Anti-amerikanska känslor?


En diskussion som jag varit involverad i på Mattias blogg ”Utsikt från höjden” om bombningarna av Somalia fick mig att börja fundera lite på det som man brukar kalla för anti-amerikanska känslor (anti-american sentiment) som det har pratats om så mycket de senaste åren. Grunden för diskussionen, framför allt med en Niklas Lindgren gällde huruvida bombkrig var mer, eller mindre, dödliga för civilbefolkningen, och jag måste erkänna att jag skrev mina första kommentarer i affekt. Den fråga jag ställer mig är: varför upprör mig USA:s krigspolitik så mycket? Gudarna skall veta att jag inte är ensam med dessa ”anti-amerikanska” känslor utan att det tvärtom är något som diskuterats frekvent sedan 2003 åtminstone. Det som många av de som inte är ilskna tycks fråga sig när det läser inlägg från ilskna personer som mig är: Varför denna ”bashning”? Är inte USA del av ”oss”, eller ”de goda” om man så vill? Är inte USA bättre än den (oupplysta) horden som vill förgöra oss? Är vi inte beroende av USA:s beskydd för att överleva?

Det är på ett sätt sant att vi lever i ett slags symbios med det stora landet i väster, trots att denna symbios börjat knaka något i fogarna. Men jag upplever inte längre det som att vi är ”familj” på samma sätt som jag kanske skulle ha uttryckt det för tio år sedan. Antingen har det hänt något med mig, med amerikanerna, med Europa eller med alla andra. Men det finns ett annat viktigt argument som jag sällan eller aldrig hör men som sammanfaller i stora drag med den liberala svenska pressens hållning inför t.ex. regeringen Persson (r.i.p), som man ansåg hade för mycket makt och som hade haft den alldeles för länge. ”Makten måste granskas” var parollen. Faktum är att vi befinner oss i en liknande situation på global nivå. Vi har en nation vars makt på många områden är överlägsen alla andra, en nation vars militära utgifter är lika stora som de, har jag för mig, tjugo (insert fact-check here) följande ländernas tillsammans. Vi har en nation som vill utnyttja den makten aggressivt för att skydda sina egna intressen och som låter oss få veta att vi intet har att frukta om vi är på dess sida. Kort sagt: ”the bully on the block”, som Colin Powell en gång uttryckte det. Denna makt måste förstås granskas och jag är glad att jag har tagit mig tid att försöka sätta mig in i den nyneokonservativa agenda som styrt vita husets beslut sedan den 11 september 2001.

För det är förstås de nyneokonservativa det i grund och botten handlar om när jag pratar om ”anti-amerikanska känslor”, inte om Bill och Sue i North Dakota. Fortfarande bär jag en bild med mig av glimmande New York-gator, californiska ökenlandskap, San Franciscos kullar och den stora fredsdemonstrationen i samma stad i februari 2003. Visst är jag seriöst oroad över de neokonservativas despotiska, på gränsen till fascistoida drag, men jag borde också vara rejält sur över att de i sin lusta att erövra också försökt att förstöra mina varma känslor för människorna i väster. De har trots allt inte lyckats. ”I love america and america loves me” för att citera Beuys.

Andra bloggar om: , , ,

8 reaktioner till “Anti-amerikanska känslor?”

  1. Alltså, de ”nykonservativa” är inte konservativa utan en slags radikaler. Konservatismen är som bekant motståndare till radikalism.

  2. Radikala eller konservativa? Kanske både och, och därav prefixet ”ny”. För visst finns det ett drag av konservatism i vurmandet för att till varje pris konservera USA:s hegemoni.

  3. Ett intressant och tänkvärt inlägg! Jag ställer mig själv dessa frågor, men har inte uttryckt dem så väl.

    För övrigt bör man nog skilja på ”neokonservatism” (Neoconservatism, det vi talar om här) och ”nykonservatism” (New Conservatism, ett försök till renässans för klassiskt konservativa värderingar, ungefär som nyliberalism gör anspråk på att vara för liberala värderingar).

  4. Jag med. Det var någon som påpekade det för mig, och jag tänkte föra den upplysningen vidare… 😉

    Jag gillar din blogg! Vet inte om jag sagt det förut.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.