Med en kolonial smak i munnen

Varför får jag en kolonial smak i munnen när jag läser den här analysen av läget i Pakistan i Washington Post? Jag vet att artikeln handlar om hur Vita Huset förhåller sig till undantagstillståndet, men jag får ändå känslan av att journalisterna i grund och botten betraktar Pakistan som en femtiförsta amerikansk stat och General Musharraf som en guvernör som lyckats ställa till det för den federala regeringen. Vita Huset har ju till varje pris försökt att få Pakistan att framstå som en demokratisk stat så att man skall kunna legitimera sitt samarbete med generalen och hans armé och så går han och utlyser undantagstillstånd! Det verkar som varhelst USA försöker sprida demokratins ljus så går det rent åt peppran och resultatet blir snarare det motsatta. Så det är inte konstigt att WP anser att det är pinsamt för Bush-administrationen att den bångstyrige generalen har agerat tvärtemot vad USA föreskrivit och stängt av demokratin. Hans dagar är med andra ord räknade och det skulle inte förvåna mig om Benazir Bhutto omedelbart hamnar på Vita Husets sponsorlista och att hon sitter på hans post inom två år.

Jag tog mig en titt på några kartor för att försöka få redan på ungfär var Pashtunistan eller vad man nu skall kalla det, ligger rent geografiskt och var Pushtu är det dominerande språket. I väst talar vi gärna om al-Quaida eller Talibaner när det gäller den pågående konflikten i gränslandet mellan Afghanistan och Pakistan och jag undrar om man inte därmed i sin anglocentrism glömmer bort en dimension som har med etnicitet att göra. I princip drog Britterna upp Pakistans västra gräns rakt igenom Pusthunernas land och frågan är om vi inte har att göra med en självständighetskamp snarare än något annat. Ta en titt på kartan nedan som visar de dominerande språkområdena i Pakistan. det är inte helt svårt att föreställa sig att Pakistan som land inte existerar om tjugo år utan att vi i stället har fyra nya stater: Pusthustan, Punjab, Sindhi, Kashmir och Baluchistan (1).

1) Pakistan är ett namn som hittades på 1933 och som är en förkortning av de olika delarna: Punjab, Afghani, Kashmir, Baluchistan

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,

Moderna och primitiva vapen och världar

Jag kan inte låta bli att analysera en mening ur den förra postningen lite noggrannare. Det handlar om ett citat ur Helena Lindblads recension av filmen ”Det svider i hjärtat” i DN som i sin helhet lyder:

”Man kan inte säga att han ger något uttömmande svar på frågan om hur något i grunden så primitivt som potentiella självmordsbombare kan frodas mitt i den moderna världen.”

Vad är det hon egentligen säger? Jo, för det första att självmordsbombning är något ”primitivt”. Med det kan hon mena två saker som jag ser det. Antingen menar hon att det är ett primitivt vapen på så sätt att det är ett ”simpelt” eller ”osofistikerat” vapen. Eller så menar hon att själva akten att ta livet av sig som ett taktiskt vapen är en primitiv handling, vilket jag tolkar som att handlingen kulle kunna betecknas som ociviliserad eller osofistikerad. Denna primitivitet ställer hon sedan mot västerlandets modernitet: ”hur kan något så primitivt ”frodas mitt i den moderna världen”?

För mig inrymmer ovanstående en paradox. Möjligtvis passar självmordsbombaren inte in i den västerländska militärhistoriken där det tekniska framsteget alltid framhävs som avgörande i de militära paradigmskftena: där repetergevärets överlägsenhet avlöses av kulsprutan, flygvapnet, radarn och laserstyrda missiler. Denna tidigare så vedertagna militära utvecklingslära utmanas på senare år av statsvetare som Mary Kaldor och Herfried Münkler, vilket jag också skrivit om tidigare. I dagens krig är det inte längre säkert att den part som är tekniskt eller numerärt överlägsen kommer att vinna i längden. Man skulle kunna säga att vi är i ett premodernt eller postmodernt paradigm, eller båda på samma gång, hur man nu väljer att se det.

