tyskland

Låt Palast der Republik stå kvar!

Vänstra Stranden gjorde mig i går uppmärksam på att en rivning av Berlins ”Palast der Republik” är nära förestående, vilket utlöste ett utbrott av frenetisk surfaktivitet hos mig för att ta reda på hur nära, för trots att man har fattat beslut om att riva Berlins mest omdebatterade byggnadsverk för många år sedan är dess framtid ännu inte given. De Gröna och PDS, Socialistpartiet försöker nu en sista gång att stoppa rivningen och på lördag kommer en manifestation mot rivningsplanerna att äga rum utanför det forna Östtysklands parlamentsbyggnad. Den 13 debatterar Förbundsdagen rivningen.

Så, varför skär det i hjärtat på mig när jag tänker på att Honeckers ”lampaffär” kanske är på väg att se sina sista dagar? Även om jag bodde i östra Berlin under några år så är jag inte emotionellt bunden till byggnaden som så många gamla östtyskar, som ser rivningen som ytterligare ett bevis på att deras liv och arbete inte var någonting värt i det nya Tyskland. Nej, jag får nog räkna mig till den grupp som New York Times kallar för ”architectural activists, mainly in their late 30’s and early 40’s, who refuse to see the Palace in purely ideological terms. Less dogmatic than their elders, they have cited elements of the building’s beauty that many Germans – conditioned by decades of cold war oratory – find difficult to to see.” I mina ögon är PdR en brutalarkitektonisk pärla som förtjänar att återställas till sitt ursprungliga skick med kristallkronor, bowlinghall, kopparfärgad fasad och allt.

Om man river Palast der Rebublik så river man förvisso en viktig symbol, men inte nödvändigtvis en symbol för socialismen. Nej, nej, nej. Det handlar snarare om det problematiska i att sopa det förflutna under mattan och att rädas det komplexa och kontroversiella, men också om att visa åtminstone en smula respekt för de tidigare östtyskarna.

Ta Berlinmuren till exempel. Detta förhatliga byggnadsverk revs i rekordfart efter sammanslutningen och alla utom just tyskarna verkade förstå dess historiska värde. Tillslut insåg väl någon beslutsfattare att historien var på väg att helt sopas bort och enligt ryktet så köpte Berlins stad tillbaka en bit av muren från en av de nya berlinmurägarna i Australien!

Nej, låt Palast der Republik stå kvar! Gör om det till ett kulturcenter eller nåt, men låt det för hundan stå kvar.

Jag tog fotot den 8 maj 2005 (60-årsdagen av krigsslutet) under en demonstration då tusentals människor gick ut för att protestera mot en nynazistisk demo. De senare kunde aldrig genomföra sin marsch eftersom polisen ansåg att risken för sammanstötningar var för stor. Vid Palast der Republik gick en av ”fronterna”. Bokstäverna på byggnadens tak betyder ”tvivel” och är ett tillfällig konstverk av norrmannen Lars Ramberg.

Deutsche Welle
Rettet den Palast!

Angie och Ellen i topp men ingen Liza Marklund på nattduksbordet

Jag är väl inte direkt någon fan av tyska CDU/CSU, men jag tycker ändå att det är kul att Angie Merkel nu får visa vad hon går för, inte bara för att hon är kvinna utan också för att hon är ossi. Det är inte dåligt att först ha kuppat ut bjässen Kohl och sen fått den andra bjässen Schröder av brädet. Att hennes nuvarande kollega i den oheliga blå-röda koalitionen också är från gamla öst gör inte saken sämre. En annan kvinna som jag vill gratulera å det hjärtligaste är Ellen Johnson Sirleaf som slog fotbollsproffset George Weah i valet i Liberia. Jag må vara konservativ men jag har svårt för porr-, film- och fotbollsstjärnor som ger sig in i politiken.

Så till dagens smisk med anledning av dagens debattartikel i SvD om mediabevakningen av F! som framställts som hatiska extremblodsugare på manlighetens kyrkogård. Petra Ulmanen och Getrud Åström jämför mediabevakningen av F! med den ljumma mediegranskningen av junilistan som de menar egentligen borde hamna under luppen.

”Junilistan skiljer sig från Fi och alla övriga partier i Sverige genom att de formellt sett inte är en demokratisk rörelse. De saknar medlemmar och har därför inte några kongresser. En självutnämnd styrelse på sex personer har formulerat den politiska plattformen inför riksdagsvalet, utan omständliga demokratiska processer. Snabbt och effektivt. Att all makt är koncentrerad till denna styrelse kan förklara varför inga motsättningar märks inom partiet”.

