Det är lustigt hur den konspiratoriska delen av hjärnan slår till när det oväntade händer men det verkar ju som om DN.se blivit hackade. Hur skall man annars förklara att det står ”organisationsnummer: xxxxxxxx-xxxx” på alla sidor på DN.se? En katastrofal miss av någon webbdesigner som råkat FTP:a över hela sajten?
Varför Nobel aldrig instiftade krigspriset och andra notiser
Det sägs att Alfred Nobel instiftade fredspriset därför att han förstod i vilka syften hans uppfinning dynamiten skulle kunna användas. Nu när tankesmeder som Thomas Idergard vill tilldela NATO detta ärofyllda pris, vilket han uttryckte i morgon-tv-soffan härförleden så undrar man om inte den käre Nobel skulle krevera i sin grav. Jag har till och med sett vissa här onämnda bloggare föreslå GW Bush himself som pristagare. Phew! I synnerhet de senare vill nog egentligen inte ha ett fredspris utan snarare ett krigspris. Så vem skulle kunna vara en värdig pristagare för krigspriset 2007? Hezbollah kanske? Andra förslag, någon?
*
Jag läser i Stockholms Fria att Sven Lindqvists fantastiska bok ”Utrota alla jävlar” skall bli teaterpjäs! Kan jag säga annat än wow? Det är regissören Kajsa Isaksson som tagit sig an detta minst sagt ambitiösa projekt. Pjäsen kommer att spelas av Stadsteaterns Skärholmen-scen och har premiär den 26 oktober. Tillåt mig att wow:a igen. Detta är ju ett givet pjäsval i höstmörkret!
*
Hört talas om ADX, United States Penitentiary Administrative Maximum eller Supermax? Jag hade i alla fall inte det förrän jag ramlade över CBS 60 minutes hemsida. Alla tre termerna ovan används för USA:s superfängelse numero uno, där bland andra sådana celebra brottslingar som Richard Reid (skobombaren), Theodore Kapcinski (Unabombaren), Muhammad Yussuf (WTC 1993) och Zacharias Moussawi (den 20:e kaparen) sitter av sina livstidsstraff. A ”Clean Vision of Hell” heter artikeln.
*
Blackwater, ett återkommande tema på den här bloggen, hotas nu enligt en icke ännu offentliggjord rapport att kastas ut ur Irak inom sex månader på grund av företagets återkommande ovana att ta kål på oskyldiga civila irakier. Vi får väl se hur det går den här gången. Förra gången Iraks regering försökte kasta ut företagets privata militärer ur landet gick det inget vidare.
Andra bloggar om: politik, sven lindqvist, stadsteatern, blackwater, supermax, terrorism, teater, irak, usa, fredspriset
Tveksamt, Oslo!
Jag vet inte om det är helt av godo att utse Al Gore och IPCC till Nobels Fredspristagare och jag kan förstå varför en organisation som Svenska Freds reagerar med mild kritik på framför allt utnämnandet av den förre, när man menar att Gore knappast gjort en avgörande insats för fred och nedrustning som USA:s vicepresident. Man försöker förstås motivera valet genom att påpeka att klimatfrågorna kommer att bli föremål för framtida konflikter och att den kunskapsspridning som Gore ägnat sig åt fyller en viktig förebyggande funktion och det är inte ett ointressant argument som skulle kunna diskuteras mycket mer. Vi kan bara ta ett högaktuellt exempel: Darfur-konflikten i Sudan som utlöstes av att nomadiska stammar inte längre kunde finna bete för sina djur och tvingades att söka sig allt längre söderut för sin överlevnad och därmed kom att inkräkta på de bofasta jordbrukarnas mark och grödor. Vi har också rädslan för att brist på sötvatten kan komma att utlösa desperata och våldsamma krig inom en nära framtid.
Jag säger inte att klimatfrågan inte är viktig, det är den verkligen, men det är olyckligt om reella insatser för fred och nedrustning försvinner ur synfältet, och vad man i mitt tycke signalerar från Oslo är att det inte finns några värdiga kandidater just i år. Jag måste säga att jag tycker att det är extra beklagligt just på grund av att vi är involverade i ett globalt krig mot terrorn. Om man tycker att det är obehagligt att dela ut fredspriset under pågående konflikt kan man ju alltid gå tillbaka i historien och leta upp någon som har arbetat extra hårt för freden. På Oxford Research Groups hemsida kan man ladda ned den intressanta boken ”War Prevention Works” som innehåller 50 exempel på grupper från hela världen som framgångsrikt arbetat med konfliktlösning.