Man skulle också kunna säga att självmordsbombaren är en i högsta grad ”modern” företeelse, om man använder ”modern” som synonymt med ”samtida”. Det är det ”nya” vapnet, en del av ett nytt ”militärt paradigm” som alla armeer i dag måste förhålla sig till, och en av anledningarna till att man i dag inom EU vill gå över till ett insatsförsvar. Fakutm är att självmordsbombaren inte existerade i den muslimska världen ”i modern tid” före 1980 då Libaneserna importerade vapnet från de Tamilska motståndsrörelserna på Sri Lanka. Däremot sägs det att självmordsbombaren som fenomen härstammar från de s.k. ”Asasinerna” som var en fruktad Shia-sekt i 1000-talets persien.

Jag antar att Helena Lindblad menar att det faktum att så många unga män väljer martyrdöden framför allt annat är något så ofattbart ociviliserat att det måste betecknas som primitivt och där må hon ha en poäng. Minns bara att nästan nio miljoner unga män med eufori kastade sig in i första världskriget och massakrerades på ett sätt som bara kan betecknas som självmord. Minns att kriget upphöjdes som ett reningsbad av ledande politiker, intellektuella och konstnärer även efter denna massaker. Minns att andra världskriget dödade civila i en omfattning som aldrig tidigare skådats. I västvärlden har vi sedan dess lärt oss att föra krig med ett minimum av stupade på den egna sidan, men det har i så fall inget med vår ”modernitet” att göra utan med en mycket dyrköpt erfarenhet.

Det troligaste är ändå att Lindblad reagerar med sin egen reptilhjärna som säger henne att Sverige är modernt och Orientalen primitivt.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Självmordsbombare: skillnader och likheter

Jag har inte sett Oscar Hedins dokumentär om de svenska martyrerna, men jag känner mig ändå någorlunda insatt för att kunna kommentera saken. Självmordskandidaternas inställning till sitt liv väcker förstås som alltid uppseende och indignation. Man kan som Sanna Rayman sammanfatta denna indignation med en mening: ”Vad bevisar man genom att dö?”

Kulturbloggen sammanfattar en annan vanligt ståndpunkt: ”I Sverige finns ingen riktig beredskap för det här”. Men vad är egentligen ”det här”? Vad är det som är så ovanligt? Under Finska vinterkriget åkte över 8000 Svenskar till Finland för att strida på Finlands sida under parollen ”Finlands sak är vår”, och under Spanska inbördeskrget drog anarkister och andra till Spanien för att slåss mot Franco-trupperna. Det är med andra ord inte första gången som Svenska medborgare slåss i andra länder. I dag skickar vi dessutom soldater till Afghanistan för att slåss mot Talibaner.

Den stora skillnaden är förstås att så många svenskar har så svårt att acceptera att Islam skulle vara värt att slåss för. ”Saken” är inte legitim. Dessutom är man rädd för att dessa unga män skall vända sig mot dem. Man ser dom som en potentiell fara, och med viss rätt. Minns fänrik Flink som satte skräck i Falun ca 1995 1994. (förklaring: den unge fänriken Mattias Flink var förvisso inte muslim, men ett bra exempel på vad som kan hända om det slår slint för en ung militär. Flink avlossade 147 skott och dödade sex personer under en natt i Falun 1994 innan han själv sköts av polis)

Jag frågar mig också varför man i väst har en sån reflexmässig magreaktion mot självmordsbombandet som taktiskt vapen och varför man, som i DN, betraktar vapnet som primitivt? Är det någon skillnad mellan en självmordsbombare och en amerikansk soldat som ständigt lever med döden inpå knuten? Är det bättre att dö av en IED för att ville betala sin collegeutbildning än att dö för att få komma till himlen (och samtidigt ge sina anhöriga en pension)? I alla fall inte i mina ögon. Krig är i sig en fruktansvärd historia och huruvida man dör av en atombomb eller en klubba är ganska ovesäntligt.

