Tillbaks i Berlin igen. Kvicksilvret dallrar omkring 35-strecket och i tidningarna diskuteras på allvar att införa siesta. Inte ens de få sjöar som stadsborna har tillgång till verkar kunna erbjuda svalka. Berlin är inte precis ett badparadis om man säger så. Jag plockade upp Berlintidningarna TAZ och Der Tagesspiegel (vänster resp. typ ob. lib.) samt framför allt den välmatade klassikern Der Spiegel, som utkommer en gång i veckan, för läsa om Tysklands perspektiv på mellanösternkonflikten. På tyska heter mellanöstern ”nära-östern” (Nahost), vilket visserligen kan förklaras av landets geografiska position, men Tyskland har traditionellt sett, sett Balkan som sin en del av sin intressesfär och därifrån är inte steget långt till Libanon.
Tyskland är uppenbarligen berett att skicka trupper till en eventuell FN styrka i Libanon men eftersom relationen till Israel är minst sagt komplicerad så är frågan en het potatis och Angela Merkel har klart deklarerat att man inte tänker gå i första ledet. Dessutom har Tyskland en motvillig hållning till militära insatser, som visserligen har luckrats upp betydligt under de senaste åren då Tyskland bidragt med trupp till FN-ledda styrkor, men som fortfarande präglar debatten.
Israel är inte heller speciellt suget på att ha Tyska soldater i sin närhet och enligt Spiegel har den Israeliske ambassadören i Berlin Shimon Stern höjt ett varnande finger att Israel knappast skulle tillåta Tysk trupp i mellanöstern så länge det fortfarande finns överlevare från förintelsen kvar i livet. Samtidigt är det en förtroendefråga för den tyska kanslern. Tyskland vill spela en stor roll i Europa och har visst fog för det samtidigt som man är ytterst känslig för nationella strömningar och sitt rykte. Själv måste jag säga att jag finner den Tyska positionen mycket intressant. Här är ett land som blivit så märkt av det våld som strömmat från dess nationella ledare och befolkning att de utvecklat en naturlig försiktighet i militära spörsmål och en diplomatisk ådra. Kanske är det dags att låta dessa egenskaper få komma till tals på riktigt snarare än att Tyskland faller in i en ”hökig” position som övriga västvärlden kommer att ha stora problem att tolerera?