Själv skulle jag vilja ge priset till de fredsgrupper som verkat under konstant dödshot i Irak och jag vill passa på tillfället att framhålla några:
- Marla Ruzicka som startade fredsorganisationen Campaign for Innocent Victims in Conflict, och som dödades för två år sedan när den bil hon färdades i utsattes för en attack på ”dödens motorväg” utanför Bagdad.
- Christian Peacemaker Teams som verkat i Irak under hela konflikten med risk för livet (deras kanada-koordinator kidnappades 2005-2006)
- Iraq Body Count som mer effektivt än någon annan organisation i väst uppmärksammat hur konflikten i Irak drabbat civilbefolkningen och vars metodologi är banbrytande.
- Iraqi Civilian War Casualties som bestod av en grupp unga Irakiska akademiker som direkt efter USA:s intåg i Bagdad drog i gång en undersökning för att få veta hur civilbefolkningen drabbades av kriget.
Eller varför inte ge priset till den regnbågskoalition av grupper som samordnade den hittils största globala massdemonstration som någonsin skådats på denna planet, den 15 februari 2003?
Andra bloggar om: politik, krig, fred, fredspriset, nobelsfredspris, al gore, klimathotet, fredsgrupper, fredsarbete, irak
intressant
Med ett felriktat basebollträ i kamp mot kultursidesvänstern
Det är alltid lätt att påstå att andra grupper än den man själv anser sig tillhöra hatar avskyr en specifik grupp, men betydligt mycket svårare att själv påstå att man hatar avskyr en specifik grupp. Ännu lättare blir det om man definierar den hatande avskyende gruppen som en del av en elit, eftersom man då kan räkna med att majoriteten kommer att ställa sig på ens sida. En elit är ju snudd på per definition en minoritetsgrupp. Dessutom blir ju diskussionen behagligt svart-vit. Antingen är man elit eller inte. Vad jag beskriver är Per Gudmundssons höftskott mot ”kultureliten” (aka Kultursidesvänstern) i SvD. Den innehåller en radda spetsiga utfall av typen ”Den elitistiska kulturvänstern avskyr medelklassen. Att samma hatade medelklass nu faktiskt styr landet är ett förkroppsligande av dess värsta mardröm”. Om nu ”kultureliten” är tycker att medelklassen är så avskyvärd som Gudmundsson så hjärtligt påstår så torde det omvända förhållandet vara lika möjligt att påstå (vilket Gudmundsson själv tycks demonstrera): avskyn är säkert i många fall ömsesidigt. Just ordet ”kultureliten” är väl numera mest att betrakta som ett skällsord som ingen bryr sig om att definiera efter som ”alla vet vad det betyder” (snobbar, enligt Gudmundsson själv).
Så långt skulle man väl bara kunna rycka på axlarna, men sen gör Gudmundsson misstaget att ta in Per Wirten och Lars Raattamaas artikel Medelklassens sista strid i senaste Arena, och då blir det synnerligen förvirrat eftersom nämnda skribenter i sin artikel inte en enda gång nämner varken ordet ”kulturelit” eller ”kultursidesvänster” utan i stället pratar om det som Richard Florida utnämnt som ”den kreativa klassen” eller det de själva kallar den nya borgerligheten. Deras kritik är intressant och förtjänar en egen bloggpostning, men det är väl värt att poängtera att ”den kreativa klassen” är ett begrepp som ingalunda är begränsat till DN:s kulturskribenter utan också inbegriper kunskapsproduktionsyrken i t.ex. näringlivet. Så här beskriver engelska Wikipedia hur Florida gör sin uppdelning:
* Creative Professionals: ”Knowledge workers” and expanding to include financial planners, doctors and lawyers.
* Super-Creative Core: This comprises about twelve percent of all U.S. jobs. This group is deemed to contain a huge range of occupations (e.g. architecture, education, computer programming) with arts, design, and media workers making a small subset.
Raattamaas och Wirtens artikel förtjänar en ingående granskning och inte att användas som ett basebollträ.
