldens innevånare varför ett nytt land man inte vet mycket om attackeras. På så sätt liknar den här konflikten allt mer kalla kriget där man bara behövde benämna en part som kommunister för att en attack skulle vara legitimerad och förklarad. Våra ledare i västvärlden tycks med andra ord mycket hellre stå ut med beväpnade klanledare, krigsherrar, brottssyndikat och annat kreti och pleti. ”Men för guds skull, är de muslimer!? Bomba ifrån dem vapnen till varje pris!” Trots att så många andra redan sagt det säger jag det igen: utan en tydlig fiende riskerar våra stater att kollapsa under den existentiella meningslöshetens förkrossande tyngd (som om det inte gick att hitta mening på annat sätt). Visst kan det förstås finnas fog för anklagelserna att enstaka terrorister skyddats av de islamiska domstolarnas råd, men precis som i många andra fall vet vi väldigt lite om vem som skyddar vem och på vilken nivå. Som vanligt har vi bara antaganden spetsade med propaganda och som vanligt dödas civila för en rättssak som vi inte vet mycket om. Vi släpper inte bomber över halva Skåne bara för att Hells Angels har sitt fäste där. USA bombar inte Watts eller South Central för att komma åt gängen i LA.
Som vanligt manar vi (FN, EU, whoever) alla parter till lugn och fredlighet, men alltid efter det att vi eller våra allierade har initierat blodbadet. Som vanligt säger vi att de inte ville förhandla med oss, trots ”stora diplomatiska ansträngningar”, och låter påskina att det därmed är deras eget fel att våldet ”bröt ut” över dem. Då har man inte ens läst ”negotiation for dummies” (ja, den existerar och ja, jag har läst den). För att en affär eller förhandling skall kunna anses vara lyckad måste båda parter anse sig ha vunnit på den. Och negotiation for dummies har också tips på hur man förhandlar med motparter från mellanöstern, om man nu tycker det är problematiskt.
Mer bra läsning:
http://www.tompaine.com/articles/2007/01/08/destabilizing_the_horn.php
Adulis från hjärtat
http://redeemethiopia.blogspot.com/
Tack Adulis för länkarna!
Andra bloggar om: politik, somalia, usa, etiopien, al-quaida, demokrati