De strategiska målen för den tjetjenska gerillan torde vara liknande som för den amerikanska militären i Irak: att vinna territorium och säkra makten. Däremot skiljer sig de taktiska metoderna och vapnen från varandra. Självmordsbomberna har blivit ett så effektivt vapen att de islamistiska väpnade rörelserna inte längre kan avvara det. Första gången det användes i stor skala av islamister vann man en stor seger. Med hjälp av det en lastbil fullastad med sprängmedel drev Hezbollah ut USA ur Libanon 1984. Jag skulle vilja säga att självmordsbomben är ett lika modernt vapen som någonsin laserstyrda bomber.

De väpande islamistiska rörelserna har också förstått att självmordsvapnet är ett dubbeleggat svärd som inte bara sprider död och förödelse varthän det används utan också bryter ner vår moral. Det är just de frågor som Sanna Rayman ställer som de islamistiska väpnade rörelserna vill få oss att ställa.

Möjligitvis har vi också blivit så itutade att det är den tekniska överlägsenheten som gör väst osårbart. Militärhistoriken är indränkt i en teknisk utvecklingslära som bara accelererat och föds och göds av det militärindustriella komplexet. Självmordsbomben är definitivt ett hack i den världsbilden.

LÄS OCKSÅ: en fördjupning om moderna och primitiva vapen och världar

***

För övrigt rekommenderas starkt Cristoph Reuters bok ”Med kroppen som vapen” för alla som vill lära sig mer om det här fenomenet.
recension tidigare inlägg

Mer om Hedins film: DN1, DN2

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Hirsi Ali går långt över gränsen

Jag i dag med intresse läst den debatt som pågått på några olika liberala bloggar under veckan, som handlar om vad det egentligen är inom islam man bör kritisera, alternativt ta avstånd ifrån. Det hela verkar ha utlösts av den ständige Erixon som återger en förbluffande intervju med Ayan Hirsi Ali där den senare i princip säger att vi bör föra ett totalt krig mot islam. Här följer den del av intervjun som Erixon själv presenterar:

Reason: [Kan inte en] våg av frigörelse lyfta islam till vår moderna tid? … Tror du inte att islam kan åstadkomma sociala och politiska förändringar?

Hirsi Ali: Bara om islam besegras. Den politiska sidan av islam präglas nu av en makthungrig expansionism och har blivit starkare än de fredsälskande muslimerna.

Reason: Menar du inte besegra radikal islam?

Hirsi Ali: Nej. Islam, punkt. När den besegrats kan den förvandlas till något fredligt. Det är överhuvudtaget svårt att tala om fred nu. Man är inte intresserad av fred.

Reason: Måste vi krossa världens 1,5 miljarder muslimer under våra kängor? Vad betyder ‘besegra islam’ i konkreta termer?

Hirsi Ali: Jag menar att vi är i krig med islam. Och det finns ingen mittemellanposition i krig. Islam kan besegras på många sätt. Till att börja med genom att motverka spridandet av ideologin i sig själv; för närvarande konverterar västerlänningar till islam, och de blir ibland de mest fanatiska. Det förekommer infiltration på skolor och universitet i väst. Vi kan stoppa det. Vi kan stoppa brännandet av flaggor och andra symboler och vi kan se dem i ögonen, demonstrera vår övertygelse och säga: ‘Vi varnar er. Vi accepterar inte det här längre.’ Det kommer en tid då du tvingas krossa din fiende.

Reason: Militärt?

Hirsi Ali: På alla sätt, och om vi inte gör det, kommer vi att få leva med konsekvenserna av att själva bli krossade.


Vad Hirsi säger är klart och tydligt.
Islam måste krossas. På alla sätt. Hennes mission är därmed inte längre ett högerskruvat upplysningsprojekt, utan hennes ord kan inte tolkas annat än som att hon vill underkuva, fängsla eller döda alla muslimer på detta jordklot tills dess att religionen Islam inte längre existerar, en extrem hållning som man annars bara torde finna hos de mer hårdhudade högerextremisterna. För alla som har hållit Fru Hirsi Ali högt borde varningsklockorna dåna. Är detta verkligen ett projekt man bör stödja? Till och med jag, som aldrig gillat Alis oförsonliga attityd, förbluffas.

Erixon har för sitt försvar av Alis ståndpunkter fått på huden från sina liberala kamrater som Louise och Erik Svansbo.