Debattörerna utelämnar dock en som jag tycker viktig aspekt när det gäller F!:s psykologiska effekt på folk i gemen; F! är ett parti som drivs av akademiker, med en tydlig teoretisk inriktning som kärna snarare än ett partiprogram. Sådant gör att folk känner sig underlägsna vilket leder till otrygghet och rädsla. När folk blir riktigt skrämda överreagerar dom och går till angrepp. I det här fallet verkar folk ha blivit så in i bäng rädda att man inte dragit sig för angrepp som definitivt inte hör till kutym i svensk media. De flesta svenskar må hata teoretiker och akademiker men face it: utan dom skulle vi fortfarande grymta i grottor. Ingen Shakespeare, ingen Ivanhoe på nyårsdagen, ingen Liza Marklund på nattduksbordet heller för den delen. Peter Englund kan ni bara glömma. Antiintellektualismen får fett med smisk!

SvD visar förstås (sic) den där snörpiga bilden av Tiina i motljus. Själv håller jag fast vid F!:s pressbild. Bildkällor fr.v: Angela Merkel, Ellen Johnson Sirleaf och Tiina Rosenberg (F!s pressarkiv)

Johan Norberg och reformeringen av reformpolitiken

Jag har verkligen blivit en smula besatt av ekonomiska teorier för tillfället, men jag vill så gärna försöka förstå hur ekonomerna och de nyliberala tänker. Det är inte helt lätt ska jag säga och det beror naturligtvis på en tidigare ignorans från min sida.

Tysklandsvalet är intressant att analysera av flera orsaker: polariseringen av det Tyska samhället, Tysklands roll i Europa och de förväntningar på landet som en av dess viktigaste ekonomier. Det är säkert riktigt att det som sker i Tyskland påverkar konjunkturerna och marknadens förväntningar. Dessa förhållanden borde kräva en grundlig analys och jag blir därför rätt förvånad av alla ideologiskt färgade och enögda tolkningar.

Johan Norberg skriver på sin blogg att valresultatet i Tyskland ställer frågan ”om det finns ett läge då beroendet av staten har gått så långt att väljarkåren är mer intresserade av att försvara goda villkor för arbetslöshet än att skapa möjligheter för tillväxt och arbeten”. Om det finns en efterfrågan för stagnation ”kommer politikerna inte att tveka att tillgodose det”.

Jag kan bara tolka ovanstående på så sätt att Johan Norberg är fullständigt fartblind i ett läge då reformpolitiken helt tydligt måste analyseras och korrigeras. Uttalandet är förolämpande för alla de människor som inte tror att reformer kommer att ge dem arbete, ens på längre sikt. Skall inte valresultatet snarare tolkas så att förtroendet för marknadens förmåga att hantera ekonomin är urholkat och att folk föredrar att statsmakten hanterar arbetslöshetsfrågan m.m ? Om marknaden skall kunna vinna folkets förtroende krävs helt andra tongångar. Man kan börja med slänga bort föraktet för de som inte varit så lyckligt lottade (en inte föraktlig del av inpumpandet av pengar i östra Tyskland har gått till att locka investerare genom att bygga skrytbyggen i huvudstaden). Man kan försöka sluta se nationell ekonomi som ett slags internationell idrottstävling.

PJ Anders Linder kommenterar Johan Norbergs inlägg på SvD med att säga att ”Folk vill ha trygghet hellre än frihet, och när resultatet blir stagnation kräver de ännu mer trygghet. Och så vidare.” Vem behöver inte trygghet? Marknaden är till exempel beroende av den. Alla ekonomijournalister pratar om hur viktigt det är med förutsägbarhet för att inte allt skall rasa. Kanske gäller samma sak för vanliga medborgare? Att ställa frihet mot trygghet som ett motsatspar är för övrigt ren dumhet.

Ekonomer, nyliberaler och ekonomijournalister: ta för guds skull bort skygglapparna och titta upp från börsnoteringarna! Det finns människor därute i världen. Jag vet att en del av er är utopister som vill bygga en bra värld för alla, men är de heliga medlen verkligen eftersträvansvärda? Är det inte dags att reformera reformpolitiken?

Ekonomerna och tyskarnas val

I går natt satte jag igång att läsa Kenneth Hermele’s bok ”Vad kostar framtiden?” från 2002 som i korthet handlar om samtida ideologiska motsättningar. Eftersom jag somnade med boken på bröstet (vilket inte säger något som helst om dess kvalitet) så får jag återkomma med en mer fullödig recension vid ett senare tillfälle. Jag vill bara citera en passus ur bokens introduktion angående debatten kring det nyss avslutade förbundsdagsvalet i Tyskland.

”Ekonomer spelar en viktig för att inte säga dominerande roll i dessa strider om hur det är och hur det blir. Så har det inte alltid varit i det svenska politiska samtalet. Tidigare – säg för tjugo, trettio år sedan – gav framför allt statsvetare men även övriga samhällsdebattörer viktiga infallsvinklar när det gällde politik, den offentliga sektorn, den svenska modellen och tillväxtens gränser. /…/ Ekonomerna har med andra ord lyckats erövra problemformuleringsprivilegiet, de bestämmer nu hur frågorna skall ställas, och därmed också till stor del vad svaren blir. Det är därför av intresse att fundera på hur just ekonomer gör när de diskuterar, vad de ser när de tittar sig omkring och – lika viktigt – vad de inte ser eller väljer att bortse från.”

