Tackar för musiken! Nu är det dags att lämna scenen.

Vissa beslut är väldigt svåra att fatta och det här är ett sådant. Under tre år har jag postat över fyrahundra inlägg på den här bloggen. Nu är det dags att lägga ned, tacka för musiken och kliva av scenen för denna gång. Det är ett beslut fattat med viss vånda och en hel del sorg eftersom jag haft ett enormt utbyte av bloggen och av er som jag debatterat med, meningsfränder som -motståndare, och jag måste säga att jag kommer att sakna min nästan dagliga tillvaro med er väldigt mycket. Kanske så mycket att jag kommer att ångra mig, vem vet?

Anledningarna till ”avhoppet” är flera. Jag har ett väldigt pressat schema sedan i somras och har därmed inte kunnat underhålla bloggen på ett sätt som jag kräver av mig själv, men jag måste också lämna rum för nya utmaningar. Allt har sin tid och Mr Brown’s har haft sin. Jag kommer säkert att dyka upp här och där i blogosfären för att följa diskussionerna och jag kommer förstås inte att radera bloggen även om jag säkert stänger av kommentarsfunktionen om några veckor eller så. Jag utesluter inte heller möjligheten att dyka upp som gästbloggare om någon vill bjuda in mig och det går tills vidare alltid att nå mig på mailen.

Den som undrar vem som döljer sig bakom Mr Brown måste jag tyvärr göra besviken. Mitt villkor till mig själv för att starta bloggen var att jag skulle kunna göra det fullständigt anonymt och jag kommer att hålla det löftet till mig själv. Den som är uppmärksam på vad som händer på nätet och annorstädes kommer säkert att kunna lägga ihop två och två. Och vem vet, en dag kanske den milt schizofrena tillvaro som mitt bloggliv inneburit på något sätt bli ett helt igen. En dag kanske du står och väntar på bussen när någon kommer fram till dig och säger: ”Hej, det är Mr Brown. Minns du mig?” Tills dess vill jag bara buga och bocka och säga:

Tackar för musiken!

Andra bloggar om: , ,

Min ideologiska cocktail

Efter att ha varit involverad i en ganska intressant debatt om marxism som vetenskap hos Björn så fick jag för mig att jag skulle försöka definiera mina egna trosuppfattningar i ideologiska termer genom att lista de ideologier eller idékomplex som utgör min ”tro”. Detta är den ideologiska cocktail som jag anser styr mina handlingar och moraliska överväganden listade utan inbördes rangordning. Den är gjord i all hast och kanske ändrar jag mig om något år, men jag kan se att alla dessa idekomplex varit viktiga för mig i olika stadier av mitt liv och att de alla i någon mån fortfarande påverkar mig.

Existentialism eftersom jag anser att människan har ett fritt val
Biologism eftersom det fria valet är begränsat till det biologiskas ramar
Freudianism eftersom jag anser att människan är driftsstyrd och eftersom den erbjuder möjligheten att analysera dessa drifter
Socialism eftersom det är det enda sättet att garantera den svages rätt
Anarkism eftersom det är den ideala samhällsformen när den svages rätt kan garanteras
Ateism nix, nope, icke, ingen Gud alls (förutom alla dessa trosuppfattningar)
Postmodernism eftersom den kan användas för att ifrågasätta alla ovanstående punkter

Se gärna detta som en utmaning om du vill!

Agenda 2010+ just nu: Charlotte skriver om kvinnorna vi älskar att hata, både Björn och Tomtom har listat musik på lite olika sätt och Marlene saknar en 70-talstrend

Andra bloggar om: , , , , , ,

Politiken som ekosystem

Världen är en extremt komplex historia och trots människans flagranta dominans av klotet så är vi inte med nödvändighet alltings mått. Hur skulle det till exempel se ut om man jämförde världspolitken med ett globalt ekosystem av enorma mått vilket kräver en exterm utzoomning från individplanet.

Tanken slog mig när jag läste om det kapitel i Mike Davis utmärkta bok Kolonialism och svält (ISBN: 9173430196) som handlar om vädersystemet ENSO (mer känt som El Niño eller La Niña) som med jämna mellanrum förorsakar extremt väder runtom i världen. Enligt forskarna beror fenomenet på att ett komplext förlopp som inbegriper både lufttryck, luftströmmar och kalla och varma vattenströmmar med stilla havet som centrum plötsligt ändrar ”riktning”.

