Skogens nyheter rapporterar (kanske) om ”collateral damage”


Jag är inte på något sätt avog till natur även om jag tillbringat den absoluta merparten av mitt liv i storstäder och dras till dom som en geting till ett glas blandsaft, och jag har (faktiskt) haft en hel del naturupplevelser som alltid kommer att sitta som ett plåster i bakhuvudet. En riktig aha-upplevelse fick jag till exempel i Australien när jag fick berättat för mig hur vissa träd i bushen fortplantar sig. De måste helt enkelt brinna och då menar jag verkligen brinna. Dave, som guidade mig och mina vänner i nationalparken Wilson’s Pomontory utanför Melbourne, plockade upp något som såg ut som en halverad träkula i julgranskule-storlek från marken och förklarade att det var en frökapsel från ett av trädslagen som hade öppnat sig för att lämna sina frön. Det som var spektakulärt var att frökapseln öppnade sig först vid ungefär 1000 grader celsius (om jag kommer ihåg rätt). Ett minst sagt hett fortplantningsförfarande med andra ord.

Jag hade dittills hade trott att de ständigt återkommande storbränderna i Australien förstörde skogen men förstod nu att det var precis tvärtom. Utan bränderna skulle skogen helt enkelt döden dö. Bränderna var en garanti för fortlevnad. Så om skogen hade sina egna nyhetsblaskor så skulle de förmodligen rapportera om det heta sexlivet i Californien just nu och några skribenter skulle säkert beklaga att vissa människor fått sina hus förstörda i samband med de vilda orgierna, men att visst ”collateral damage” är nödvändigt för att ritualerna skall kunna genomföras. Man skulle säkert också rapportera om att de våldsamma protesterna från ett stort gäng rödklädda nissar med röda bilar hade slagits tillbaka och inte nämnvärt stört den passionerade festen.

Skogens, förlåt, Dagens Nyheter och SvD om sexfesten i Californien

Andra bloggar om: , , , , , ,

Twingelmania och framtidens blogosfär

Jag kan inte låta bli att göra en postning om ”branschen” med tanke på den ständigt böljande debatten om huruvida Twingly är bra för bloggosfären eller inte och Aftonbladets inlänknings-intåg. Blogges gravt skrattframkallande prostitutions-analogi beskriver väl ganska väl hur en del av oss bloggare ser på saken (nu kan jag inte hitta inlägget!). Så hur ser jag på saken? Med Twingly lämnar bloggen för alltid den svenska ”subkulturen” och dras mot mittfåran och det var väl kanske bara en naturlig utveckling. För min blogg är det förstås inte illa eftersom jag alltid läser DN.se. Ändå ser jag inte på utvecklingen med ett rosenrött leende.

Tidigare var själva nätverket av bloggar, som manifesterades i ens bloggrulle, viktigare än något annat för att nå en läserkrets och även om jag inte tror att twinglandet kommer att ersätta bloggrullen så märker jag att fler bloggare än tidigare låter bli att lista sina favoriter. Ju färre bloggare som länkar till andra bloggares inlägg och som inte underhåller och uppdaterar sin bloggrulle desto större del av blogosfärens trafik kommer att genereras av just Twingly-länkar och vips är blogsfären plötsligen på väg att enkelriktas i och med att länkarna mellan bloggare försvinner. Min uppmaning lyder därmed som följer: Håll bloggrullen levande!

Jag efterlyser också nya portalverktyg som ytterligare breddar blogosfären och helst av allt skulle jag vilja se en bloggportal som var vikt enbart för bra politiskt, och gärna progressivt, innehåll. Detta föranleder mig att påminna om hur mycket Johans bloggtjänster knuff, intressant och bloggar betytt för den svenska blogosfären. Utan hans fantastiska verktyg skulle vi innan Twingly-revolutionen vara hänvisade till technorati för att nå nya läsare. Så jag hoppas inte Johan låter sig nedslås (vilket tycktes vara fallet i den senaste postningen) utan gör sina verktyg ännu bättre och ännu mer inriktade på kvalitet. Politiskabloggar.se verkade lovande och jag har stora förhoppningar om att Johan skall utveckla det projektet.

Jag är också otroligt glad över att Johan har lyckats att avhålla sig från att fylla sina sidor med annonser (de som finns är ganska diskret placerade). Jag börjar nämligen bli rätt allergisk mot framför allt animerade annonser. Jag har ingen aning om huruvida Johan tjänar några pengar på att utveckla sina verktyg, men om han inte gör det skulle i alla fall inte jag tveka att donera en mindre summa om någon drog igång en insamlingskampanj.