UPPDATERING: Jag läste igenom artikeln i Arena en gång till och faktiskt, författarna använder begreppet ”Medie- och kultureliten” en gång. Så långt skulle man kunna ge Gudmundson rätt. Eller? Tillhör i så fall inte Gudmundson själv den elit han gör utfall emot? För övrigt så är Wirten och Raattamaas arbete strålande som provokativ debattskrift.
Andra bloggar om: politik, samhälle, eliter, kultur, kreativa klassen, kreativ klass, richard florida, arena, svd, gudmundsson
Blackwater och nattväktarstaten
Få kan väl ha missat att privata soldater från det amerikanska säkerhetsföretaget Blackwater, enligt uppgifterna oprovocerat, dödade 17 civila irakier i Bagdad förra månaden, men Blackwater-soldater har på senare tid också varit involverade i en rad dödsskjutningar som bland annat fått den Irakiska regeringen att tappa tålamodet inte minst på grund av att vissa av dödsoffren varit knutna till den irakiska regeringen. En livvakt till den irakiska vicepresidenten dödades av kulor från en berusad Blackwater-soldat och en chaufför till regeringen dödades utanför inrikesministeriet i Bagdad (mer i Salon/AFP).
Nu meddelar DN att Blackwater duckar för en internutredning av säkerhetsfirmornas intresseorganisation genom att säga upp sitt medlemsskap, och den irakiska regeringens utredningar lär knappast få några rättsliga efterspel eftersom man inte har mycket kraft att sätta bakom sina argument. Utan de privata armeerna så decimeras deras säkerhet betydligt. Enligt Washington Post finns numera 48.000 privata militärer i Irak vilket är ungefär en tredjedel av vad USA:s armé har på plats.
Med allt detta i bakhuvudet så är det oerhört intressant att läsa Washington Posts långa intervju med Blackwaters grundare Eric Prince som också innehåller detaljerad information om företagets ekonomiska framgångssaga som inneburit att man sett intäkterna stiga från 100.000 USD till 6.000.000 USD på bara tio år.
Hur kunde de militära firmorna växa så rekordartat? Washington Post menar att det hänger ihop med Bushadministrationens ambition att krympa regeringens verksamheter genom att outsourca bland annat militära verksamheter. Problemet är att ett företag som Blackwater, vilket också Prince påpekar, inte anser sig ha något ansvar gentemot någon annan än sina ägare. Att detta är ett avgörande argument mot lego-arméer insåg redan Niccolo Machiavelli som i sitt berömda verk ”Fursten” ägnar ett helt kapitel åt hur en furste bör förhålla sig till att bygga sin arme. Att använda legosoldater anser han vara ytterst riskabelt, ja rent förkastligt.
Frågan om hur man skall förhålla sig till den militära makten är också nyliberalismens akilleshäl som kanske bäst uttrycks i begreppet ”nattväktarstaten” inom den klassiska liberalismen, som i princip – om jag har förstått begreppet rätt – innebär att alla statliga verksamheter utom polis, rättsväsende och militär kan bjudas ut på en fri marknad.
Dagens värld visar förstås att denna principiella hållning är helt ohållbar i praktiken. Säkerhetsfirmornas ekonomier blomstrar just därför att en nyliberal agenda har tillåtit dem att göra så. Man kan argumentera att Bush drivit det nyliberala tänkandet längre än vad en förespråkare för nattväktarstaten skulle tolerera, men om allt är till salu på marknaden är det svårt att undvika den utveckling vi ser i dag.
REKOMMENDERAT: Det Progressiva USA har en bra postning om kongressens granskning av de privata säkerhetsföretagen och Why they hate us(a) en bra artikel om kopplingen mellan Blackwater och den amerikanska kristna högern
Andra bloggar om: politik, usa, irak, blackwater, säkerhet, kriget mot terrorn, liberalism, nattväktarstaten, stat, försvar, militär, säkerhetsfirmor, krig
Dessa ständiga nationalmilitärister
Jag stötte först på begreppet ”den militära klassen” i Mary Kaldors utmärkta bok ”Det Globala Civilsamhället”, som jag läste för ett år sedan och ser sedan dess en smula annorlunda på det militära i förhållande till politiken. I bland försöker vi vänsterfolk till exempel tillskriva en diktator som Augusto Pinochet ett slags nyliberala egenskaper på grund av att Chile under hans regim öppnade sina marknader och samtidigt slog ned på vänstern, dissidenter och facken å det brutalaste. Möjligtvis sympatiserade Pinochet med de nyliberala tankegångarna men det troligaste är att han bara agerade som en företrädare för en nationalkonservativ idé där en militär och politisk ledare är samma sak, ja där politiken inte existerar annat än på pappret.
