Det slog mig plötsligt när jag precis höll på att läsa den här debattartikeln i Guardian att det som debatten om rasism i många avseenden handlar om är vem som skall formulera vad som är ett rasistiskt beteende: offret eller förövaren (vilket naturligtvis definierar om offret är ett offer eller förövaren en förövare). Det blir verkligen extra tydligt i frågan om Celebrity Big Brother-skandalen, men är också applicerbart på till exempel Villaägarnas ordförande Hr Nylens famösa uttalanden om invandrare eller på förkastandet av Kamalis utredning. När jag kommer till slutet av artikeln så förtydligar Martin Jaques min nyss tänkta tanke på ett briljant sätt.
The test of our behaviour, of how racist we are, is no longer what the white British think. That started to change with the self-awareness and growing confidence of our own ethnic minorities. But the matter does not end there. The test now, in this instance, is what Indians in India think, how they perceive us.
Med andra ord: under imperiets glansdagar sket britterna fullständigt i om de blev kallade rasister, eller snarare: de medgav villigt att de var det eftersom rasismen stod vid sin ideologiska höjdpunkt. I dag när britterna börjar bli beroende av ett land som Indien är det en helt annan femma. Rasismens formuleringsprivilegium har förskjutits något litet från förövaren till offret även om mycket återstår innan rasism kan anses vara ett otyg förpassat till historiens skräphög, om det nu någonsin kommer att inträffa.
Och ett litet tillägg: Gordon Brown och Tony Blair har sett sig nödgade att framhäva britterna som ett tolerant folk inte nödvändigtvis därför att de är ”goda” människor eller ”politiskt korrekta”, utan därför att de är livrädda för att alla indiska callcenters och programmerare ska gå i strejk och det brittiska samhället bryta ihop när ingen britt kan få support när DVD’n fastnat i deras nya Samsung.
Andra bloggar om: politik, rasism, kamali, big brother, storbritannien, indien
intressant ?