Till sist håller jag med ”opassande” om att nya Twingly öppnat portarna för nya sätt att inkludera blogginlägg på andra sajter: ”Faktum är att jag nu börjar undra vilka andra former av blogglänkningar vi kommer att se framgent — kanske AstraZeneca kommer att ha en radda länkar till bloggar som skrivit om dem?”

Jag kan då meddela att det som opassande beskriver redan händer. För några veckor sedan upptäckte jag att en sajt som heter säkerhetstips.se länkade till ett av mina inlägg och såg till min förvåning att de inkluderat ett RSS-flöde från bloggar.se/om/säkerhet. Det kändes som en försmak på blogosfärens nästa steg.

läs också Jinges replik om detta och besök bloggarna på Agenda 2010+, ett utmärkt exempel på ett progressivt bloggnätverk.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

En helig ohelig allians att hålla ett öga på

Under en FN-konferens om familjefrågor i Istanbul 1996 inträffade något som av vissa kallas för ”Miraklet i Turkiet”. Under konferensen vägrade en grupp delegater från arabiska länder att skriva under dagordningen om man inte ändrade vissa ordval i texten. Giftermål kom därför av konferensen att definieras som ett äktenskap mellan ”man och kvinna” och abort blev till ”reproductive health” (ursäkta att jag inte översätter, men reproduktionshälsa låter så kliniskt). Det intressanta med denna händelse är att arabländernas vägran att skriva under dagordningen kom efter ett samarbete med företrädare för den kristna högern som också var på plats, och framför allt Richard Wilkins som i dag är chef för ”Mormons’ World Family Policy Centre”.

Sedan dess har islamistiska opinionsbildare och lobbyister samarbetat med sina kristna motsvarigheter med att försöka påverka världens makthavare i familjefrågor. När Wilkins och andra ultrakonservativa religiösa traditionalister träffades i Doha i Qatar 2005 på en konferens för att hylla 10-årsminnet till FN:s familjeår samarbetade dom så bra att de lyckades driva igenom en resolution i FN:s Generalförsamling mot alla odds.

Denna framgång för den oheliga alliansen av ”pro-family” grupper borde ha kunnat väckt mer uppseende än det gjorde. Anledningen att jag ens hittade informationen var på grund av Brian Whitakers mycket läsvärda krönika i the Guardian.

Jag tar naturligtvis upp det här exemplet för att ytterligare fördjupa tankegångarna i min förra postning. Jag vill fråga vad som händer om ultrakonservativa kristna och muslimska krafter börjar att samarbeta i stället för att, som ofta är fallet, smutskasta varandra? Doha 2005 visar att det inte är ett framtidsscenario utan en existerande realitet. Kanske skulle man till och med kunna säga att om inte 9/11 hade inträffat så kunde ett sådant samarbete ha varit bra mycket mer omfattande än det är i dag. Då kanske inte talibanerna hade varit den amerikanska högerns paria utan en av deras närmare bundsförvanter. Ni som har sett Michael Moores Fahrenheit 491 vet vad jag pratar om. 1983 besökte en Taliban-delegation Vita Huset och fick följande hedersomnämnande av Ronald Reagan: ”To watch the courageous Afghan freedom fighters battle modern arsenals with simple hand-held weapons is an inspiration to those who love freedom. Their courage teaches us a great lesson – that there are things in this world worth defending.” Nu ville Reagan troligen mest att Talibanerna skulle bekämpa Sovjets trupper i Afghanistan och hjälpa USA i kriget mot drogerna, men kanske fanns det varmare känslor som handlade om delade värden?

Hur skulle då den kristna högern kunna samarbeta med islamisterna efter 9/11? En av de bloggposter jag läst om Whitakers artikel menar att skillnaden i synen på våldsanvändning mellan de två grupperna är ett stort hinder, andra betonar snarare risken för en vålds-allians. Jag tror att det finns andra faktorer som kanske är viktigare.