Louise skriver bland annat att: ”Istället för att tala om att krossa islam, kanske det är vettigare att sträcka ut en hand till de fredliga och slå ner på våldsverkarna. Annars har vi ett scenario där vrede väcks där ingen fanns, och vad har vi vunnit då?”

Det är ju värre än så!
Människor vill inte låta sig underkuvas eller dödas hursomhelst. Det säger ju sig självt att om vi satte i gång med ett totalt krig (totalt krig = som använder alla tillgängliga resurser) mot hela den muslimska världen enligt Bush-doktrinen om förebyggande krig så skulle det innebära ett kraftigt motstånd. Och vad skall vi göra med dem som inte vill konvertera efter det att kriget eventuellt vunnits? Skall de dödas eller omprogrammeras? I miljoner? Vi pratar om ett nytt förintelseprojekt i megaskala.

Så vad gör Erixon för att försvara sin Ali:

Nu måste de som kallar sig liberaler börja lära sig grundläggande filosofiska fundamenta: en människa är en person, en handling är en handling och religiösa dogmer är trosläror. Sluta blanda samman dessa!!! När Hirsi Ali talar om att besegra islam syftar hon på religionen, inte på människor som kallas muslimer. Det är precis samma sak som när man fördömer det nazisterna gjorde i Tyskland på 1930-talet: det betyder ju inte att man fördömer varenda tysk. Att besegra och krossa nazismen handlade inte om att döda varje tysktalande. Däremot att döda tillräckligt många för att kunna inta och behålla staten. Hirsi vill krossa islam så att den skall kunna förvandlas

Se skillnaden mellan individer och tankesystem!

Ska vi kunna bekämpa totalitära strömningar då måste vi kunna göra det utan att dessa strömingar får gömma sig bakom en stor folkmassa. Vi går dessa strömningars ärenden om vi hela tiden blanda samman religionen och människorna, de totalitära handlingarna och hela folk.

Här går Erixon helt över styr. Han vill inte se vad det är Ali syftar på. Han vill inte se hennes extremism. Han läser inte vad hon säger i intervjun utan hittar på ett svar i ett försök att mildra hennes uttalanden. För mig är effekten den rakt motsatta. Människan har alltid varit bra på att rationalisera sina massmord och det är när sådana rationaliseringar börjar bli legio och tar fasta i det allmänna medvetandet som man skall börja bli rädd. Dessutom gör Erixon (och Ali) ett enligt min åsikt fundamentalt fel: det är aldrig ideologin i sig som dödar och terroriserar. Det är människor som gör det. Ideologin (religiös och icke-religiös) är människans redskap och alltför ofta de dominerandes redskap för att styra de dominerade. Att föra krig mot Islam är med andra ord att föra krig mot muslimer. Hur Erixon skall kunna föra krig mot ”de totalitära strömningarna” utan att föra krig mot människorna och ”hela folk” är för mig en Quixotesk logik av megalomana mått. I så fall har inte Erixon förstått krigets fundamenta.

Det finns förstås ett enkelt sätt att åstadkomma det Ali tycks eftersträva och det är att atombomba hela mellanöstern och jag hoppas verkligen inte att det är det hon rekommenderar. Men var går då egentligen hennes gräns? Det får vi inte veta. Men att kampen skall föras med militära medel behöver ingen tveka om. ”Det kommer en tid då du tvingas krossa din fiende.” säger hon. ”Också militärt?” frågar intervjuaren. ”På alla sätt, och om vi inte gör det, kommer vi att få leva med konsekvenserna av att själva bli krossade.” svarar Ali. Hon antyder att vi måste slå till snart, men tidsperspektivet är inte tydligt. ”det kommer en tid”, säger hon. När är oklart, men vad som är klart är att hon är otålig.