Som sådant kanske ett styre som sköts av en militärjunta snarare än valda politiker skulle kunna kallas för ”förmodernt”, samtidigt som det inte på något sätt kan förpassas till historiens skräphög. Vi kan bara ta några högaktuella exempel: den Burmesiska militärjunta som varit i fokus under den senaste tiden, den nationalistiskt färgade militär som tycks styra Turkiet bakom den demokratiska fasaden, militärstyret i Thailand och Pervez Musharraf’s grepp över Pakistan. Saddam Husseins Baath-parti tycks ha varit mer en militär organisation än politiskt parti och hur många afrikanska ledare efter frigörelserna har inte varit generaler? Jag tänker till exempel på den notoriske Mobutu Sese Seko som regerade Kongo (dåvarande Zaire) i 32 år.
Möjligtvis är det så att den militära klassen för en tynande tillvaro och att de exempel som vi ser i dag bara är resterna av ett turbulent och odemokratiskt 1900-tal, men jag skulle inte vara för säker och en av farorna med ”kriget mot terrorn” är att den riskerar att, som i Thailand, skapa nya militärdiktaturer i stället för nya demokratier.
wikipedia: militärdiktaturer
Andra bloggar om: politik, krig, fred, militärism, burma, pakistan, thailand, chile, samhälle, libyen, fiji, demokrati, diktatur
Med ett klassperspektiv på tonårsmordet
Det är många associationer, tankar och frågor som dyker upp i huvudet när jag läser om den dödade 16-åringen Riccardo Campogiani, vars fall fått så stort utrymme i pressen de senaste dagarna. Visst är det exceptionellt att tonåringar dödar varandra (det sägs inträffa några gånger per år) men jag får en känsla av att just dessa tonåringars klasstillhörighet (Campogiani-familjen har bl.a kopplingar med kungafamiljen) har blåst upp mediaintresset till något utöver det vanliga. En krönikör som påpekar detta faktum är Ulrika By i DN som skriver att ”När den övre medelklassen nås av det smetiga våld som, fördomsfullt sett, normalt drabbar underpriviligerade grupper blir frågan åtminstone äntligen (!) betraktad som ett samhällsproblem.”
Detta berörs överhuvudtaget inte i de övriga allmänreportagen, vilket visserligen kanske inte ses som lämpligt i sorgens stund, men som på många sätt är beklagligt. I avsaknad av perspektiv blir hela händelsen betraktad som något självklart och obegripligt på samma gång. Kanske har det att göra med att en tidning som DN vänder sig till just den övre medelklass som Ulrika By pratar om, och att man därför inte klarar av att göra den analys som skulle kunna kasta ljus över saken? Kanske är det också därför som DN är helt fokuserade på förövarnas väl och ve där kamraternas kärlek till förövarna ständigt upprepas, medan offret snarast tycks vara en bifigur (jfr med AB:s rapportering).
Jag kommer också osökt att tänka på den intensiva debatt som fördes i Storbritannien efter det att elvaårige Rhys Jones skjutits ned på öppen gata i Liverpool tidigare i år och en serie andra tonårsmord. Skillnaden var bara att i det fallet förutsattes det att förövaren var medlem av ett svart gäng vilket skickade in debatten på minerad mark, vilket bland annat Tony Blair fick erfara. En sak var hursomhelst klar: förövaren tillhörde uppenbarligen en organiserad klan från de ”farliga klasserna”.
Analysapparaten tycks däremot lysa med sin frånvaro när samma sak händer bland de priviligerades barn, kanske för att det aldrig var tänkt att de skulle döda varandra rent handgripligen. Det liknar alltför mycket underklassens kamp för att överleva. Överklassens barn skall förstås också lära sig att gå över lik för att ”överleva”, men det är inte tänkt att de själva skall ha fingret på avtryckaren. För sådana dåd kommer man ju att ha hela förtrycksapparater till sitt förfogande.
UPPDATERING: Anders Svensson har ett bra inlägg om det högerextrema våldet som på ett bra sätt kompletterar inlägget.