På samma sätt skulle man kunna se politiken, politiska rörelser, och i förlängningen kampen om makten, som ett komplext ekosystem som då och då ”vänder” eller når ett nytt stadium i utvecklingen (resiliens med ett annat ord). I stället för vattenströmmar återfinner vi människomassor som med- eller motarbetar varandra och använder trender och diskurser för att försöka nå mål eller finna mening.

Jag föreställer mig att motsatsen mellan dominerande och dominerade massor måste vara central för en sådan holistisk sy på mänskligheten, men kanske är det så att jag finner det perspektivet mest intressant. Ur det perspektivet kan man definiera ett antal försök från de dominerade att få ett grepp om de dominerande, och försök till motgrepp från de dominerande. Dessa försök lyckas nästan aldrig till fullo och när de lyckas skapar de alltid nya ”klasser” av dominerade.

Är den gröna ideologin ett sådant ”högtryck” som nu vuxit sig så stark att det börjar hota de dominerande strömningarna? Är den gröna ideologin, mijömedvetandet och miljörörelsen den logiska fortsättningen på den liberala revolutionen och den socialistiska dito?

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,
pingat till

Liberal maktanalys med övrigt att önska

Naomi klein’s chockdoktrinen har skapat en hel del turbulens i den svenska blogosfären. I fokus står frågan om huruvida Milton Friedman var rådgivare till Pinochet eller inte och om man därför eller av andra orsaker kan kalla Pinochets regim för nyliberal eller inte och om man därför bör bokföra de tusentals människor som dödades av militärdiktaturen på ”liberalismens konto”, en diskussion som vanligtvis riskerar att begrava frågan om ansvar och skuld under ogenomträngliga ideologiska rasmassor.

Björn på bloggen Bent knyter an till den här diskussionen genom att jämföra socialismens syn på makt med liberalismens vilket är en fråga som skulle kunna bli riktigt intressant om det inte vore så att Björn, som liberaler plägar, fastnar i det gamla vanliga messianska hyllandet av liberalismen. Under dessa lovsånger hittar jag dock en anmärkningsvärd tanke: att liberalismen tycks utesluta en samtida maktanalys.

Låt mig uppehålla mig kring detta citat: ”Liberalen motsätter sig principen att en individ ska ha makt över en annan, bortom det som ska möjliggöra ett beskydd från andra individer och som ska möjliggöra att alla individer har en jämn spelplan att utgå från vad gäller t.ex. utbildning.”

Detta resonemang kan kanske vara relevant om man anser att ingen annan har någon egentlig makt än de mäktigaste, men så fort man hävdar den ändå ganska vedertagna synen på makt som en egenskap som produceras i alla relationer mellan människor och organisationer på alla nivåer i samhället så faller resonemanget pladask. Att ”motsätta sig principen att en individ ska ha makt över en annan” innebär ju i så fall att motsätta sig mänskliga relationer! Jag kan inte föreställa mig att det är det Björn menar, men det är slutsatsen som mäste dras. Möjligtvis stirrar sig Björn blind på Staten och ser inte hela den intrikata väv av maktrelationer som vi är en del av.

Denna paradox leder till ytterligare paradoxer. Målet att skapa ett samhälle där ingen individ har makt över en annan tycks med nödvändighet (eller som sidoeffekt) leda till ett klasslöst samhälle, med andra ord en Marxistiskt färgad utopi. Medlen må vara annorlunda men målet tycks vara detsamma.

Jag antar att det också är för att undvika att jämföras med den lede fi som liberaler ser sig nödgade att framhålla äganderätten som oförhandlingsbar. Men om äganderätten innebär att en individ får makt över en annan är den då verkligen förenlig med liberala principer?

PS. Bloggen Bent kör för övrigt även i år sin omröstning om årets politiska blogg och någon har varit vänlig nog att nominera mig bland hundratalet politiska bloggar. Röstar gör ni här. I övrigt önskar jag eder ett gott nytt 2008. D.S.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Mer om den Egyptiska blogosfären

Jag märkte i går att jag fick massor av träffar på ett gammalt inlägg om Egyptens blogosfär från människor som uppenbarligen letat efter Wael Abbas blogg och insåg att någon svensk tidning äntligen måste ha tagit upp hans fall. Efter lite letande hittade jag en artikel i Svenskan från i går men som vanligt länkar inte gammalmedia till bloggar ens om man skriver om dom så låt mig stå till tjänst med adressen till Waels blogg än en gång. Och läs gärna mer om Abbas öde i den här postningen som också visar ett av de omtalade videoklippen från YouTube.