När Islam besegrats, säger Ali, ”kan den förvandlas till något fredligt.” Vad hon menar som jag ser det är att muslimerna i princip antingen måste dödas eller ”omprogrammeras” på något sätt. Islams urkunder måste troligen förstöras och hela dess tankegods och traditioner utraderas. Islam måste med andra ord ”renas” från dess våld och kan senare återuppstå i fredlig form som en fågel Fenix. Detta är ingen Quixotesk tanke utan snarare ett ganska klassiskt totalitärt tänkande som återfinns i nästan alla våldsamma utopier. En sådan omprogrammering kräver förstås en gigantisk förtryckarapparat. Är Ali egentligen medveten om vad det är hon föreslår?

Hirsi Ali har förstås gått långt över gränsen för vad varje liberal borde tillåta sig genom att i tydliga ordalag förespråka en förintelse baserad på religiös grund och om det finns några liberaler värda namnet borde de för alltid ta avstånd från dessa vansinniga idéer och inse att de är minst lika farliga som någonsin det hot hon försöker att frammana.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Tveksamt, Oslo!

Jag vet inte om det är helt av godo att utse Al Gore och IPCC till Nobels Fredspristagare och jag kan förstå varför en organisation som Svenska Freds reagerar med mild kritik på framför allt utnämnandet av den förre, när man menar att Gore knappast gjort en avgörande insats för fred och nedrustning som USA:s vicepresident. Man försöker förstås motivera valet genom att påpeka att klimatfrågorna kommer att bli föremål för framtida konflikter och att den kunskapsspridning som Gore ägnat sig åt fyller en viktig förebyggande funktion och det är inte ett ointressant argument som skulle kunna diskuteras mycket mer. Vi kan bara ta ett högaktuellt exempel: Darfur-konflikten i Sudan som utlöstes av att nomadiska stammar inte längre kunde finna bete för sina djur och tvingades att söka sig allt längre söderut för sin överlevnad och därmed kom att inkräkta på de bofasta jordbrukarnas mark och grödor. Vi har också rädslan för att brist på sötvatten kan komma att utlösa desperata och våldsamma krig inom en nära framtid.

Jag säger inte att klimatfrågan inte är viktig, det är den verkligen, men det är olyckligt om reella insatser för fred och nedrustning försvinner ur synfältet, och vad man i mitt tycke signalerar från Oslo är att det inte finns några värdiga kandidater just i år. Jag måste säga att jag tycker att det är extra beklagligt just på grund av att vi är involverade i ett globalt krig mot terrorn. Om man tycker att det är obehagligt att dela ut fredspriset under pågående konflikt kan man ju alltid gå tillbaka i historien och leta upp någon som har arbetat extra hårt för freden. På Oxford Research Groups hemsida kan man ladda ned den intressanta boken ”War Prevention Works” som innehåller 50 exempel på grupper från hela världen som framgångsrikt arbetat med konfliktlösning.

Själv skulle jag vilja ge priset till de fredsgrupper som verkat under konstant dödshot i Irak och jag vill passa på tillfället att framhålla några:

  • Marla Ruzicka som startade fredsorganisationen Campaign for Innocent Victims in Conflict, och som dödades för två år sedan när den bil hon färdades i utsattes för en attack på ”dödens motorväg” utanför Bagdad.
  • Christian Peacemaker Teams som verkat i Irak under hela konflikten med risk för livet (deras kanada-koordinator kidnappades 2005-2006)
  • Iraq Body Count som mer effektivt än någon annan organisation i väst uppmärksammat hur konflikten i Irak drabbat civilbefolkningen och vars metodologi är banbrytande.
  • Iraqi Civilian War Casualties som bestod av en grupp unga Irakiska akademiker som direkt efter USA:s intåg i Bagdad drog i gång en undersökning för att få veta hur civilbefolkningen drabbades av kriget.

Eller varför inte ge priset till den regnbågskoalition av grupper som samordnade den hittils största globala massdemonstration som någonsin skådats på denna planet, den 15 februari 2003?

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Blackwater och nattväktarstaten

Få kan väl ha missat att privata soldater från det amerikanska säkerhetsföretaget Blackwater, enligt uppgifterna oprovocerat, dödade 17 civila irakier i Bagdad förra månaden, men Blackwater-soldater har på senare tid också varit involverade i en rad dödsskjutningar som bland annat fått den Irakiska regeringen att tappa tålamodet inte minst på grund av att vissa av dödsoffren varit knutna till den irakiska regeringen. En livvakt till den irakiska vicepresidenten dödades av kulor från en berusad Blackwater-soldat och en chaufför till regeringen dödades utanför inrikesministeriet i Bagdad (mer i Salon/AFP).