– Den kristna högerns romans med den pro-israeliska rörelsen i USA: De senare måste ju ha mycket svårt för ett sådant samarbete, men vindar kan vända snabbt och kappor efter dom (och vad skulle hända om t.ex. det Muslimska Brödraskapet erkände Israel?).
– En demokratisk president och kongress efter 2008 års val kan skaka om den kristna högern så mycket att man börjar att söka nya allianser.
– När USA lämnar Irak kan det innebära att ett stort hinder för sådana allianser röjs undan.
– Och till sist: ju fler år vi som gått sedan 9/11 desto troligare att dylika allianser kan komma att skapas.

Än så länge tycks det som om den stora massan av ultrakonservativa religiösa utövare i båda lägren är svalt inställda för att inte säga kallsinniga till samarbeten, men Doha visar att det är en utveckling man bör hålla ett öga på.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Dags för vänstern (och högern) att göra upp med den religiösa fundamentalismen

Efter den senaste tidens diskussioner om Islamism här på bloggen och en kortare ordväxling med Aqurette så kan det vara på sin plats att sätta ljuset på en för vänstern obekväm fråga som det är hög tid att omvärdera. I alla fall är det hög tid för mig personligen att omvärdera den. Vänstern anklagas allt som ofta för att sanktionera förtryck av kvinnor och sexuella minoriteter genom att inte uttala sitt förkastande av radikala islamistiska grupper, och jag kan hålla med om att det är ett stort problem som man måste komma till rätta med på något sätt. Inte för att jag tror att så många med vänsteråsikter egentligen stödjer det förtrycket – jag tror faktiskt tvärtom att man ofta delar åsikter med sina meningsmotståndare i den här frågan – men det faktum att man inte hittat ett sätt att agera mot förtrycket visar på en inflexibilitet som i förlängningen kan komma att skada vänstern. Dessutom är det i mitt tycke inget alternativ att stoppa huvudet i sanden och låtsas om att förtrycket inte existerar.

Det paradoxala är att vänstern och högern har korsat sina positioner i frågan om hur den religiösa fundamentalismen påverkar friheten på ett okonventionellt sätt, vilket blir tydligt om man jämför högerns relationer med den fundamentalistiska kristna högern i USA (som blogge kallar kristnazism i en postning nyligen, och läs också min postning om ”the global war on christian fascism”) vars grundläggande fundamentalism och renlärighet i mångt och mycket faktiskt speglar de radikala islamistiska fundamentalisternas. Vänstern undviker att kritiserar islamisterna utan granskar hellre den kristna fundamentalismen medan högern gör precis tvärtom.

Det är förstås uppochnervända världen. Högern borde ju egentligen stödja islamisterna som ju förenklat står för ”family values”, religiös underkastelse och traditionella värden, precis som den kristna högern. För Vänstern å andra sida borde islamisternas värdegrund vara fullständigt främmande och i total konflikt med allt som har med socialism att göra.

Så vad är problemet? Som jag ser det har det inget att göra med de fundamentalistiska rörelserna att göra i sig, utan med realpolitiken så som den utvecklat sig efter 1989 och murens fall och konflikten mellan väst och sydöst. Flyktingpolitiken i EU och USA har också bidragit till denna märkliga överkorsning mellan ideologi och praktik.

Och vad är poängen? Just nu skrivs det en hel del om kristofascismen och hur det finns aggressiva rörelser, framför allt i USA, som har mer på agendan än att bara tala i tungor. Jag pratar om ett slags kristen variant av den islamistiska jihadismen som diskuteras bland annat i den här artikeln på AlterNet.

Visst måste vänstern börja att ta en tydlig ställning för kvinnors och minoriteters rättigheter i den muslimska världen bara av den enkla orsaken att förtrycket är ohållbart ur en feministiskt, socialistiskt perspektiv, men det handlar också om trovärdighet. Om vi inte höjer rösten mot det förtrycket, vem skall tro oss när vi protesterar mot kristofascisternas förtryckande praktiker?

Tack till why the hate us(a) för länken till AlterNet

PS. För den som tycker att jag är orättvis mot vänstern vill jag säga att detta förstås också gäller högerns inställning till den kristna fundamentalismen. DS

UPPDATERING: Nyss när jag läste om den här postningen slog det mig plötsligt: tänk om den ultrakonservativa kristna högern börjar samarbeta med den ultrakonservativa islamistiska högern i stället för att de demoniserar varandra? Vilket scenario! Och när jag började leta efter information om något sådant så hittade jag ett utmärkt exempel som jag tänkte redovisa i nästa postning.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Moderna och primitiva vapen och världar

Jag kan inte låta bli att analysera en mening ur den förra postningen lite noggrannare. Det handlar om ett citat ur Helena Lindblads recension av filmen ”Det svider i hjärtat” i DN som i sin helhet lyder:

”Man kan inte säga att han ger något uttömmande svar på frågan om hur något i grunden så primitivt som potentiella självmordsbombare kan frodas mitt i den moderna världen.”

