Ekonomerna och tyskarnas val

I går natt satte jag igång att läsa Kenneth Hermele’s bok ”Vad kostar framtiden?” från 2002 som i korthet handlar om samtida ideologiska motsättningar. Eftersom jag somnade med boken på bröstet (vilket inte säger något som helst om dess kvalitet) så får jag återkomma med en mer fullödig recension vid ett senare tillfälle. Jag vill bara citera en passus ur bokens introduktion angående debatten kring det nyss avslutade förbundsdagsvalet i Tyskland.

”Ekonomer spelar en viktig för att inte säga dominerande roll i dessa strider om hur det är och hur det blir. Så har det inte alltid varit i det svenska politiska samtalet. Tidigare – säg för tjugo, trettio år sedan – gav framför allt statsvetare men även övriga samhällsdebattörer viktiga infallsvinklar när det gällde politik, den offentliga sektorn, den svenska modellen och tillväxtens gränser. /…/ Ekonomerna har med andra ord lyckats erövra problemformuleringsprivilegiet, de bestämmer nu hur frågorna skall ställas, och därmed också till stor del vad svaren blir. Det är därför av intresse att fundera på hur just ekonomer gör när de diskuterar, vad de ser när de tittar sig omkring och – lika viktigt – vad de inte ser eller väljer att bortse från.”

När man hör på debatten kring ”katastrofen” i det tyska förbundsvalet så är det just de ekonomiska aspekterna som hamnar i förgrunden. Åsikten att Tysklands ekonomi måste reformeras framförs gång på gång och med hela handen. Det är ett måste med ett ekonomiskt starkt Tyskland för hela Europas välfärd och det kräver en besk medicin. Den offentliga sektorn måste skäras i, arbetsrätten tullas på, lönerna sänkas. Europa måste hålla tätpositionen i den kommande kampen mot tigerekonomierna i Asien.

Det är nästan som om det snarare är det problemformuleringsprivilegium som Kenneth Hermele pratar om står på spel. Tysklands problem är nämligen långt ifrån bara av ekonomisk natur utan också kulturell och CDU’s ”valnederlag” visar på att alla försök att bara genomföra ekonomiska omstruktureringar utan att också ta tag i de kulturella problemen ofelbart kommer att förkastas av väljarna. Tyskland behöver terapi också av ett helt annat slag än den av typen ”shock” som ekonomerna förordar och valet speglar detta behov. Ekonomerna verkar dock avsky att tala om såna saker, det kan ju rubba marknadens förtroende, gud förbjude. I val gäller dock lite andra förutsättningar. Det är snarare folkets förtroende man skall vinna.

2 reaktioner till “Ekonomerna och tyskarnas val”

  1. Nu har ju Berlin iofs nyligen korats till världens kulturtätaste stad av några forskare, så inte kan det väl vara där skon klämmer? Eller menar du att de förtvivlade massorna i de nya förbundsländerna skulle sukta mer efter kultur än ett stabilt jobb och fina framtidsutsikter?

    Den tyska välfärdsstaten är underfinansierad och arbetskraftskostnaderna är redan de högsta i världen. Det är mot bakgrund av insikten att den rådande ekonomiska situationen är ohållbar och orättvis som fått en massiv majoritet av tyskarna att rösta för fortsatta reformer, inte kulturella förvillelser.

    Däremot kan man fråga sig om den tyska grundlagen är optimal för att röja upp bland strukturproblemen. Och et perspektivet har sannerligen hamnat i bakgrunden i debatten.

  2. Jag menar inte kultur i form av konst, musik eller dyl för du har rätt i att Berlin har massor av det, men det beror snarare på andra orsaker än den tyska ekonomin i stort.
    När jag pratar om kultur så menar jag en folkgrupps värderingar och traditioner. Habitus skulle en del kalla det. Jag menar att de kulturella och ekonomiska skillnaderna mellan öst- och västtyskland är så stora att de måste överbryggas för att reformer skall kunna komma till stånd. Det innebär bl.a att en visad respekt för östtyskarnas situation och ett program för att lösa den, och där måste också näringslivet ställa upp. Om inte den tyska regeringen kan erbjuda östtyskarna mer än en ännu trängre svångrem kommer Oskar Lafontaine och Gregor Gysi att få ännu fler röster i nästa val.

Kommentarer inaktiverade.