Medias kritik mot Amnesty Internationals ordförande Irene Kahn för hennes användande av formuleringen ”Amerikas Gulag” i förordet till AI:s årsrapport 2005 har varit hård och kommit från många olika håll. Kahn använde formuleringen för att beskriva den godtycklighet som råder på de fängelser som USAs regering skapat utanför sitt territorium för att hålla så kallade ”olagliga kombattanter” utan rättegång på obegränsad tid, framför allt på Camp X-Ray på Militärbasen i Guantanamo Bay men också i Afghanistan och Irak (nya sådana läger lär vara planerade att byggas i Jemen och Saudiarabien). Kritiken mot Kahn tillspetsning må vara formellt berättigad. Ordet Gulag är ytterst känsloladdad och kritikerna har helt klart rätt i att övergreppen på Guantanamo inte motsvarar omfattningen av utrensningarna i Josef Stalins Gulagakipelag. Att använda begreppet om just USAs handlingar är oerhört kontroversiellt för den Amerikanska högern som menar att liberalerna försöker förneka förekomsten av kommunistisk terror.
Frågan är bara om Irene Kahn någonsin velat göra den jämförelsen och vad begreppet ”Gulag” egentligen betyder i dag? Kahn är inte den förste att göra jämförelsen. Sidney Blumenthal, rådgivare till förre presidenten Bill Clinton, använde begreppet i en artikel i Brittiska the Guardian redan den 6 maj 2004. Artikeln hade rubriken ”Detta är det nya Gulag: Bush har skapat ett nätverk av utom-lagliga och hemliga fängelser med tusentals fångar.” Denna artikel har inte väckt speciellt mycket uppmärksamhet i jämförelse med Amnestys rapport (en googling på gulag+guantanamo+blumenthal ger 930 träffar medan motsvarande sökning med amnesty i stället för blumenthal ger över 76,000 träffar). Jonathan Steele använde termen på nytt i the Guardian den 14 januari 2005 i artikeln ”A Global Gulag to Hide the War on Terror’s Dirty Secrets”.
Att använda begreppet Gulag för en omfattande och delvis godtycklig fängsling av ”terrorister” eller ”politiska motståndare” på många utspridda platser är med andra ord ingen ovanlighet. Ett exempel hittar man I dagens Svenska Dagbladet där Pernilla Ståhl kriver om Caroline Elkins omfattande avhandling om Brittiska interneringar av Kikuyu-folket under Mau-Mau upproret i Kenya på 50-talet. Boken heter ”Britain’s Gulag. The Brutal End of Empire in Kenya”. Man skulle kunna säga att begreppet Gulag för länge sedan lämnat den specifikt Sovjetiska historien och inlemmats i en allmän politisk termonologi. 770000 människor behöver inte ha avrättats i läger för de skall kallas för Gulag. Den geografiska spridningen, hemlighetsmakeriet, godtyckligheten, övergreppen som kan jämställas med tortyr och inspärrning utan tidsbegränsning räcker. Antingen kan man kritisera Kahn för denna förändring av begreppet, eller så kan man tacka henne för att hon flyttar fram den moraliska gränsen för vad som kan anses acceptabelt i ett civiliserat samhälle.
Problemet är att Irene Kahn har använt termen för USAs behandling av fångar och att hon därmed har blottat sig för kritik som rör henne snarare än sakfrågan vilket hennes politiska motståndare nu utnyttjar med full kraft. Det är slarvigt från hennes sida. Hon tampas med krafter som är oerhört starka och det talas redan om att Amnesty International som helhet har förlorat i trovärdighet. Detta är förstås en stor överdrift, men de mörkermän vars främsta uppgift är att leta upp blottor hos politiska motståndare och försöka förvandla dem till förstasidesstoff kommer att fortsätta att hamra in ”Gulagfadäsen” i den offentliga debatten så fort Amnesty kommer på tal.
Länkar
AI:s årsrapport 2005:
Washington Posts kritik mot Kahn
Kahns svar i Washington Post
Brittiska The Observers kritik mot Kahn
Sidney Blumenthals artikel i the Guardian 6 maj 2004
Jonathan Steeles artikel i The Guardian, 14 jan 2005