Vad är det hon egentligen säger? Jo, för det första att självmordsbombning är något ”primitivt”. Med det kan hon mena två saker som jag ser det. Antingen menar hon att det är ett primitivt vapen på så sätt att det är ett ”simpelt” eller ”osofistikerat” vapen. Eller så menar hon att själva akten att ta livet av sig som ett taktiskt vapen är en primitiv handling, vilket jag tolkar som att handlingen kulle kunna betecknas som ociviliserad eller osofistikerad. Denna primitivitet ställer hon sedan mot västerlandets modernitet: ”hur kan något så primitivt ”frodas mitt i den moderna världen”?

För mig inrymmer ovanstående en paradox. Möjligtvis passar självmordsbombaren inte in i den västerländska militärhistoriken där det tekniska framsteget alltid framhävs som avgörande i de militära paradigmskftena: där repetergevärets överlägsenhet avlöses av kulsprutan, flygvapnet, radarn och laserstyrda missiler. Denna tidigare så vedertagna militära utvecklingslära utmanas på senare år av statsvetare som Mary Kaldor och Herfried Münkler, vilket jag också skrivit om tidigare. I dagens krig är det inte längre säkert att den part som är tekniskt eller numerärt överlägsen kommer att vinna i längden. Man skulle kunna säga att vi är i ett premodernt eller postmodernt paradigm, eller båda på samma gång, hur man nu väljer att se det.

Man skulle också kunna säga att självmordsbombaren är en i högsta grad ”modern” företeelse, om man använder ”modern” som synonymt med ”samtida”. Det är det ”nya” vapnet, en del av ett nytt ”militärt paradigm” som alla armeer i dag måste förhålla sig till, och en av anledningarna till att man i dag inom EU vill gå över till ett insatsförsvar. Fakutm är att självmordsbombaren inte existerade i den muslimska världen ”i modern tid” före 1980 då Libaneserna importerade vapnet från de Tamilska motståndsrörelserna på Sri Lanka. Däremot sägs det att självmordsbombaren som fenomen härstammar från de s.k. ”Asasinerna” som var en fruktad Shia-sekt i 1000-talets persien.

Jag antar att Helena Lindblad menar att det faktum att så många unga män väljer martyrdöden framför allt annat är något så ofattbart ociviliserat att det måste betecknas som primitivt och där må hon ha en poäng. Minns bara att nästan nio miljoner unga män med eufori kastade sig in i första världskriget och massakrerades på ett sätt som bara kan betecknas som självmord. Minns att kriget upphöjdes som ett reningsbad av ledande politiker, intellektuella och konstnärer även efter denna massaker. Minns att andra världskriget dödade civila i en omfattning som aldrig tidigare skådats. I västvärlden har vi sedan dess lärt oss att föra krig med ett minimum av stupade på den egna sidan, men det har i så fall inget med vår ”modernitet” att göra utan med en mycket dyrköpt erfarenhet.

Det troligaste är ändå att Lindblad reagerar med sin egen reptilhjärna som säger henne att Sverige är modernt och Orientalen primitivt.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Självmordsbombare: skillnader och likheter

Jag har inte sett Oscar Hedins dokumentär om de svenska martyrerna, men jag känner mig ändå någorlunda insatt för att kunna kommentera saken. Självmordskandidaternas inställning till sitt liv väcker förstås som alltid uppseende och indignation. Man kan som Sanna Rayman sammanfatta denna indignation med en mening: ”Vad bevisar man genom att dö?”

Kulturbloggen sammanfattar en annan vanligt ståndpunkt: ”I Sverige finns ingen riktig beredskap för det här”. Men vad är egentligen ”det här”? Vad är det som är så ovanligt? Under Finska vinterkriget åkte över 8000 Svenskar till Finland för att strida på Finlands sida under parollen ”Finlands sak är vår”, och under Spanska inbördeskrget drog anarkister och andra till Spanien för att slåss mot Franco-trupperna. Det är med andra ord inte första gången som Svenska medborgare slåss i andra länder. I dag skickar vi dessutom soldater till Afghanistan för att slåss mot Talibaner.