För er som vill veta mer om den Egyptiska blogosfären rekommenderas ett besök på den amerikanske mellanösternexperten Marc Lynch blogg Abu Aardvark men kanske framför allt hans långa artikel i Middle East Report om bloggexplosionen bland unga medlemmar av det Egyptiska Muslimska Brödraskapet och hur det har påverkat denna omdiskuterade rörelse.

Andra bloggar om: , , , , ,

Årskrönika 2007: Tema makt (del 6: relationsväven)

En serie postningar som jag tycker att jag kanske borde ha utvecklat närmre under förra året är den serie som jag kallade ”Tema makt” som än så länge bara består av fem inlägg (sex inklusive detta). Serien är inte slut än och jag har bara sniffat på detta omfattande och mycket komplexa ämne. Ni kanske frågar er varför begreppet makt intresserar mig så mycket och ett av svaren är därför att jag tycker mig se hur centralt begreppet är i alla mellanmänskliga relationer. Varje gång vi korsar en annan människas väg uppstår en maktrelation oavsett om vi är medvetna om det eller inte och oavsett om vi vill det eller inte (på sätt och vis kan man kanske säga att mitt maktbegrepp är influerat av Foucaults) och ur det extremt finmaskiga nät som utgörs av alla dessa myriader av relationer och relationskluster blir den mänskliga världen till. En intressant ”sidoeffekt” av det här synsättet är att det utan vidare tillåter att man kombinerar en libertariansk syn på människan med en strukturell (eller kollektivistiskt om man så vill).

Jag har också i mina postningar varit inne på att makten kan transfereras mellan personer och organisationer med tvång eller på frivillig väg. Den kan avträdas eller tilldelas på frivillig väg och erövras eller frånhändas med tvång, eller till och med ”tappas” genom slumpens spel. Alla dessa transaktioner av makt mellan personer och organisationer gör att relationsnätet hela tiden förändras. Denna liknelse kan kanske missuppfattas som att jag ser världen som ett ständigt maktspel men det är inte riktigt sant. Det är snarare ett sätt att förstå rationaliteten bakom människors beslut ur ett extremt makroperspektiv. Det är egentligen bara fåtalet som strävar efter fullständig makt, de flesta låter andra förvalta sin makt, för att kunna leva ett drägligt liv eller av andra orsaker. Kanske för att det är det enda sättet att undvika att makten samlas i fåtalets händer.

Övriga postningar i serien ”Tema makt” (februari-april)
Del 1: Om svårigheten att avsäga sig makten
Del 2: Bloggplock
Del 3: Förtydligande
Del 4: Åtrå och fetischer
Del 5: Kritiken mot eliterna skymmer sikten

PS: 2007 var också året då Marcus Nilsson postade sin sista bloggpost på holist.wordpress.com och om det är någon som bloggat mycket om maktbegreppet så är det han och jag återvänder då och då till hans tidigare postningar på temat. Om du läser det här, Marcus, så skall du veta att jag ofta saknar dina krångliga men ack så intressanta inlägg. DS

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Årskrönika – en genomgång av 2007 års bloggande

Nu går snart mitt tredje år i blogosfären mot sitt slut och det är dags att sammanfatta årets diskussioner och inlägg. Det har varit ett ryckigt år om man tittar på min postningsfrekvens och om jag skall vara ärlig så tycker jag att kvalitén på inläggen skiftat lite väl mycket. Jag föredrar trots allt de längre inläggen som är mer resonerande och djuplodande. I augusti var jag för övrigt på väg att lägga ner. Tidsbristen var total och min intellektuella kapacitet behövdes på annat håll. Jag hade till och med skrivit min avskedspostning när inspirationen på ett mirakulöst sätt började flöda igen. Så, jag är kvar. Alive and kicking. Nåväl: här är första delen av en serie sammanfattningar av de frågor jag tagit upp under året och de debatter som förts här.

PR-BYRÅERNAS HEMLIGHETSMAKERI
Några av de mest lästa inläggen under året som gick handlar om PR-byråernas inflytande på det offentliga samtalet, vilket blev högaktuellt i och med att Göran Persson började jobba för JMK. Ingen som läser bloggen kan väl undgå att notera att jag är starkt kritisk till hur PR-byråerna försöker manipulera opinionen. Deras agenda ligger påfallande ofta i synk med konservativa värderingar vilket säkert bidrar till min motvilja, men framför allt anser jag att man bör kräva större insyn i deras verksamheter (vilket nu också EU-kräver), och att hemlighetsmakeriet i den offentliga sfären hotar demokratin.