Nu meddelar DN att Blackwater duckar för en internutredning av säkerhetsfirmornas intresseorganisation genom att säga upp sitt medlemsskap, och den irakiska regeringens utredningar lär knappast få några rättsliga efterspel eftersom man inte har mycket kraft att sätta bakom sina argument. Utan de privata armeerna så decimeras deras säkerhet betydligt. Enligt Washington Post finns numera 48.000 privata militärer i Irak vilket är ungefär en tredjedel av vad USA:s armé har på plats.

Med allt detta i bakhuvudet så är det oerhört intressant att läsa Washington Posts långa intervju med Blackwaters grundare Eric Prince som också innehåller detaljerad information om företagets ekonomiska framgångssaga som inneburit att man sett intäkterna stiga från 100.000 USD till 6.000.000 USD på bara tio år.

Hur kunde de militära firmorna växa så rekordartat? Washington Post menar att det hänger ihop med Bushadministrationens ambition att krympa regeringens verksamheter genom att outsourca bland annat militära verksamheter. Problemet är att ett företag som Blackwater, vilket också Prince påpekar, inte anser sig ha något ansvar gentemot någon annan än sina ägare. Att detta är ett avgörande argument mot lego-arméer insåg redan Niccolo Machiavelli som i sitt berömda verk ”Fursten” ägnar ett helt kapitel åt hur en furste bör förhålla sig till att bygga sin arme. Att använda legosoldater anser han vara ytterst riskabelt, ja rent förkastligt.

Frågan om hur man skall förhålla sig till den militära makten är också nyliberalismens akilleshäl som kanske bäst uttrycks i begreppet ”nattväktarstaten” inom den klassiska liberalismen, som i princip – om jag har förstått begreppet rätt – innebär att alla statliga verksamheter utom polis, rättsväsende och militär kan bjudas ut på en fri marknad.
Dagens värld visar förstås att denna principiella hållning är helt ohållbar i praktiken. Säkerhetsfirmornas ekonomier blomstrar just därför att en nyliberal agenda har tillåtit dem att göra så. Man kan argumentera att Bush drivit det nyliberala tänkandet längre än vad en förespråkare för nattväktarstaten skulle tolerera, men om allt är till salu på marknaden är det svårt att undvika den utveckling vi ser i dag.

REKOMMENDERAT: Det Progressiva USA har en bra postning om kongressens granskning av de privata säkerhetsföretagen och Why they hate us(a) en bra artikel om kopplingen mellan Blackwater och den amerikanska kristna högern

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Dessa ständiga nationalmilitärister

Jag stötte först på begreppet ”den militära klassen” i Mary Kaldors utmärkta bok ”Det Globala Civilsamhället”, som jag läste för ett år sedan och ser sedan dess en smula annorlunda på det militära i förhållande till politiken. I bland försöker vi vänsterfolk till exempel tillskriva en diktator som Augusto Pinochet ett slags nyliberala egenskaper på grund av att Chile under hans regim öppnade sina marknader och samtidigt slog ned på vänstern, dissidenter och facken å det brutalaste. Möjligtvis sympatiserade Pinochet med de nyliberala tankegångarna men det troligaste är att han bara agerade som en företrädare för en nationalkonservativ idé där en militär och politisk ledare är samma sak, ja där politiken inte existerar annat än på pappret.

Som sådant kanske ett styre som sköts av en militärjunta snarare än valda politiker skulle kunna kallas för ”förmodernt”, samtidigt som det inte på något sätt kan förpassas till historiens skräphög. Vi kan bara ta några högaktuella exempel: den Burmesiska militärjunta som varit i fokus under den senaste tiden, den nationalistiskt färgade militär som tycks styra Turkiet bakom den demokratiska fasaden, militärstyret i Thailand och Pervez Musharraf’s grepp över Pakistan. Saddam Husseins Baath-parti tycks ha varit mer en militär organisation än politiskt parti och hur många afrikanska ledare efter frigörelserna har inte varit generaler? Jag tänker till exempel på den notoriske Mobutu Sese Seko som regerade Kongo (dåvarande Zaire) i 32 år.