Den stora skillnaden är förstås att så många svenskar har så svårt att acceptera att Islam skulle vara värt att slåss för. ”Saken” är inte legitim. Dessutom är man rädd för att dessa unga män skall vända sig mot dem. Man ser dom som en potentiell fara, och med viss rätt. Minns fänrik Flink som satte skräck i Falun ca 1995 1994. (förklaring: den unge fänriken Mattias Flink var förvisso inte muslim, men ett bra exempel på vad som kan hända om det slår slint för en ung militär. Flink avlossade 147 skott och dödade sex personer under en natt i Falun 1994 innan han själv sköts av polis)

Jag frågar mig också varför man i väst har en sån reflexmässig magreaktion mot självmordsbombandet som taktiskt vapen och varför man, som i DN, betraktar vapnet som primitivt? Är det någon skillnad mellan en självmordsbombare och en amerikansk soldat som ständigt lever med döden inpå knuten? Är det bättre att dö av en IED för att ville betala sin collegeutbildning än att dö för att få komma till himlen (och samtidigt ge sina anhöriga en pension)? I alla fall inte i mina ögon. Krig är i sig en fruktansvärd historia och huruvida man dör av en atombomb eller en klubba är ganska ovesäntligt.

De strategiska målen för den tjetjenska gerillan torde vara liknande som för den amerikanska militären i Irak: att vinna territorium och säkra makten. Däremot skiljer sig de taktiska metoderna och vapnen från varandra. Självmordsbomberna har blivit ett så effektivt vapen att de islamistiska väpnade rörelserna inte längre kan avvara det. Första gången det användes i stor skala av islamister vann man en stor seger. Med hjälp av det en lastbil fullastad med sprängmedel drev Hezbollah ut USA ur Libanon 1984. Jag skulle vilja säga att självmordsbomben är ett lika modernt vapen som någonsin laserstyrda bomber.

De väpande islamistiska rörelserna har också förstått att självmordsvapnet är ett dubbeleggat svärd som inte bara sprider död och förödelse varthän det används utan också bryter ner vår moral. Det är just de frågor som Sanna Rayman ställer som de islamistiska väpnade rörelserna vill få oss att ställa.

Möjligitvis har vi också blivit så itutade att det är den tekniska överlägsenheten som gör väst osårbart. Militärhistoriken är indränkt i en teknisk utvecklingslära som bara accelererat och föds och göds av det militärindustriella komplexet. Självmordsbomben är definitivt ett hack i den världsbilden.

LÄS OCKSÅ: en fördjupning om moderna och primitiva vapen och världar

***

För övrigt rekommenderas starkt Cristoph Reuters bok ”Med kroppen som vapen” för alla som vill lära sig mer om det här fenomenet.
recension – tidigare inlägg

Mer om Hedins film: DN1, DN2

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Är Libanon på väg att ”kongoliseras”?

En ny artikel av Robert Fisk publicerades i går på brittiska Independents hemsida som handlar om hur de libanesiska miliserna just nu beväpnar sig till tänderna och hur risken varje dag ökar för en sammandrabbning som riskerar splittra Libanon utefter sekteristiska linjer. Det är lätt att glömma att Libanon är ett ”påhittat” land (liksom förstås Israel och Palestina) som uppstod när Britter, Fransmän och Ryssar delade ”Stor-syrien” mellan sig 1916, det s.k. Sykes-Picot avtalet. Libanon och Syrien tillföll Fransmännen. Syrien fick sin självständighet 1936 och Libanon blev en självständig stat 1943.

Kanske är det med andra ord inte konstigt att det pågår ett slags ”balkaniseringsprocess” från Medelhavet till Tvåflodslandet. Armenierna blev det sista land i delningen som fick sin självständighet. Irak är redan på väg att delas upp i ett Kurdistan, Shiastan och Sunnistan. Israel och Palestina kan knappast splittras mer än vad som är fallet just nu. Vad gäller Libanon kan man kanske se två vägar: antingen upphör landet att existera och inlemmas med Syrien igen (vilket väst knappast skulle tillåta) eller så splittras landet i flera autonoma enklaver utefter religiösa skiljelinjer (snarast att beskriva som en ”kongolisering”). Vilket alternativet än blir innebär det en konflikt som kan vara i årtionden.

Nedan en karta över delningen som blev frukten av Sykes-Picotavtalet.



