Jag lärde mig en hel del om liberalism i går efter att ha debatterat med Louise, som liksom jag tagit upp Johan Norbergs/Per Wirtens debatt i Expressen, och efter att noga ha läst Kerstins utmärkta postning på motvallsbloggen. Jag har alltid tyckt att liberalismen varit flyktig och kanske haft mina förutfattade meningar, men i går insåg jag plötsligt att det är betydligt mer komplicerat än vad jag först trodde.
Det saken handlar om är huruvida övergrepp av typen massmord och andra hemskheter har begåtts i liberalismens namn i historien, ett påstående som fick Louise att gå i taket och kräva exempel. Kerstin å sin sida försökte utan något vidare resultat få reda på om det finns några statsbildningar i världen som kan sägas vara liberala eller om liberalismen är av rent utopisk natur. Jag undrade ungefär samma sak. Varför var det viktigt? Helt enkelt för att få något grepp om huruvida det ens har funnits någon liberal stat som kan ha begått något övergrepp. Svaret, som levererades av Louise, var ungefär: USA, Kanada, Norden med flera länder.
Sedan infann sig paradoxen. Problemet verkar nämligen vara att liberalismen inte per definition kan begå övergrepp mot någon individ, varken som ideologi eller praktik. Den upphör då nämligen som i ett slag att vara liberalism! Detta är verkligen ett magnifikt, ja rent av briljant trolleritrick, som det tog mig ett tag att smälta.
Nå, jag raljerar lite, men det är faktiskt den slutsats jag var tvungen att dra efter diskussionen. Det är nämligen tydligen inte liberalismen i sig som torterat svarta i Kenya på femtiotalet, låtit hundratusentals aboriginals dö av svält och sjukdomar, avrättat meningsmotståndare i Chile eller mördat nunnor och präster i Guatemala. Det är alltid någon annan: till exempel imperialismen. Köpte jag den? Nej, inte riktigt.
Vad de flesta liberaler som diskuterade hos Louise verkade vara ense om var nämligen att liberalism inte kan existera utan kapitalism (även om kapitalism kan existera utan liberalism). Jag tolkar det som om kapitalismen därmed är en konsekvens av liberalismen. Imperialism kan i sin klassiska form i sin tur svårligen existera utan kapitalism. Enligt den analys, som min enkla hjärna lyckas leverera, är med andra ord de övergrepp som begåtts av imperialister världen över, och de är inte få, en konsekvens av liberalismens (och konservatismens) obegränsade stöd till kapitalismen.
Ytterligare en paradox följer. Om ett övergrepp sker av imperialister så har inte liberalismen något verktyg för att stoppa det, eftersom det också begränsar friheten. Om man försöker stoppa övergreppet inträffar nämligen trolleritricket igen! Liberalismen upphör att vara liberalism.
Den enda slutsats jag kan dra är att antingen har liberalismen, genom liberala stater eller deras ombud, medverkat till att miljoner människor dödats eller så har det aldrig funnits några liberala statsbildningar (och definitivt inga rena ”liberalistiska”, om man kan uttrycka sig så). Möjligtvis har det funnits stater med liberala ideal, men aldrig med en liberal praktik. Den rena liberalismen fungerar därmed enbart som en utopisk ideologi, vilket jag i och för sig har varit inne på tidigare. Paradoxen är bara ytterligare ett bevis på detta.
Men, det är inte slut med detta. För vad jag ständigt får höra är följande: liberalism handlar om individens obegränsade frihet. Är detta inte då något gott? Jo, jag har faktiskt stor sympati för vissa liberala riktningars humanism, och för dess frihetsideal, men för mig framstår liberal realpolitik i paradoxens ljus som ytterst bedräglig, eftersom den aldrig kommer att kunna leverera den friheten, om inte världen blir en betydligt mycket mer fredlig plats att leva på, eller om inte liberalismen överger en av sina käpphästar: självägandet som oförhandlingsbar princip. Det verkar som om liberalismens självförstöringsmekanism effektivt förhindrar att den omsätts i praktiken.
Ja tack, jag emottager gärna liberala synpunkter på den här artikeln!
