Det blev ett mycket längre avbrott i bloggandet än vad jag egentligen hade tänkt mig, men nu knattrar tangenterna på min laptop igen. I’m back, Jack!
Vanvettet är löst igen i våldets näste och jag får flashbacks av nyhetsbilder från 80-talet med ett söndertrasat Beirut under ständig granatbeskjutning. Israel har (igen) tagit till med hårdhandskarna i Powell-doktrinens anda av ”overwhelming force” och kollektiv bestraffning och är samtidigt pressat från två håll. Om man nu överhuvudtaget är pressat av något annat än sin interna vilja att visa omvärlden att man inte tvekar att bomba allt sänder och samman om någon rör ett hårstrå på en soldat. Kunde kidnapparna i Palestina och Libanon ha förutsett reaktionen? De borde i alla fall vara vana vid den. De senaste dagarnas händelser visar på en ny taktik från väpnade organisationer som Hamas och Hezbollah. Borta är självmordsbombarna och i stället ser vi granatattacker och kidnappningar, kort sagt en mer öppen krigföring. The Guardian menar att Hezbollah nu tar större risker för att förstärka sina positioner i Libanon, men frågar sig också vilka strategiska beslut som ligger bakom attacken som är den första i sitt slag på mycket länge. Frågan som dyker upp är förstås hur mycket Iran är inblandat, och följdfrågan man måste ställa sig är hur mycket vi i väst vill att Iran skall vara inblandat. Tyvärr riskerar de som önskar krig mot Iran få bensin på sin kvarn om Hezbollah fortsätter sina attacker.
Så glider regionen igen långsamt ned i våldets träsk, och jag är på intet sätt förvånad även om jag hade hoppats på en ny fred. Jag trodde framför allt inte att Israel var beredda att försöka krossa Hamas efter deras valseger, och detta just då det verkade som om den politiska organisationen började bereda sig för att slå in på diplomatins väg (den militära verkar vilja annorlunda). Alla stora ord om demokrati i mellanöstern är nu förgäves och det är uppenbart att de byggts på västliga dagdrömmar och liberala fantasier. Återigen verkar det (o)heliga landet stå inför en slutstrid, som så många gånger förr. Precis som alla dessa andra gånger kommer det bara att leda till ytterligare misär, död och förintelse. Är det inte dags att skicka in en massiv FN styrka i hela regionen på ett ”chapter 7”- uppdrag?
Bild: Hezbollahs flagga hämtad från Wikipedia. Licens: GNU FDL
Andra bloggar om: politik, israel, palestina, hezbollah, hizbullah, hamas, libanon, israel
Det är så märkligt, jag får en förställning om att deras regering är psykiskt sjuk rakt igenom. Jag inser att det inte kan vara så, men då går jag samtidigt vilse när det gäller motivet.
Att de ensidigt tänker utropa landets egna gräns har jag förstått. men förstår de då inte att de kommer att bli hatade av en hel värld? Ja, men undantag av ett gäng tok-kristna amerikaneer då förstås..
Tja, skulle man inte kunna säga att hela Israel lider av ett slags kollektiv post-traumatisk-stress efter förintelsen? Om inte det är psykisk ohälsa så vet jag inte vad.
En av de mest fascinerande böcker jag läst under våren är Göran Rosenbergs ”Det förlorade landet” (ISBN: 9100581267 finns i pocket). Dels är den bra som en historisk kartläggning av sionismen men också som ett sätt att försöka förstå ideologin bakom israel. Rekommenderas!
Jag tror dessvärre att det handlar om att Israel inte vill ha fred. Det är de extrema sionisterna som bestämmer agendan och för dem handlar det om att erövra det ”heliga landet”, må det sedan ta 500 år, och under den tiden är det viktigt att det alltid finns skäl att gå till attack och till att försöka utvidga territoriet. Varje liten incident ger skäl att ta till storsläggan. Så har det varit så länge jag kan minnas.
Dessvärre har du troligen rätt Kerstin samtidigt som jag vet att det finns många israeler som har moraliska dubier om hur palestinierna behandla(t)s. Men som du säger: de är inte vid makten. Om detta fortsätter lär väl för övrigt bara extremisterna vara kvar i landet.
Läste just, minns inte var, möjligen i DN, att 83% av israelerna stödde angreppet på Libanon :-(!
Propaganda är kusligt effektivt. Var det inte liknande siffror man fick då man undersökte om USA.s befolkning trodde att Saddam hade något med Al Quaida att göra?
”Läste just, minns inte var, möjligen i DN, att 83% av israelerna stödde angreppet på Libanon :-(!”
Såg precis en siffra på 86%. Krig gör människor tokiga. Man tror alltid att man skall få en lätt revansch för någon oförrätt, vilket förstås är en illusion. Som någon skrev här: ”det är alltid lättare att starta ett krig än att avsluta det” (det kanske var du?). Hur många libaneser och israeler måste dö innan opinionen vänder?
Tror det är kinserna som har ett ordspråk:
Lätt rida tiger, svårt kliva av!
😀 Ska komma ihåg det ordspråket!