Bilden är copyrightskyddad och får publiceras med credit åt upphovsmannen. Reproduced from http://www.passia.org. (Mahmoud Abu Rumieleh, Webmaster) Källa

Vad jag menar med ”kongolisering” är en situation som uppstår i ett land med fasta gränser där en rad väpnade grupper som ”representerar” olika folk inrättar ett slags inofficiella stater, eller para-stater. Ungefär så ser situationen ut i Demokratiska republiken Kongo, därav ”kongolisering”.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Den Egyptiska blogosfären och det Muslimska Brödraskapet

Jag har tidigare skrivit om den egyptiska blogosfären och hur bloggar bland annat använts för att avslöja polisövergrepp. Det senaste i utvecklingen tycks vara att en lång rad unga medlemmar av det egyptiska Muslimska Brödraskapet börjat att blogga. Den amerikanske journalisten Marc Lynch uppmärksammade detta i en krönika i the Guardian i mars i år, en krönika som i sig är en bra ingång till den egyptiska blogosfären.

När jag nu läser om hur MB lagt fram ett nytt och mycket omdebatterat utkast till ett nytt partiprogram faller det sig därför naturligt att försöka hitta några egyptiska engelskspråkiga röster om detta och från Lynch artikel hittar jag till Monem press som drivs av Abd al-Monem Mahmoud.

Det finns en postning om MB:s partiplattform på Monem-press, och jag hoppas att Abd al-Monem Mahmoud fortsätter att posta på engelska så att alla vi som är intresserade av utvecklingen kan få en direkt nyhetskanal snarare än att behöva förlita oss på medias tredjehandsuppgfter. Tyvärr har den egyptiska censuren varit stenhård mot stats-kritiska bloggare och Monem är också utsatt. Monem-press har också en utmärkt länklista till andra MB-bloggare, men de allra flesta är på arabiska.

Det finns mycket att kritisera i MB:s utkast till partiprogram och de som redan ser organisationen som en militant rörelse lär få vatten på sin kvarn. Bland annat vill man instifta ett Islamskt råd och hindra kvinnor och kristna från att bli valda till parlamentet. Å andra sidan är förslaget långt ifrån antaget och föremål för en intern debatt som lär rasa vidare.

En intressant vidareutveckling som rapporteras av Islamologi.se är att ordföranden för Brödraskapets politiska byrå, Essam Eryan i en intervju i Al-Hayat den 17/10 sagt att ”om Brödraskapet kommer i regeringsställning kommer det att erkänna Israel och respektera ingångna överenskommelser.”

Brödraskapet är den enda politiska organsation i Egypten som på allvar kan hota Hosni Mubaraks regim i ett någorlunda fritt val och man har ett utbrett stöd hos den egyptiska befolkningen och ses, trots stark demonisering i väst, som en möjlig modererande kraft i den muslimska världen. Inte minst därför bör man följa utvecklingen i Egypten med stort intresse. För den som vill fördjupa sig rekommenderas ovan nämnda Marc Lynchs senaste bloggpostningar. Lynch har varit i Kairo för att träffa företrädare för Muslimska Brödraskapet och kommer att skriva flera långa artiklar om sina möten som jag tror kommer att bli mycket intressanta.

REKOMMENDERAS: Den Egyptiske analytikern Khalil el-Anani’s blogg

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Hirsi Ali går långt över gränsen

Jag i dag med intresse läst den debatt som pågått på några olika liberala bloggar under veckan, som handlar om vad det egentligen är inom islam man bör kritisera, alternativt ta avstånd ifrån. Det hela verkar ha utlösts av den ständige Erixon som återger en förbluffande intervju med Ayan Hirsi Ali där den senare i princip säger att vi bör föra ett totalt krig mot islam. Här följer den del av intervjun som Erixon själv presenterar:

Reason: [Kan inte en] våg av frigörelse lyfta islam till vår moderna tid? … Tror du inte att islam kan åstadkomma sociala och politiska förändringar?

Hirsi Ali: Bara om islam besegras. Den politiska sidan av islam präglas nu av en makthungrig expansionism och har blivit starkare än de fredsälskande muslimerna.

Reason: Menar du inte besegra radikal islam?

Hirsi Ali: Nej. Islam, punkt. När den besegrats kan den förvandlas till något fredligt. Det är överhuvudtaget svårt att tala om fred nu. Man är inte intresserad av fred.