Mer i DN och Aftonbladet om mordet på Riccardo Campogiani(jämför gärna perspektiven)
www.aftonbladet.se/stockholm/article955060.ab
www.aftonbladet.se/stockholm/article975004.ab
www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=702389
www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=702765
Om mordet på Rhys Jones starta här och kolla länkarna till vänster
www.guardian.co.uk/gun/Story/0,,2154806,00.html
Andra bloggar om: politik, våld, tonårsmordet, ungdomsvåld, gatuvåld, riccardo, rhys jones, gängvåld
Klantänkande som ideologiskt verktyg
Jörgen Modins senaste postning om klan-tänkande som ideologiskt instrument är verkligen intressant även om invändningarna hopar sig. En sådan postade jag i kommentarerna på hans blogg:
Du gör en hel del intressanta iakktaganden, Jörgen, men faller i fällan att inte se att också liberaler kan ha sina ”klanpreferenser”, även om det är pardoxalt. Liberalismen kanske inte har institutionaliserat klan-tänkandet så som du beskriver att religionen och de utopiska samhällsbyggena kan ha gjort det, men det innebär inte att man inte praktiserar detsamma genom att favorisera vissa delar av samhället på bekostnad av andra. Hos liberalismen förekommer klantänket snarare i dess ständige följeslagare kapitalismen, där företaget, som juridisk person och därmed som en omslutande familj som kräver lojalitet, står för klanmedvetandet.
Hela tråden finns här!
Andra bloggar om: politik, ideologi, klaner, liberalism, kommunism, socialism, samhälle, religion
Om budgeten, yttrandefriheten och ärlighetens omöjlighet
Jag har inte satt mig in dagens budgetförslag, men däremot tittat lite på reaktionerna. Att både Per Nuder och Mona Sahlin reagerar starkt är inte konstigt. Det tycks som om den här budgeten innehåller några mycket kontroversiella åtgärder som kommer att sticka i ögonen på folk och slutligen montera ned moderaterna som ”det nya arbetarpartiet”.
Men det som får mig att tänka till är några tydliga ståndpunkter i kommentarerna till Aftonbladets artikel:
Äntligen en regering som visar musklerna år detta totalt passiva samhälle. Så fruktansvärt synd om folk att det blir mindre pengar i A-kassa osv. Nu måste man ju faktiskt ut och söka jobb. Och alla våra nysvenskar som kunnat dra in ibidrag i alla år medans dom suttit och spelat brädspel på kaffer, dom har nog svårt att göra det i fortsättningen. Nä detta är helt i linje med ett rakare och ärligare samhälle. jag är supernöjd, och hoppas att detta varar länge. Då kanske Sverige kan resa sig till slut. Postat av: Henryhurle
Man kan förstås enkelt avfärda den här typen av ”nationell populism” eller vad man skall kalla den, som varande auktoritär och endimensionell, men med tanke på SD:s framgångar i senaste valet, som spelade på just dessa strängar är det kanske dags att ta en djupare titt på argumenten i stället för att gå i stridsläge.
Jag hakar framför allt upp mig på en mening i ovanstående kommentar, nämligen att budgeten är ”helt i linje med ett rakare och ärligare samhälle”. Det här är en formulering som ständigt återkommer i den högerpopulistiska retoriken och som hänger tätt samman med den fråga om yttrandefriheten som återigen blossat upp i samband med Vilks-affären. Frågan är vad det betyder att ett samhälle är ”rakare och ärligare”. Låt oss först konstatera att människan till sin natur knappast är varken rak eller ärlig. Vi döljer våra drivkrafter och agendor för alla som inte står oss allra närmast, vilket man skulle kunna se som ett slags överlevnadsinstinkt. Att blotta sig är att göra sig sårbar, att förlora i anseende, att göra bort sig.
Att vara rak och ärlig kan visserligen anses som en dygd av många, men det är ofta bara ett fåtal som verkligen kan leva upp till epitetet och även de torde ha dolda agendor som de aldrig avslöjar. En fullständig ärlighet är med andra ord omöjlig. Troligen skulle den få samhället att braka ihop om man släppte den lös. Jag har inte sett filmen Liar Liar med Jim Carey men jag tror att den kan vara ett bra exempel på hur fullständigt galet det skulle bli om alla var raka och ärliga. I princip innebär det att man stänger av all form av diplomati vilket skulle få alla förhandlingar att omedelbart gå i stå och därmed stänga ned hela samhället med massdöd som följd. Fullständig ärlighet blottar omedelbart de mörka sidorna i människans psyke, ett mörker som vi alla har, och vi har helt enkelt varken viljan eller metoder att släppa lös det mörkret över mänskligheten.
