Den militära logiken styr den offentliga debatten

Jag har under de seanste dagarna uttryckt en viss frustration i mitt debatterande om stridigheterna i Gaza och fått klä skott från både höger och vänster. En anledning till frustrationen är det ständiga fokus som riktas mot de militära stragierna och taktikerna och hur de påverkar maktbalansen i regionen. Jag erkänner villigt att också jag låter mig dras med i detta spel i ett försök att förstå konfliktens natur, ett spel som handlar om den territoriella och politiska makten, ett spel som uppenbarligen inte kan vinnas av någon sida utan oacceptabla lidanden för civilbefolkningen.

Sålunda kan man i evighet bolla fördömanden fram och tillbaka mellan sig och därmed spegla konflikten som den ser ut militärt, fast med argument, allt medan Gaza dras ned i ett skyttegravskrigsliknande krig som kan pågå i evigheter (och som har pågått i evigheter). När man försöker prata om lösningar på konflikten så hamnar de militära alternativen direkt på bordet. Eftersom hela debatten drivs av en militär logik är lösningen som alltsom ofta föreslås att kalla in FN, NATO, EU eller vilken överstatlig arme man råkar ha för handen. Jag säger inte att man inte bör utesluta dessa förslag och hänge sig åt att bara hoppas på att allt skall bli bra. Vad jag vill är att ge plats för de röster som arbetar för ett annat sätt att berbeta konflikten: att ge plats för de som arbetar aktivt med fredsarbete på båda sidor av stängslet. att ge dem mediautrymme, uppmärksamhet och stöd. Jag har tidigare kritiserat Sveriges arbete med insatsstyrkan som ett ensidigt fokuserande på det militära och menar att det skickar signalen att vi inte längre tror på det civila arbetet. Det sätt som man presenterar denna logik för allmänheten blir extra tydlig när det gäller fallet med kriget i Irak: först skickar vi trupper för att vinna kriget, sedan bygger vi upp det civila samhället och infrastrukturen. Det låter så enkelt, men i själva verket är just Irak-kriget dödsstöten för den typen av resonemang.

Det civila samhällets arbete för fred och mänskliga rättigheter är inte något som med nödvändighet kommer efter kriget, det pågår just nu, i Israel och i Gaza, om än kraftigt begränsat av de krigförande parterna. Demonstranter för fred ställer sig mellan rivaliserade fraktioner och blir beskjutna. Palestinier pratar om ”skammen i att broder skjuter på broder”. Det är dags att stå upp för dessa grupper och ge dem stöd och mediautrymme. Någonstans därute finns det en Ghandi, en Martin Luther King eller en Bernadette Devlin som jobbar på att få inta scenen. Det är dags att låta dem göra det.

MER: B’Tselem uppmanar Israel att inte bomba infrastruktur i gaza (tack till Anna W för länken)

UPPDATERING:
Anna Veeder gjorde mig precis uppmärksam på detta palestinska fredsinitativ i en av hennes tidigare postningar. PPC (Palestinian Peace Coalition) försöker skapa en bred koalition för att få bukt med det sekteristiska våldet i Gaza. Detta är en typ av initiativ som jag efterlyster i den här postningen.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

5 reaktioner till “Den militära logiken styr den offentliga debatten”

  1. Tja, en gandhi-typ som jobbat mycket i Hebron med ickevåldsaktioner och också åkte till Irak under invasionsbombningarna är nunnan Anne Montgomery. Hon skadades under en aktion i Hebron för ett par år sedan men åker envetet tillbaka till Mellersta östern gång på gång.

    Jag träffade henne 1984 när hon var 57 år gammal. Vi förberedde att slå sönder en Pershing II raket med hammare. Det var min första plogbillsaktion men hennes tredje. Hon hade redan suttit ett par år i fängelse för sina avrustningar. Vi fick åtta år för vår avrustning av Pershing raketen. Jag utvisades efter 15 månader men Anne avtjänade två år. Jag minns att hon en gång sa att fängelse är det moderna klostret.

    Hon gjorde sedan ytterligare två plogbillsaktioner. Hon oskadliggjorde bland annat en Trident-kärnvapen-ubåt med hjälp av kanoter och hammare och släggor. En sådan utbåt kan ha kärnstridsspetsar motsvarande 960 Hiroshimabomber. Det innebär att Anne tillsammans med några andra har avrustat mer sprängkraft än vad som använts under alla krig i världshistorien från stenåldern och till dagens Irakkrig.

    Med bra hammare kan vi tömma världens krig på vapen. För de tillverkas här hos oss. Man ska inte använda snickarhammare för den går av. Men det finns fina smideshammare som är gjorde för metall. om ena sidan är spetsig blri det lättare.

  2. Jag har nästan en personlig historia, också. 🙂

    Jag känner en som var i lägren mot JAS-planet.

    Jag frågade om det inte fanns någon insikt i det roliga bland fredsaktivisterna när de skaffade vakter för att skydda sig mot ”våldsamma element” som var störande?

    Det är uppenbart — litet, fredligt land bygger en militär för att skydda sig mot aggression från ”våldsamma element”. En grupp pacifister hyr vakter för att skydda sig mot våld.

    Hon sade ”nej”.

  3. tack för tipset, per. skall kolla upp henne. behöver positiva förebilder i regionen just nu. och tack för den lilla insidern om plogbillarnas verktyg. även om jag nog misstänkte redan tidigare att en hammare från clas ohlson inte skulle räcka långt mot en trident 😉

  4. Jo, en Clas Ohlson hammare som är lite vass och är gjord för metall (smide etc). Det räcker med sprickor i metallen, osynliga för våra ögon, för att den delen av vapnet måste kasseras.

    (Ang Bernt: Det heter inte vakter i ickevåldsrörelsen utan Fredsbevarare. De är tränade i att ingripa med ickevåld vid provokatörer eller för att lugna ner poliser, aktivister, åskådare, eller arbetare som hetsar upp sig.)

  5. Jag frågade iofs inte men i dagstidningarna stod det att vakter hade hyrts utifrån.

    Jag skulle tro att icke-vålds-vakter skulle ha problem redan med de ”korthåriga element” som var vid lägret… 🙂

    Du inser det roliga i parallellen men vill inte kommentera den biten?

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.