Inlägg:
Isitts intressanta blå lista
Politikens reklamifiering ett hot mot demokratin
Mer insyn i Lobbyisternas verksamhet

ANTI-AMERIKANISM
Anti-amerikanism har varit ett omdiskuterat begrepp under några år. Men vad betyder det egentligen och vad är det man är emot? Nedanstående postningar är mitt inlägg i debatten.

Inlägg:
Anti-amerikanska känslor
Mer om anti-amerikanska känslor


EN NY FRONT I KRIGET MOT TERRORISMEN

Ett av de nya etnisk-religiöst färgade krig som pågått under året är det somaliska inbördeskriget som förts mellan en Islamistisk rörelse, krigsherrar, en väst-stödd regering och den Etiopiska armén. Islamisterna skapade ett tag lugn i krigsherre-styrda Mogadishu men i januari drevs islamisterna ut ur huvudstaden varpå USA satte in bombflyg för att ta kål på de flyende soldaterna. Dessutom visade det sig att det fanns svenska intressen i kriget i form av Carl Bildts engagemang i Lundin Oil. Kriget pågår alltjämt. Den soppa som kriget mot terrorismen är blir alltmer oätlig.

inlägg
USA slår till i Somalia
Mer av samma soppa, vår soppa

RASISM
Under januari tog jag upp rasism-begreppet i några inlägg, bland annat efter att ha fokuserat på rasism under valrörelsen och efter att ha läst George M Fredricksons bok på temat. En av bokens intressantare delar jämför Jim Crow-lagarna i USA:s sydstater med Nazisternas Nürnberglagar.

Inlägg
Rasismens problemformuleringspriviliegium
Mer om rasismbegreppet, Del 2

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Äntligen! Reklamfri DN.se

Jag brukar inte tipsa så ofta om programvaror, men det här är det bästa som hänt sen…ja vad? Firefox flik-system kanske? Jag spenderar mycket tid framför skärmen och jag har blivit alltmer irriterad på nyhetssidornas flash-animerade reklam som både slöar ner browsern, tröttar ögonen och drar bort uppmärksamheten från läsningen. Dessutom tycker jag att stadslandskapet är tillräckligt nedsmutsat med reklambudskap för att jag skall behöva stå ut med det framför datorn. Men efter att ha installerat Flashblock i Eldräven så ser nu startsidan för DN.se ut som nedan. Det är en helt annan upplevelse, som rekommenderas!

Andra bloggar om: , , , , , ,

Mustafa Dominic: ”Iran bör skaffa kärnvapen”

Det har väl knappast undgått någon att de amerikanska säkerhetstjänsterna i sin senaste gemensamma rapport menar att Iran inte haft något kärnvapenprogram sedan 2003, vilket väckt mycket debatt (se t.ex. DN här och här. En krönikör som har en lite annorlunda syn på rapporten är Mustafa Dominic som presenterar en tanke, i en krönika på Wahington Post/Newsweeks Post Global, som egentligen inte är så märklig, men som jag aldrig läst förut i väst-media, nämligen att Iran borde skaffa sig kärnvapen som avskräckningsmedel. Dominic skriver:

The American intelligence reports’ recent assertion that Iran halted its nuclear weapons program in 2003 does not change anything about the current situation as long as it does not fundamentally change the minds of American policymakers. Judging from President Bush’s dismissive response, this doesn’t seem to be the case. The truth is, Americans do not need a pretext to continue their bullying of Iran, which is precisely why Iranians want to and in fact should build nuclear capacity.


Och visst är det väl egentligen vid första påsikt ett logiskt resonemang som stämmer väl överens med hur man förväntas reagera på en fri marknad (Dominic är marknadsanalytiker). Om ens konkurrent och därtill största fiende hotar med våld måste man kunna möta det våldet på något sätt. Och eftersom USA är så fullständigt militärt övermäktigt så verkar det bara vara kärnvapen som kan vara tillräckligt avskräckande. Alltså bör Iran skaffa kärnvapen. Kanske till varje pris till och med eftersom det är det enda sättet att garantera den egna suveräniteten och därmed friheten.

I skenet av detta resonemang är det uppenbart att vi (återigen) behöver nedrustning i världen. Mer nedrustning, bättre nedrustning och effektivare nedrustning. Smartare nedrustning och sexigare nedrustning. Så ja, jag förstår Dominics resonemang, men nej, jag håller inte med om det. Större högar av kärnvapen är inte lösningen.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,