Jag tillhör nog en av de få personer i Stockholm som får den intressanta mediamixen SvD och Stockholms Fria på lördagarna. Jag har ibland undrat hur de mer politiskt insatta tidningsbuden funderar när de lägger paketet i min brevlåda. Möjligen tror de att jag är SÄPO-anställd. Stockholms Fria är verkligen ett intressant inslag i medielandskapet även om vissa artiklar skulle må bra av lite putsning (men vem är jag att kritisera?). Den utkommer en gång i veckan och förmedlar nyheter med en klart vänsterradikal inriktning.
Stockholms fria har denna helg bland annat en intressant artikel av Jim Lobe som beskriver hur den numera välkända tankesmedjan Project for a New American Century (PNAC) utvecklats under de senaste åren. Det brukar sägas att PNAC har haft ett stort inflytande över USA:s utrikespolitik, bland annat därför att både Rumsfeld, Wolfowitz och Cheney varit medlemmar. Det kan låta en smula konspiratoriskt, men det som skrivs i PNACs öppna brev till Vita Huset brukar ligga helt i linje med det som är, eller blir, officiell utrikespolitik. I korthet så går PNACs politiska linje ut på att USA efter murens fall bör agera som en hegemon på världsarenan med hjälp av en aggressiv militär utrikespolitk. Det kommande århundradet skulle bli ”det Amerikanska Århundradet”, därav namnet på tankesmedjan.
Jim Lobe skriver att PNAC nu har drabbats av intern split som bland annat beror på USA:s krigspolitk, d.v.s först och främst situationen i Irak. ”Den enigheten började spricka redan när amerikanska trupper var på väg till Irak. Kristol, Kagan och andra nykonservativa ansåg att i synnerhet Rumsfeld inte var tillräckligt hängiven att satsa på en stor styrka som var nödvändig för att transformera Irak och regionen i övrigt. Därför började man kritisera försvarsministern och kräva hans avgång. Vissa kritiker har även anklagat de nykonservativa för att ha inbillat sig själva och Bush att de amerikanska trupperna skulle tas emot med öppna armar i Irak. Att Wolfowitz gick i exil till Världsbanken och biträdande försvarsministern Douglas Feith avgick bör ses i skenet av detta”.
Irak blev inte den promenadseger som förväntades och det har stoppat den fortsatta expansionspolitk i mellanöstern (läs: militära och politiska åtgärder mot Iran och Syrien) som PNAC hade velat se. Den offensiva retorik som varit tankesmedjans kännemärke har i och med kriget i Irak prövats mot verkligheten med ett deprimerande resultat vilket satt i gång the ”blame-game” med split som följd. Jim Lobe är dock noga med att påpeka att Kristol, Kagan och de andra nykonservativa inte skall ses som uträknade ännu.
USA och de nykonservativa har spelat ett högt spel med männskoliv som insats när man invaderade Irak och för varje dag som går med nya döda tvingas de på defensiven. PNAC kommer säkert ha en roll som en pådrivande faktor i framtidens historieböcker. Jag hoppas att lärdomen är att en krigspolitik med global dominans som mål är ett hopplöst företag i dagens värld. Det kunde kanske fungera under romarriket, men alla länder som har försökt sig på sådana projekt under de senaste århundradet har fått betala ett mycket högt pris i form av mänskligt lidande.
Bild av Donald Rumsfeld: Defenselink