Reason: Måste vi krossa världens 1,5 miljarder muslimer under våra kängor? Vad betyder ’besegra islam’ i konkreta termer?

Hirsi Ali: Jag menar att vi är i krig med islam. Och det finns ingen mittemellanposition i krig. Islam kan besegras på många sätt. Till att börja med genom att motverka spridandet av ideologin i sig själv; för närvarande konverterar västerlänningar till islam, och de blir ibland de mest fanatiska. Det förekommer infiltration på skolor och universitet i väst. Vi kan stoppa det. Vi kan stoppa brännandet av flaggor och andra symboler och vi kan se dem i ögonen, demonstrera vår övertygelse och säga: ’Vi varnar er. Vi accepterar inte det här längre.’ Det kommer en tid då du tvingas krossa din fiende.

Reason: Militärt?

Hirsi Ali: På alla sätt, och om vi inte gör det, kommer vi att få leva med konsekvenserna av att själva bli krossade.


Vad Hirsi säger är klart och tydligt. Islam måste krossas. På alla sätt. Hennes mission är därmed inte längre ett högerskruvat upplysningsprojekt, utan hennes ord kan inte tolkas annat än som att hon vill underkuva, fängsla eller döda alla muslimer på detta jordklot tills dess att religionen Islam inte längre existerar, en extrem hållning som man annars bara torde finna hos de mer hårdhudade högerextremisterna. För alla som har hållit Fru Hirsi Ali högt borde varningsklockorna dåna. Är detta verkligen ett projekt man bör stödja? Till och med jag, som aldrig gillat Alis oförsonliga attityd, förbluffas.

Erixon har för sitt försvar av Alis ståndpunkter fått på huden från sina liberala kamrater som Louise och Erik Svansbo.

Louise skriver bland annat att: ”Istället för att tala om att krossa islam, kanske det är vettigare att sträcka ut en hand till de fredliga och slå ner på våldsverkarna. Annars har vi ett scenario där vrede väcks där ingen fanns, och vad har vi vunnit då?”

Det är ju värre än så! Människor vill inte låta sig underkuvas eller dödas hursomhelst. Det säger ju sig självt att om vi satte i gång med ett totalt krig (totalt krig = som använder alla tillgängliga resurser) mot hela den muslimska världen enligt Bush-doktrinen om förebyggande krig så skulle det innebära ett kraftigt motstånd. Och vad skall vi göra med dem som inte vill konvertera efter det att kriget eventuellt vunnits? Skall de dödas eller omprogrammeras? I miljoner? Vi pratar om ett nytt förintelseprojekt i megaskala.

Så vad gör Erixon för att försvara sin Ali:

Nu måste de som kallar sig liberaler börja lära sig grundläggande filosofiska fundamenta: en människa är en person, en handling är en handling och religiösa dogmer är trosläror. Sluta blanda samman dessa!!! När Hirsi Ali talar om att besegra islam syftar hon på religionen, inte på människor som kallas muslimer. Det är precis samma sak som när man fördömer det nazisterna gjorde i Tyskland på 1930-talet: det betyder ju inte att man fördömer varenda tysk. Att besegra och krossa nazismen handlade inte om att döda varje tysktalande. Däremot att döda tillräckligt många för att kunna inta och behålla staten. Hirsi vill krossa islam så att den skall kunna förvandlas

Se skillnaden mellan individer och tankesystem!

Ska vi kunna bekämpa totalitära strömningar då måste vi kunna göra det utan att dessa strömingar får gömma sig bakom en stor folkmassa. Vi går dessa strömningars ärenden om vi hela tiden blanda samman religionen och människorna, de totalitära handlingarna och hela folk.

Här går Erixon helt över styr. Han vill inte se vad det är Ali syftar på. Han vill inte se hennes extremism. Han läser inte vad hon säger i intervjun utan hittar på ett svar i ett försök att mildra hennes uttalanden. För mig är effekten den rakt motsatta. Människan har alltid varit bra på att rationalisera sina massmord och det är när sådana rationaliseringar börjar bli legio och tar fasta i det allmänna medvetandet som man skall börja bli rädd. Dessutom gör Erixon (och Ali) ett enligt min åsikt fundamentalt fel: det är aldrig ideologin i sig som dödar och terroriserar. Det är människor som gör det. Ideologin (religiös och icke-religiös) är människans redskap och alltför ofta de dominerandes redskap för att styra de dominerade. Att föra krig mot Islam är med andra ord att föra krig mot muslimer. Hur Erixon skall kunna föra krig mot ”de totalitära strömningarna” utan att föra krig mot människorna och ”hela folk” är för mig en Quixotesk logik av megalomana mått. I så fall har inte Erixon förstått krigets fundamenta.