Möjligtvis är det så att den militära klassen för en tynande tillvaro och att de exempel som vi ser i dag bara är resterna av ett turbulent och odemokratiskt 1900-tal, men jag skulle inte vara för säker och en av farorna med ”kriget mot terrorn” är att den riskerar att, som i Thailand, skapa nya militärdiktaturer i stället för nya demokratier.

wikipedia: militärdiktaturer

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Sommarläsning: Robert Fisks ”The Great War for Civilization”


Robert Fisks The Great War for Civilization: The Conquest of the Middle East är ett minst sagt massivt dokument över alla de krig som den nitiske och ofta arge brittiske reporten bevakat för the Times och numera the Independent. Ju längre jag vandrar in i detta massiva verk på 1300 sidor, desto mer inser jag att detta verk är ”måste-läsning” för alla som vill hålla ett kritiskt öga på mellanöstern. Det gäller bara att inte bli avtänd av bokens omfattning. Det är en bra taktik att hoppa fritt mellan kapitlen. Själv började jag mitt i boken med att läsa om det Armeniska Folkmordet.

Jag känner ett omedelbart släktskap med Fisks hållning; han lyckas osvikligt med konststycket att dissikera de komplicerade förhållandena i mellanöstern utan att förlora sympati för de svagaste, för offren: de som drabbas av härskarnas vrede och godtycke, av ”våra” bomber, kolonialpolitik och ständiga invasioner och av ”motståndsrörelsernas” våldsamma och blodiga övergrepp. Det är övergrepp mot civilister, hyckleriet, lögnerna och det militärindustriella komplexen som upprör honom oavsett om det handlar om halshuggna algeriska bybor eller sönderbombade flyktingläger i Libanon. Så har också Fisk varit stationerad i Beirut i trettio år och under tiden hunnit bevaka alla de krigsscener som få av oss häruppe i den kalla och blöta nord är speciellt insatta i: alla de frontlinjer som går mellan islamister, monarker, baathister, israeler, falangister, brittiska, franska och amerikanska trupper och vad det nu kan vara. Han har hunnit intervjua Usama Bin Ladin tre gånger i de afghanska bergen och varit nära att mista livet vid flera tillfällen.

För mig representerar han en klarsyn i förhållandet till makten som jag ser som oerhört sällsynt i journalistkretsar (speciellt i Norden) som bara alltför ofta tenderar att repetera invanda föreställningar (om inte ren propaganda) fångade i sina nationella perspektiv utan att ifrågasätta motiven bakom handlingarna. Han ingår så att säga i den lilla skara av journalister som trots allt ”får lov” (trots att de är avskydda av många) att kritisera ”vår” utrikespolitik i ”prime-time”, en skara där Fisk tillsammans med John Pilger, Seymour Hersh, Naomi Klein och Noam Chomsky är affischnamnen. Det säger något om vårt samhälle att de inte är fler.

Boken på Adlibris
svenska (ISBN 9113011944)
engelska (ISBN 1841150088)
Intervju med Fisk i DN

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,

Tankar om det tredje världskriget

För ungefär ett år sedan skrev jag om en kolumn av Göran Rosenberg där denne konstaterade att många i Israel ser det pågående ”kriget mot terrorismen” eller snarare kriget mot den militanta islamismen som ett tredje världskrig. Vad jag i mycket då höll med honom är att tanken på ett tredje världskrig är absurd och att det framför allt är ett krig som jag inte på något sätt kan identifiera mig med. Det är, med andra ord, inte mitt krig.

Även om jag i dag fortfarande anser att detta inte är mitt krig: jag är inte på något sätt beredd att försvara varken vår (västs) mellanösternpolitik eller islamisternas våldsdåd. Inte heller är jag beredd att försvara de stater som är våra allierade, och vars människorätts-historia är hårresande. Jag pratar till exempel om Turkiet, Algeriet och Egypten.