När man hör på debatten kring ”katastrofen” i det tyska förbundsvalet så är det just de ekonomiska aspekterna som hamnar i förgrunden. Åsikten att Tysklands ekonomi måste reformeras framförs gång på gång och med hela handen. Det är ett måste med ett ekonomiskt starkt Tyskland för hela Europas välfärd och det kräver en besk medicin. Den offentliga sektorn måste skäras i, arbetsrätten tullas på, lönerna sänkas. Europa måste hålla tätpositionen i den kommande kampen mot tigerekonomierna i Asien.

Det är nästan som om det snarare är det problemformuleringsprivilegium som Kenneth Hermele pratar om står på spel. Tysklands problem är nämligen långt ifrån bara av ekonomisk natur utan också kulturell och CDU’s ”valnederlag” visar på att alla försök att bara genomföra ekonomiska omstruktureringar utan att också ta tag i de kulturella problemen ofelbart kommer att förkastas av väljarna. Tyskland behöver terapi också av ett helt annat slag än den av typen ”shock” som ekonomerna förordar och valet speglar detta behov. Ekonomerna verkar dock avsky att tala om såna saker, det kan ju rubba marknadens förtroende, gud förbjude. I val gäller dock lite andra förutsättningar. Det är snarare folkets förtroende man skall vinna.

Arbetslöshetssiffror i Tyskland i maj 2005

Jag hittade denna tabell på infoslurp som kanske kan vara intressant att titta på samtidigt som man begrundar varför de flesta tyska väljare inte gillar hårda ekonomiska tag, nyliberalt tänkande och trots allt väljer rot-grün framför CDU och FDP. Det är inga trevliga siffror. De gamla östländerna har en arbetslöshet på i snitt 18,9 %, de övriga 9,7%. Berlin har nästan 20 procents arbetslöshet. I två s.k. Bezirk (Stadsdelar) i östra Berlin som har nästan 20% arbetslöshet, Lichtenberg och Marzahn, fick vänsterpartiet Linkspartei en majoritet med cirka 34%. Detta partis väljare är inga ”vänsterextremister” som många vill hävda utan vanligt folk som känner sig som andra klassens medborgare i ett enat Tyskland. Varför skulle de rösta på ett parti, vars väljarkår som hånar dem som ossis och losers? Om CDU skall kunna få ett grepp om Östra Tyskland krävs inte bara att man skaffar en partiledare som är uppväxt i öst utan också medkännande och en förståelse för att den reformpolitik som man vill genomföra måste justeras mot de speciella förhållanden som råder i dessa regioner.

Kära Peter Wolodarski, var inte ledsen

Jag vet att man kan bli besviken över utgången i ett valresultat. Du skriver att resultatet av söndagens tyska förbudsdagsval är ”ledsamt”. Jag vet hur det känns. Ens känslor blir lätt påverkade, man dras ned i ett bedrövat tillstånd, känner sig förvirrad och kan inte förstå vad det är som har hänt. Men oroa dig inte, det brukar bli bättre, håll bara huvudet kallt. Det måste du som journalist och ledarskribent annars kan det du skriver bli svårbegripligt. Som till exempel att: ”Just när Tyskland behöver ledarskap sviker väljarna. I östra delen av landet gick var fjärde röst till det extrema vänsterpartiet, som blandar gamla kommunister med besvikna socialdemokrater.” Hur skall man tolka det? Vem menar du att väljarna svek? Sig själva? Du menar kanske att de inte förstod vilket ledarskap som var nyttigt för dem?

Du blir i alla fall lite glad när du skriver att ”Den enda glädjen från valet är att det åtminstone finns en chans att Schröder avgår som förbundskansler”. Jag unnar dig verkligen att få uppleva en gnutta ljus denna mörka dag. Han är ju som du säger ändå en ”dvärg”. Jag hoppas bara inte att du sätter för stora förhoppningar till att han försvinner från makten i Tyskland, risken finns ju fortfarande att det kan bli en röd-röd-grön koalition i den Tyska förbundsdagen. Grusade förhoppningar kan leda till depression, vet du.

Jag blir också lite förvirrad när du skriver att ”Tyskarna önskade sig förändringar men svek förändringsbenägna politiker”. Här blir jag precis som du lite fundersam. Om väljarna ville ha förändringar varför röstade dom då för tusan inte på dom politiker som står för förändring? Det är ju obegripligt. Blev dom lurade eller felinformerade? Möjligtvis kan man misstänka valfusk.

Peter, jag tror att allt kommer att klarna framöver så ta det lugnt och försök att inte ta åt dig så hårt av det som hänt.

Din förtrogne Mr Brown