Det finns förstås ett enkelt sätt att åstadkomma det Ali tycks eftersträva och det är att atombomba hela mellanöstern och jag hoppas verkligen inte att det är det hon rekommenderar. Men var går då egentligen hennes gräns? Det får vi inte veta. Men att kampen skall föras med militära medel behöver ingen tveka om. ”Det kommer en tid då du tvingas krossa din fiende.” säger hon. ”Också militärt?” frågar intervjuaren. ”På alla sätt, och om vi inte gör det, kommer vi att få leva med konsekvenserna av att själva bli krossade.” svarar Ali. Hon antyder att vi måste slå till snart, men tidsperspektivet är inte tydligt. ”det kommer en tid”, säger hon. När är oklart, men vad som är klart är att hon är otålig.

När Islam besegrats, säger Ali, ”kan den förvandlas till något fredligt.” Vad hon menar som jag ser det är att muslimerna i princip antingen måste dödas eller ”omprogrammeras” på något sätt. Islams urkunder måste troligen förstöras och hela dess tankegods och traditioner utraderas. Islam måste med andra ord ”renas” från dess våld och kan senare återuppstå i fredlig form som en fågel Fenix. Detta är ingen Quixotesk tanke utan snarare ett ganska klassiskt totalitärt tänkande som återfinns i nästan alla våldsamma utopier. En sådan omprogrammering kräver förstås en gigantisk förtryckarapparat. Är Ali egentligen medveten om vad det är hon föreslår?

Hirsi Ali har förstås gått långt över gränsen för vad varje liberal borde tillåta sig genom att i tydliga ordalag förespråka en förintelse baserad på religiös grund och om det finns några liberaler värda namnet borde de för alltid ta avstånd från dessa vansinniga idéer och inse att de är minst lika farliga som någonsin det hot hon försöker att frammana.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Med ett finger pekat mot ISI

En mycket farlig sida av det pågående kriget mot terrorismen är underrättelsetjänsternas ökade makt i de involverade länderna. Underrättelsetjänsterna finns där för att skaffa informationer som kan garantera medborgarnas säkerhet samtidigt som de själva riskerar att utsätta samma medborgare för risker om de internationella nätverk av militära och halv-militära krafter som de är tvungna att uppmuntra och använda sig av blir instabila. Genom att det mesta de företar sig är hemligstämplat blir det omöjligt att granska om och hur demokratin undergrävs av dessa organisationer. I och med att de är i hög grad militära bör man dock inte tvivla på att demokratin undergrävs av deras verksamhet eftersom den militära klassen inte fungerar enligt demokratiska principer, utanför normala juridiska processer och med en egen kultur som ser till organisationernas egna intressen.

Jag blir med andra ord inte förvånad av att läsa att Benazir Bhuttos man peka fingret mot ISI, den Pakistanska underrättelsetjänsten, som den organisation som genomförde nattens bombattack mot Bhuttos kortege i Islamabad som dödade ungefär 130 personer. ISI är numera lika beryktade som någonsin KGB eller GRU och man är i högsta grad i centrum av kriget mot terrorismen som en partner med USA:s underrättelsetjänster.

På engelska Wikipedia kan man läsa om en lång rad aktioner som ISI tros ha varit involverade i. Bland de mer bisarra anklagelserna är att man under Sovjets ockupation av Afghanistan skulle ha hjälpt USA att förse Sovjetiska soldater med heroin för att försöka göra dom till heroinister. Det finns också de som pekar ut en av ISI:s chefer, General Mahmoud Ahmad, som den som finansierade den utpekade 911-ringledaren Muhammed Attas verksamhet och om den anklagelsen är sann har inte USA bara skjutit sig i foten utan mer eller mindre sprängt sig i ena benet.

Man kan naturligtvis avfärda allt som konspirationsteorier, men i dessa fall är teorier och bristfällig information allt man har att tillgå så länge som hemligstämplarna regerar. I mitt tycke är en demokrati som måste hålla sig med sådana hemligstämplar bara en halv demokrati.

Attacken mot Bhutto i DN och SvD:

ISI på engelska Wikipedia
ISI och 911

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,