Däremot undrar jag om det faktiskt inte börjar bli dags att erkänna att detta krig mellan väst och dess allierade och islamisterna och deras allierade är ett slags tredje världskrig, men med ”postmoderna” förtecken om man så vill. Med postmodern menar jag att kriget inte har några centrala fronter och utan tydliga aktörer samt att det inte är begränsat till nationalstater.

Om man vill definiera några fronter, eller ”hotspots” i detta tredje världskrig så skulle man först av allt konstatera att kampen i första hand står mellan stater i den muslimska världen som har en sekulär framtoning och som mer eller mindre fungerar som polisstater och islamistiska aktörer och stater varav Iran är den mest framträdande nationalstaten. Naturligtvis finns undantag från denna regel, där Saudi-arabien är det kanske tydligaste exemplet. Syrien är ett annat undantag på ”andra sidan”. För att ytterligare komplicera saken har vi andra fronter som delvis går på tvärs genom allianserna och jag tänker kanske främst på motsättningarna mellan shiiter och sunniter och Israels speciella position i regionen.

Det är svårare att peka på ett specifikt datum då detta tredje världskrig startade, men låt mig föreslå 1979, detta händelserika år då Sovjetunionen invaderade Afghanistan och Shahen kastades ut ur Iran. Andra skulle kanske se Usama Bin Ladins krigsförklaring mot USA 1998 som ett nyckeldatum eller Bushs krigsförklaringar mot Al-Quaida efter 911. Man kan gå ännu längre tillbaks: vi må ha glömt att Storbritannien och Frankrike invaderade mellanöstern efter första världskriget vilket i sin tur ledde till skapandet av Israel, men det har man knappast i arabvärlden.

När detta världskrig nu börjar att flytta upp till Europa gäller det att inse att detta är ett krig som pågått i åratal. Det är alltid lätt att vara på den vinnande sidan i ett krig. Det är lika lätt att ignorera ett krig som pågår någon annanstans. Sedan 11 september 2001 är det tydlgt att detta inte längre är fallet och detta bekräftas bara av de senaste bombningarna i storbritannien. Vi har sedan två år tillbaka också en hotspot i Europa.

Som jag sagt tidigare: jag stöttar inte detta krig och jag kommer inte att varken kämpa eller dö för det (tyvärr måste jag betala skatt för det). Det är dags att på något sätt, om det är möjligt, och trots att det borde ha gjorts för mycket länge sedan, att vända på denna olycksaliga utveckling.

Tidigare postningar om detta:
Om Göran Rosenbergs kolumn om det tredje världskriget
Megafonfri historia om kriget mot terrorismen

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Attack mot Glasgows Flygplats

Nu på eftermiddagen har minst två personer gripts efter att ha försökt att köra en brinnande Cherokee-Jeep rakt in i Glasgow Flygplats huvudterminal. Ingen lär ha skadats utom en av gärningsmännen som fattade eld innan han greps. Vittnen pratar om att en av männen hällde bensin över sig själv och bilen vilket tyder på en självmordsattack. Terminalen har tydligen fått svåra skador även om det kunde varit mycket värre eftersom bilen fastnade i en av ingångarna. Jag får anledning att återkomma.

Mer på BBC

Uppdatering 18:55: DN om händelsen

uppdatering: 00:51: På BBC pratar en säkerhetsexpert nu om ”en attackvåg” och att ”bilbomberna i London måste vara länkade till attacken i Glasgow” och att bilen i Glasgow innehöll tuber med propangas som, om de hade exploderat i terminalen, hade orsakat ofattbara skador och tagit många människoliv. En annan sak som slår mig är hur snabbt man på till exempel BBC tar kontakt med muslimska föreningar eller församlingar som alltid uttrycker sin oro och förskräckelse. Myndigheterna är också rädda för att folk skall ge sig på oskyldiga muslimer som ”hämd”, en farhåga som också uttrycktes på en presskonferens med den skotska polisen alldeles nyss. Den muslimska communityn är de riktigt stora förlorarna i det här vansinniga spelet.

Andra bloggar om: , ,