Vad man pratar om är alltså en annan typ av ärlighet som kanske skulle kunna ersättas med begreppet ”intellektuell hederlighet”, och troligen är det så att debattören vill att det framför allt är makthavare och media som skall praktisera den. Allra troligast är att man vill att ärligheten skall begränsas till vissa frågor där föreställningen om frågans vikt och natur inte motsvarar det man hör från media och politiker.
Samtidigt kan jag förstå argumentet och jag tror faktiskt att samhället i stort skulle tjäna på en större öppenhet. En större öppenhet innebär också mer och intensivare debatt, men också en möjlighet för personer att kunna medge sina fel och brister utan att förlora ansiktet. En fråga som man därmed skulle kunna ställa oftare är: ”varför påstår du det?” och min motfråga till ”Henryhurle” skulle därför bli: ”kan du ärligt svara på varför du vill ha ett ärligare och rakare samhälle?”
Andra bloggar om: politik, ekonomi, ärlighet, intellektuell hederlighet, budgeten, mona sahlin, per nuder, sverigedemokraterna, moderaterna, moral
Intressant: intressant
Intressant intervju med Alan Greenspan
Jag håller med Jinge om att intervjun med före detta Fed-chefen Alan Greenspan i måndagens DN är något man måste läsa. Det är kanske den mest intressanta intervju som DN publicerat i höst. Att Greenspan tar bladet från munnen och pratar om risken för en ordentlig nedgång i ekonomin bör man inte ta med en nypa salt, tvärtom torde karln veta mycket väl vad han pratar om. Därför bör man också läsa hans svar noggrannt.
Mycket fokus ligger just nu på bostadsmarknaden och eventuella sänkningar i bostadspriserna och man kan förstå varför media är så intresserade av detta. Det är precis det som deras läsare oroas av. Greenspan själv är däremot oroad för en helt annan sak, och det är att konsumtionen skall sjunka. Aldrig har väl uttrycket ”shop til you drop” varit mer välfunnet. Kanske borde man döpa om det till ”shop or we’ll drop”. Så vad kan då jag göra för att rädda världsekonomin? Jag inser ju efter att ha läst artikeln att min frapperande underkonsumtion kan bidra till att förvärra krisen. Måste jag nu ut på stan och köpa Hugo Boss-kostymer och storbilds-tv med Dolby surround-system? Det bär mig emot att lägga mina slantar på sådant, men vad gör man inte för att undvika recession?
Skämt åsido. Nyheter kommer i stället i dag om att Greenspans efterträdare valt att chock-sänka räntan med en halv procent för att ”hetta till” ekonomin så att den inte går i sank. En ”liten” sidoeffekt av det är att man bucklar till marknadsekonomin självsanering och hjälper de företag och spekulanter som borde rensas bort enligt den marknadsliberala evolutionära principen. Marknaden borde inte ens reagera med glädje över ett sådant besked, men det gjorde den genom att börserna i New York rusade i höjden av pur lycka av beskedet. Jag antar att när rädslan blir kännbar så får också moralen ge vika för tryggheten. Då är det skönt med en fast hand som kan gå in och styra upp. Som t.ex. staten. Sa jag moral? Jag glömde att marknaden inte har någon sådan i praktiken, de har bara moraliska teoretiker. För övrigt så får man inte heller glömma bort att den amerikanska centralbanken är vad Wikipedia kallar en ”kvasi-statlig/kvasi-privat” institution. Vad nu det betyder.
Och vad gäller moral så påpekar Greenspan att rushen som skapades av den låga räntan också ledde till oegentligheter: – Skrupelfria personer började då slarva med säkerheterna. Det begicks brottsliga handlingar, som bör få rättsliga följder för de inblandade. I fortsättningen behövs det en striktare övervakning för att liknande situationer inte ska uppstå, understryker Alan Greenspan.
Om räntesänkningen: DN och New York Times
Andra bloggar om: politik, ekonomi, alan greenspan, riksbanken, federal reserve, bolånekrisen, konsumtion, globalisering, usa